Vattendialog utan dialog

I en välregisserad pjäs med rubriken ”Dialog vattenkraft-miljö” möttes myndigheter, organisationer och vattenkraftsföretag i Uppländska Älvkarleby.

För en LRF-are kändes det som om man hamnat på fel kalas. Som om man kommit in i jeans och t-shirt på ett kungabröllop, typ.

Problembilden är tydlig. Just nu föreläggs vattenkrafts- och dammägare att visa upp sina miljötillstånd. Där sådana inte finns – oftast på grund av att de alltid funnits där och att ingen protesterat tidigare - avkrävs att sådana söks till kostnader som i förhållande till omsättningen är mycket höga. Tillståndsprocessen leder också sannolikt till krav på kostsamma miljöåtgärder och finner man detta orimligt så måste man söka tillstånd för en utrivning. Än så länge finns ingen annan finansiering än ägarnas egna plånböcker.

Över hela landet är oron inför det här mycket stor.

Jag åkte till Älvkarleby i förhoppningen att dessa dilemman skulle diskuteras. Alla berörda aktörer fanns ju på ett och samma ställe. Så blev det dock inte. Vi var där för att bekräfta vikten av att expediera den här lagstiftningen snabbt och effektivt. I detta miljöpolitikens stuprör finns inget utrymme helhetsbilder eller avvägningar.

Processen handlade lika mycket om dialog som en dramatenpjäs handlar om hämningslös improvisation.

För att vi inte skulle tvivla på det så satte en avdelningschef på Havs- och vattenmyndigheten nivån redan i den första bilden. Där konstaterades att 1500 kraftverk ska miljöanpassas, att lika många fiskvägar ska byggas och att det hela kostar runt 15 miljarder kronor. Av de åtta föredragshållare som intog talarstolen under dagen företrädde sju myndigheter. Inget utrymme fanns att beskriva situationen för de 2000 enskilda vattenkraftsägarna, eller de mångdubbelt fler dammägarna. Inget handlade om hur det påverkade småföretagandet på landsbygden. När frågan om de regionalpolitiska effekterna kom upp, besvarades det med att några sådana hänsyn var inte tagna. Det var för svårt att räkna på.

Finansieringen av 1500 fiskvägar verkade dock inte bekymra någon. De enda problem man såg var att det skulle ta för lång tid då det saknas handläggare och konsulter som kunde genomdriva det hela.

Två grupparbeten genomfördes och i det sista skulle vi ta fram handlingsplaner. Jag undrade då hur man som verksamhetsutövare ska bli sugen att samverka med myndigheterna när dessa först drivit en hårdhänt juridisk process mot verksamheten? Ingen bra start för ett fruktbart samarbete, tyckte jag.

Detta verkade dock inte vara någon relevant frågeställning. Tillståndsprocessen är ju något helt annat. Juridiken måste ha sin gång. Vattendirektivet måste genomför.

Det vill säga: först ska vi knäcka rycken på tusentals små verksamhetsutövare och sedan ska vi samlas runt lägerelden och sjunga We shall overcome.

LRF motsätter sig inte en miljöanpassning av vattenkraften. Åtgärder behöver göras men det måste bli en rimlig fördelning av den ekonomiska bördan. Om detta anses vara den viktigaste miljöfrågan, så måste detta också avspeglas i statens budget. Det behövs också ett nytt regelverk som förenklar tillståndsprocessen och en strategi för hela det här området.
Miljönytta skapas ju ute i fält – inte i kostsamma juridiska processer i domstol.

Jag är övertygad om att det går att hitta en gemensam väg framåt med miljöanpassningen, men det är bekymmersamt att miljöintressena blivit så förblindade att de inte kan ta in den verklighet som verksamheterna lever i. Det kommer bara skapa ytterligare konflikter. Vad som behövs är samverkan och dialog på riktigt. Och det är den starke – alltså myndigheterna – som måste bjuda till mest.Tyvärr gav dialogmötet i Älvkarleby inga svar på hur detta ska gå till.