Vattendraget Svartån i Filipstad ska skyddas. Skyddas från sina ägare. Skyddas från den lagstiftning som redan finns som skyddar området. Skyddas för att Länsstyrelsen ska kunna räkna in ytterligare drygt 700 hektar mark under kolumnen reservat. Då blir pappa staten nöjd.
Och markägarna förväntas tiga och samtycka.
De har ju fått lära sig att det inte är någon idé att kämpa emot, ingen idé att ifrågasätta om den biologiska mångfalden verkligen får det bättre under ett reservat. Och de får ju ersättning för intrånget, heter det.
Myndigheten glömmer - eller möjligen struntar i - de olägenheter som ett reservat för med sig i närområdet. Krångel med träd som faller över vägar och som inte får plockas bort utan tillstånd. Krångel med skadeinsekter som sprider sig. Samt allt annat som man inte får göra i området.
De glömmer också att marken kanske inte ägs för pengarnas skull.
Här har markägarna verkligen kämpat länge för att få behålla sin mark. Några av dem i flera decennier.
Men när förslaget till reservatsbeslut landar på bordet så beskrivs inte processen och deras ifrågasättande med ett enda ord. Under det kapitel där myndigheten förväntas beskriva hur man prövat de olika intressena mot varandra (behovet av reservat, ställt mot äganderätten), finns bara samma meningar som står i alla andra liknande beslut. Ett löfte finns dock om att markägarnas remissvar ska ingå i beslutet. Det vore minst sagt anständigt.
Nu finns en remisstid fram till sista december och min gissning är att många kommer ta tillfället i akt att protestera.
Tyvärr är dock reservatspolitiken sådan att det är nästan omöjligt att få rätt mot myndigheterna. Skyddsvärdena kan inte ifrågasättas. En reservatsprocess kan inte stoppas.
Det staten vill ta, det tar den.
Är det så det ska va?
