Museieväktare för oktober: Länsstyrelsen i Värmland

Reservat nummer 126 är bildat i Värmland. På länsstyrelsens hemsida står att det syftar till att skydda värdefulla arter i vattendraget Öjenäsbäcken i Arvika kommun. I beslutet inleds det dock med att det ska skyddas från framtida utbyggnad av vattenkraft, men det undviker man alltså i pressmeddelandet eftersom flertalet medborgare nog har fått för sig att vattenkraft är miljövänligt och att det då skulle upplevas som aningen tvetydigt om "miljön ska skyddas från vattenkraft".
Ytterligare ett område i Värmland är föremål för en liknande reservatsbildning, men där kommer markägarna sälja sig mycket dyrt.

Är det en ny trend vi ser. För om reservat kan bildas med denna motivering, innebär det att vi även kommer få reservat som syftar till att förhindra vindkraftsutbyggnad?
Eller varför inte bilda reservat för att förhindra andra former av investeringar för sysselsättning och ekonomi på landsbygden? Sommarstugor? Fiskecamper? Expanderande lantbruk? Sågverk? Idrottsanläggningar? Var går gränsen för statsmakternas ambitioner att förvandla landsbygden till ett tittskåp för förbipasserande turister?

Museieväktare för september: Naturvårdsverket

Naturvårdsverket har beordrat och finansierat ett arbete med regionala landskapsstrategier.
Sammanfattningen och handledningen avslöjar hur staten vill bevara och beskydda markerna från ett aktivt brukande. Alla som vill ha tillträde till den privat ägda marken ska ha rätt att tycka till. Ett citat som särskilt kan lyftas finns under styckena vilka som bör ingå i arbetet med att göra landskapsstrategin: "Men allra senast när planeringen kommer i ett ”skarpt” läge behöver den som har rådigheten över marken, markägaren själv, komma till tals."
Först då alltså.
Hur länge ska det vara ok att betrakta jord-och skogsmark som allmän egendom?
Och när ska naturvännerna inse att vi behöver använda dessa marker till att producera livsmedel och energi som medverkar till att vi når våra högt ställda klimatmål?