Statligt sanktionerade tragedier

DEBATTARTIKEL TILLSAMMANS MED PATRIK OHLSSON I DAGENS SAMHÄLLE. AUGUSTI 2015

Sedan staten ändrat sin syn på den småskaliga vattenkraften angrips den nu från flera håll. Från att vara en viktig resurs, tycks den numer anses vara en av vår tids stora miljöproblem. Det är en enögd och historielös hetsjakt som kommer sätta många människor i en ohållbar ekonomisk knipa.

Det finns runt 2000 små vattenkraftverk i vårt land och de byggdes för att förse samhället med kraft och energi. Kvarnar, sågverk, hyttor och smedjor lade grunden för den välfärd vi idag lever av och i flera hundra år har de producerat grön energi och bidragit till landsbygdens utveckling. Fördämningarna har också fått en allt viktigare funktion för att motverka översvämningar.

Men nu har staten ändrat uppfattning om vattenkraften. Länsstyrelserna driver en intensiv granskning av verksamheterna och budskapet till de som fångas in i nätet är enkelt: Din verksamhet är olaglig, du måste söka nytt tillstånd. Om tillstånd ges, så får du göra omfattande miljöåtgärder och om du inte vill det, så får du söka tillstånd för att riva anläggningen. Oavsett vägval så väntar kostnader i mångmiljonklassen. I Värmland har en handfull anläggningar redan drabbats, men ett 40-tal står på tur.

Vanliga människor, småföretagare, landsbygdsbor sitter fast i en rävsax och drabbas av kostnader som är mångdubbelt större än vad verksamheten omsätter. De är oroliga inför att förlora hus och hem och därtill orsaka stora miljöskador i sina bygder. Det här är ett helt orimligt sätt att hantera människor på i en rättsstat.

Vi kan heller inte se att de miljömässiga nyttorna är så stora att de motiverar dessa kraftfulla åtgärder.

Den miljöpåverkan som vattenkraften ger, har månghundraåriga rötter och ekosystemen i vattendragen har anpassat sig till anläggningarna. Hur kommer en storskalig utrivning påverka arterna på land och i vattnet? Vem tar hand om de ökande vattenmassor som kommer med ett förändrat klimat? Och vad säger de boende på landsbygden som får vattenspeglar ersatta med diken och gyttjepölar?

Vi ser den småskaliga vattenkraften som en resurs. Det är en utsläppsfri elproduktion som är utspridd över landet och som bidrar till företagandet på landsbygden. De miljökrav som ska ställas måste vägas mot andra intressen, de måste vara rimliga. Om samhället anser att detta ska vara ett prioriterat miljömål, då måste också staten anslå medel till åtgärderna, inte dumpa hela bördan hos de enskilda.

De fall som visats upp i media är bara toppen på ett isberg och när vi ser hur regelverket används så är det uppenbart att vi måste stanna upp och tänka till. LRF vill ha ett mer konstruktivt handlande och föreslår följande:
- Ta fram en strategi för miljöanpassningen av den småskaliga vattenkraften med en rimlig ambitionsnivå.
- Ta en timeout i arbetet med att dela ut förelägganden om tillståndsprövning i väntan på att denna strategi är gjord.
- Ta fram ett enklare och mer kostnadseffektivt sätt att tillståndspröva anläggningarna.
- Låt inte de enskilda människorna stå ensamma med kostnaden. Om detta är ett prioriterat miljömål, så ska pengar också anslås från samhället.
Vi vill också ha en bättre dialog mellan verksamhetsutövare och myndigheter. Då kan vi maximera miljönyttan samtidigt som vi ökar produktionen av grön el från landsbygden.

Patrik Ohlsson Ordförande LRF Värmland

Erik Evestam Äganderättsexpert LRF

Symboliken bakom prinsparets bröllopsgåva

Debattartikel NWT

Barnen springer runt och leker. Pressfotograferna trängs i lingonriset. Länsstyrelsens tjänstemän skiner ikapp med solen. Gratis godis och dricka serveras av kommunens personal. En musikgrupp underhåller.

Den västvärmländska vildmarken är i händelsernas centrum. Prinsparet Carl Philip och Sofia har i bröllopsgåva från Länsstyrelsen blivit högsta beskyddare åt ett reservat. Och nu ska det hela invigas.

 

Jag är här med blandade känslor. Att de låter Gunnarskog vara den plats där de gör sitt första offentliga framträdande som prinspar är hedrande. Och jag gillar ju dem. Jag gillar kungahuset och skulle inte byta det mot en republik för alla granar i skogen. Och när man ser dem på riktigt är de ännu vackrare än på bild. Såklart man blir berörd.

Men här? Och nu?

Han - en utbildad lantmästare från SLU i Alnarp. Hon, uppväxt i Älvdalen vars bygder försörjt sig på jorden och skogen så länge människan funnits där. Och nu är de hertigpar över ett län som hade varit helt tomt och mörkt om våra förfäder inte fått använda den växande skogen och det rinnande vattnet.

Och nu förmedlas en gåva till dem av människor som tillbringar större delen av sina arbetsdagar åt att förhindra markägare från att göra just detta: Använda skogen och det rinnande vattnet för att skapa välstånd.

Det är då klumpen i magen kommer. En bröllopsgåva till kungahuset är ju inget man slarvar med. Symboliken är viktig, vad ger vi bort och vad vill vi att gåvan ska säga?

Och då borde Värmland ha valt en annan väg. Varför inte en riktig skog? Varför inte ta dem till någon av alla de markägare som lever av, på och med sin skog? Som kan berätta om varför de älskar skogen, om de plantor som sattes när barnen föddes, som ska brukas och sedan överlämnas till nästa generation för avverkning. Vi hade kunnat prata om alla de nyttor som skogen ger för den enskilde och för samhället och hur vi behöver använda den ännu mycket mer.

Men nu är det inte det budskapet prinsparet får höra.

Symboliken blir istället en helt annan. De får höra statens förlängda arm i Värmland, landshövding Kenneth Johansson, berätta om att det viktigaste med skogen, det är skyddet. Den ska skyddas och bevaras så att kommande generationer, våra barn och barnbarn kan njuta av den.

Skydda skogen så att dess ägare inte kan använda den.

Klumpen i magen växer och jag undrar vad de närvarande markägarna tänker. Men jag törs inte ta den diskussionen där och då. Alla har fått gratis chokladkakor och verkar vara så glada över att reservatet är bildat. Jag vill inte förstöra stämningen. Ingen gillar ju en partykiller.

Äganderätten är gammal. Den sågs som själva förutsättningen för att skapa ordning och reda i skogen eftersom det tidigare systemet där alla ägde allt, innebar en rovdrift på naturen. När man fick möjlighet att äga sin mark så föddes också viljan att vårda den.

Nu – ett par hundra år senare – ses brukandet som ett problem. Inskränkningarna blir allt fler men utanför de skogliga organisationerna, finns knappt något ifrågasättande av detta. När reservat bildas så ger det inga negativa rubriker, ingen upprörd allmänhet. Trots att det varje år kostar flera miljarder kronor.

Och det är ändå bara början. Markägarna i prinsparets skog får i alla fall ersättning. Det finns andra skyddsformer som nyttjas allt flitigare där staten stoppar brukandet utan att betala något alls. En ren konfiskation. Sånt som väcker vår bestörtning när det sker i andra länder, men som pågår hela tiden i våra egna bygder. Drabbar våra egna grannar.

Det är därför budskapet blir så starkt denna soliga dag i Gunnarskog. Den finaste gåva ett hertigpar kan få av sitt län, det är en mark som ska skyddas från sina egna ägare.

Symboliken blir inte tydligare än så.

 NWT