Krönika
Sjöstedt vaknade den första dagen med ett brev på kudden. Det var från Gud. ”Jag har under många solars varv hört dina och dina företrädares jämmer över situationen i er del av mitt klot. Nu har jag tröttnat och beslutat att ge dig chansen att göra din egen skapelse. För att du inte ska kunna förstöra för mycket så får du hålla dig inom ditt rikes gränser och i likhet med mitt stora ungdomsprojekt så får du sju dagar på dig. Då jag vet att du är bättre med munnen än med händerna så kan jag redan varna dig för att du kan komma att åsidosätta de arbetstidsregler som du så varmt omhuldar. För det här kommer bli tufft. Lycka till!”
Hans första tanke var ”Jävla Fredrik!” men då han ändå inte hade något planerat för morgonen så kittlade tanken tillräckligt mycket för att ändå testa.
Han tog något konkret, något som alla skulle älska honom för. Han bestämde att a-kassan skulle höjas till 100 % av lönen. Till sin stora förvåning fann han att löftet infriades omedelbart. Han gick gick ut och såg att det var gott, ty mycket riktigt så älskade folket detta, även de som aldrig varit arbetslösa. Äntligen hade staten blivit rättvis!
Han vaknade den andra dagen med folkets jubel ringande i öronen och nu satte han ribban högre. Kamraterna hade förväntningar på stordåd! Han såg de hukande kvinnor i vården och omsorgen som slavade under giriga företagares lynniga kvartalsredovisningar. Han såg framför sig hur varje månad resulterade i ännu en Mercedes i ägarnas garage och hur de likt forna tiders pirater grävde ner folkets skatter i Söderhavets finansiella sandstränder. Han bestämde sig för att förbjuda denna verksamhet och han såg att det var gott, ty folket älskade honom. Även alla de hundratusentals personer som var nöjda medarbetare - eller kunder - i dessa företag.
Sjöstedt vaknade den tredje dagen och tvekade inte. För nu såg han lärarna - även de i förvånande stort antal kvinnor - som såldes ut till Mammon och tvingades lyssna till dryga överklassungar i de skolpengsmaximerade klassrummen, allt medan ägarna drack sherry och rökte cigarr med barnens föräldrar i personalrummet.
Han bestämde sig för att förbjuda denna verksamhet och han såg att det var gott, ty folket älskade honom. Även alla dem som jobbade hos - eller hade barn i - friskolor som räddats undan politikernas nedläggningsplaner.
Sjöstedt vaknade den fjärde dagen, fylld av ett lyckorus. Nu såg han den onde poolbyggaren och låtletaren Bert Karlsson som köpte upp vandrarhem i gudsförgätna hålor landet runt och hyrde ut dem dyrt till ett desperat Migrationsverk. Han såg hur dessa vinster riskerade leda till nya, fjantiga underhållningsparker och ytlig schlagermusik. Och i värsta fall ännu en Mercedes som upptog parkeringsplatser utanför Rosers salonger i Skara.
Han bestämde sig för att förbjuda denna verksamhet och han såg att det var gott, ty folket älskade honom. Och inte bara de som hade färgat sitt sinne i brunt, utan även de som såg det som en självklarhet att vårt rika land ska ta emot de från krig och svält flyende medmänniskorna.
Den femte dagen vaknade han, kallsvettig och skräckslagen. Under fyra långa dagar i kreationen av paradiset hade han glömt skatterna. Han visste förvisso inte Guds inställning till stabilitetspakten och budgetbalanskravet. Men även Paradiset behövde intäkter och det var därför bäst att ta det säkra före det osäkra. Nu när det ändå var han som bestämde.
Han bestämde sig för att höja skatterna kraftigt för de rika, men då detta inte fyllde mer än ett litet hörn i slottets kassavalv, bestämde han att begreppet rik var alla de som tjänade mer än hans referenspunkt; en kvinnlig, nyanställd undersköterska. Och han såg att det var gott, ty folket älskade honom. Även de som snart skulle se att tagandet från de rika inte nödvändigtvis innebar ett givande till de fattiga.
Den sjätte dagen tillbringades lång stund i sängen då hans skapande gjort att palatset inte blivit städat och tvätten inte tvättad. Denna otrevliga miljö gav inspiration till nästa juvel i hans krona, ty hur var egentligen tillvaron för allt det hukande tjänstefolk som i väntan på riktiga jobb polerade kristallkronor, skurade golv och putsade fönster hos välbärgade tanter med siameskatter runt halsen? Och den feta byrådirektören som medvetet släppte en hummerklo på golvet bara för att få se pigan böja sig ner i sin alldeles för korta städrock.
Han bestämde sig först för att dra in den statliga sanktionen till detta arbete men gick sedan fullt ut i att helt förbjuda städning i andras hem (för alla utom Skaparens hov, förstås, då han ju hade en så stor insikt om de små människorna att han kunde behandla dem väl). Han såg att det var gott, men upptäckte att folket inte riktigt tycktes älska honom lika mycket den här gången då det visade sig vara förbluffande många använde sig av detta tjänstefolk.
Den sjunde och sista dagen blev därför något av en baksmälla. Den vecka som skulle förverkliga hans vision om det evigt goda samhället där folk kände tillhörighet och sammanhang, hade till en börjans känts oändlig, men nu var den snart till ända. Han insåg självkritiskt att han under sex dagar hade gått som katten kring ett skadat byte: redo att slå till, men ändå avvaktande.
Då endast en dag återstod fanns ingen tid till överläggningar eller tveksamma ingripanden.
Han bestämde sig därför för att förbjuda all verksamhet som han själv inte själv styrde över. Ty endast det skulle vara en garanti för att det goda alltid segrar och makten skulle - via hans kloka förvaltning - åter lämnas till folket. Ingen mer girig adel, inget moralpredikande prästerskap och framförallt inga borgare. Möjligtvis kunde de fattiga bönderna få fortsatt förtroende att förvalta den mark han från och med nu ägde. Nu skulle folket slippa all tidsödande valfrihet och alla kunde känna sig lyckliga och säkra på sina arbetsplatser då ingen längre fick göra vinst. Alla siffror i alla verksamheter skulle lysa behagfullt röda. Alla åsikter skulle tolereras (så länge de inte stred mot Skaparens ideologi förstås) och total öppenhet skulle råda. Kostsamma demokratiska val skulle kunna förrättas lite då och då för att bekräfta hur bra allt var, men utöver detta visste ju Skaparen och hans myndigheter redan alltför väl vad folket ville ha och behövde.
Och han såg att det var gott.
För det var ju Han som bestämde vad som var gott.
