torsdag 17 juni 2010

Även mp har sålt sin själ

Lite sådär i skymundan har även miljöpartiet vikit ner sig betänkligt i kärnkraftsfrågan.
I debatten med Andreas Carlgren var Maria Wetterstrand skarp som ett samurajsvärd och det fanns ingen tvekan kring engagemanget. Men i efterdyningarna, när de rödgröna tillsammans deklarerade framtiden för kärnkraften i ett rödgrönt samhälle, lät det annorlunda.
För det första ska de bjuda in till partiöverläggningar i energifrågan. Ett förslag med tungt löjets skimmer över sig. För hur sannolikt är det att något parti "byter sida" vid sådana överläggningar?
Och vad avvecklingen beträffar så säger både s och mp nu att det inte är sannolikt att en reaktor stängs under nästa mandatperiod. Den där omedelbara avvecklingen som Wetterstrand gav sken för i debatten, finns alltså inte på bordet.
Enbart vp tror nu på en stängning före 2015.

Carlgrens jobbiga dag

Jag hoppas inte den 17 juni var den bästa dagen på jobbet för Andreas Carlgren. Jag tror inte det heller. Han må ha vuxit ur sin CUF-kostym men den grundläggande värderingen kring atomkraftens enorma risker och brister kan inte ha bleknat helt och hållet. Jag vägrar tro det och så skicklig retoriker han är så kändes det ändå som om argumentationen inte var så tät som den brukar vara när Carlgren kommer igång.
Nu är beslutet fattat. Ny kärnkraft kan byggas för att ersätta de befintliga, åldrande reaktorerna. För centerpartiet är det en tung reträtt och jag har länge hävdat att det är en onödig reträtt. Om det nu är så att det finns partier som vill behålla och bygga ut kärnkraften - varför inte låta dem driva igenom det då? Varför inte låta dem ta ansvar för sin egen politik?
Det rimliga förfarandet för centerpartiet hade varit att backa tillbaka, behålla sin ståndpunkt och acceptera att det finns en majoritet som vill annorlunda.
Men icke! Ansvar ska tagas fullt ut och det jäkligaste är att när nästa krångel i reaktorerna inträffar så ska centerpartisterna stå där och försvara sig.

Nåväl. Blir det då någon ny kärnkraft? När olycksansvaret ökar? När staten inte finns med som finansiärer och när industrins storsatsningar på vindkraft och effektiviseringar rullas ut?
Tveksamt. Ingen kärnkraft byggs utan statlig inblandning. Investeringarna är helt enkelt för stora. En reaktor kostar åtminstone 50 miljarder kronor och det är ett högriskprojekt som tar lång tid att genomföra. Vem har de pengarna i kvartalskapitalismens spår? Och hur sugna brukar näringslivet vara när det handlar om att lägga pengar i sånt som staten normalt ska ha ansvar för?

Förhoppningarna om ett lägre elpris är ju också bara ett villospår. Priset blir inte lägre bara för att vi bygger ny kärnkraft. Så funkar inte elsystemet längre. Det här vet naturligtvis industrin om även om man av politiska skäl inte vill säga det.

Så ska det bli någon ny kärnkraft så måste tilläggen om förbud mot statlig inblandning också rivas upp. Kommer centerpartiet ställa upp på ännu en kompromiss även då?

tisdag 15 juni 2010

Räcker det med reservat nu?

10,5 procent av landets yta är nu museieförklarad i form av reservat eller nationalpark. Över 3 500 reservat finns det nu att ströva runt där naturen ska få vara som den alltid varit. Bara under 2009 tillkom 180 reservat. Raskt marscherat, minsann.
När räcker det, undrar jag?

måndag 14 juni 2010

Välkommen in till Forsmark!

Miljöministern är naturligtvis upprörd, men jag tror ändå att den gode Carlgren så där litegrann i smyg knyter näven och säger "Yesss!" efter att Greenpeace avslöjat den pinsamma säkerhetsbristen på Forsmarks kärnkraftsanläggning. 50 aktivister lyckades ta sig in dit och några kom till och med upp på taket.
Jaha, och det är den där anläggningen som försörjer oss med el, eller hur var det nu igen? Ska sånt där vara möjligt?
Säpo har inga kommentarer än, men någon måste väl ha tänkt tanken på vad som skulle ha hänt om en av de där aktivisterna hade tejpat kroppen full med sprängmedel?

torsdag 10 juni 2010

Havsörnen i Värmland

Ett träd innehållande havsörnsbo har sågats ner utanför Karlstad och detta tilltag har polisanmälts av Länsstyrelsen. Så långt helt rätt, att förstöra för en hotad art på det viset kan ju inte accepteras. men döm om min förvåning när jag läser att maxstraffet för grovt artskyddsbrott är hela FYRA år i fängelse. Var finns logiken i det och hur mycket lidande kan du tillfoga en annan människa och komma undan med mindre?

Maj: Länsstyrelsen i Värmland

Sent om sider går utmärkelsen maj månads museieväktare Länsstyrelsen i Värmland. Och - nej - det handlar inte om reservatsivern utan om deras egna utmärkelse Årets slåttergubbe. Priset ska gå till en person som vårdar och bevarar ängsmarker och det delades ut första gången i år.
Den mest naturliga invändningen är att det kallades för "slåttergubbe", allra helst som att priset faktiskt gick till en kvinna. Men i min bedömning så oroas jag över att den museala delen av Länsstyrelsen flyttar fram positionerna eftersom denna halva av myndigheten i många fall urholkar möjligheten att bedriva ett aktivt företagande på landsbygden. Vilket i förlängningen orsakar en skada för den biologiska mångfalden och det öppna landskapet som inga slåttergubbar - eller gummor - kan reparera.
En klar förmildrande omständighet är att landshövdingen i andra sammanhang varmt värnar det värmländska lantbruket och att myndigheten lyder under en lagstiftning som man självt inte kan påverka.