De säger att
vårt land håller på att gå sönder. Att välfärden kollapsar och att vår kultur
utarmas. De ställer
människa mot människa. Våra egna, mot de andra. Och de hävdar att vi måste
välja. För mig är
detta det mest osvenska som finns.
Den misär
som vi betraktat genom TV-rutan har trängt sig innanför vår komfortzon.
Tidigare räckte det att ringa det dyra numret i melodifestivalen för att känna
att man gjorde en god gärning. Nu kan vi på plågsamt nära håll se hur oändligt
mycket större tragedin är och hur hopplöst små våra droppar av insatser är i
detta hav av elände.
När en så
här stor kris kommer så nära, så blir vi förvirrade. I Sverige har vi ju ett
system, en struktur där allt som händer på något sätt måste passa in. När det
inte funkar blir vi vilsna och trots att vi innerst inne vet att svaren inte är
enkla, så tyr vi oss ändå till dem som levererar just sådana.
I
twitterdemokratin frodas populismen och i kaoset vädrar nya makthavare
morgonluft.
Jag blir
lite förbryllad när de som säger sig älska Sverige mer än jag gör, påstår att
vårt land kommer gå under. Ja, deras retorik är så intensiv att de nästan
verkar längta till detta tillfälle.
De vill ha
ett land som det var förr, ett land som de känner igen och visst - då tittar vi
väl på detta ”förr” då.
Vi backar
tillbaka nästan 100 år och hittar där socialdemokraten Per Albin Hansson och
hans Folkhem. Kanske det mest svenska som finns. I ett samhälle som präglades
av klassklyftor och klassförtryck ville han skapa jämlikhet och solidaritet där
den starke inte skulle se ner på den svage. Han menade att detta skulle vara
bra både för människan och för samhället. Principen var att välfärd skulle
fördelas till dem som behövde det - inte utefter klass, plånbok eller
förtjänst.
Med detta
som grund byggdes vårt land ihop, socialt och ekonomiskt. Skatterna höjdes, de
offentliga trygghetssystemen byggdes ut. Vi kombinerade välfärdsutveckling och
tillväxt och stödet för vår modell är fortsatt mycket starkt.
Vi blev
också en stormakt i internationell solidaritet. Vi blev en trygg hamn för
människor på flykt och en pålitlig biståndsgivare.
När andra rustade med vapen,
så rustade vi med läkemedel och teknik för rent vatten.
Solidaritet
med varandra och andra. Det är typiskt svenskt. Det är vårt svenska kulturarv.
Den tragik
som nu utspelas i vår omvärld är bortom begripligheten. Frågorna är många och
obekväma: Ska vi öppna våra gränser för alla? Hur påverkar det välfärden och
har vi egentligen råd?
De som tror
att svaren ryms på en affisch, de har en agenda. Deras parti har utlovat att
satsa allt partistöd de samlat in av skattebetalarna på en kampanj som ska
berätta vilket skitland Sverige är.
De vill
vidga klyftan mellan ”våra egna” och ”de andra” och även ha tolkningsföreträde
kring vem som tillhör vilken grupp. De får näring av segregation och varje
liten spricka, varje liten flaga på vårt välfärdsbygge skylls på de människor
som kommit hit från andra länder.
Tittar vi på
vår historia, vår stolta kultur, så är detta det mest osvenska som finns.
Och tittar
vi i vår omvärld så ser vi inget exempel där statligt sanktionerat
klassförtryck fungerar.
Vi måste
istället - som stolta svenskar - våga hålla fast i det vi byggt upp. Vi har
klarat kriser förr - både sådana som vi själva orsakat och sådana i vår
omvärld. Och även om det gjort ont och varit jobbigt så har vi - när stormen
bedarrat - kommit ut som ett rikare och starkare land.
Det kan vi göra den här gången
också.