Det var som en fläkt av en svunnen tid att med en SVT kamera i näsan prata kärnkraft. Det var minsann inte igår. Men samtidigt, argumenten finns kvar och det trista är väl att de argument som kärnkrftsmotståndarna gick till val på 1980, fortfarande stämmer vartenda ett.
Nu är debatten igång igen och naturligtvis är det centerpartisterna som står i fokus. För vi har ju ändrat oss, sägs det.
Det är dock inte sant. Centerpartiet tycker inte mer om kärnkraft nu än tidigare, men tyvärr har vi ju inte majoritet för den inställningen varken i regeringen eller i riksdagen. Dessutom finns det en verklighet som säger att Sverige är ett av världens mest kärnkraftsberoende länder. 45% av vår el kommer därifrån och det är en betydligt högre andel än det nu så utsatta Japan. Vi är väldigt sårbara och energisystem tar tid att ställa om. Därför är det inte rimligt att med årtalserxcersis hugga fast när reaktorerna ska vara avvecklade. Vi får acceptera att de finns där ytterligare en rejäl stund.
Uppgörelsen 2009 innebar också historiskt stora satsningar på alternativen. De förnybara energikällornas andel av den totala produktionen växer därför snabbt och det minskar den sårbarhet som blir så tydlig i katastrofens Japan.
Vi ställer också så höga krav på ny kärnkraft att den förmodligen aldrig blir byggd.
Samtidigt väntar vi på reaktorkramarnas förklaring. Hur ska ni finansiera all den där kärnkraften som ni gillar så mycket? Och vem ska försäkra den? Och när kommer er slutliga lösning på slutförvaret av avfallet. En fråga som förblivit obesvarad i åtminstone 35 år?
