tisdag 31 januari 2017

Var har du din skräpyta, Säfflebo?

Debattartikel SäffleTidningen 31 januari 2017
Vi har fått ett nytt ord i det svenska språket. Skräpyta. Begreppet myntades av den färgstarke föreläsaren Kjell A Nordström. Han såg i sin spåkula att landsorten i allmänhet och Värmland i synnerhet kommer tömmas på folk inom några decennier. Blott några alkoholister och knäppgökar blir kvar.

Nordström vet vilka knappar han ska trycka på. Tar man sexsiffriga belopp för att öppna munnen så kommer ingenting ut av en slump. Och effekt fick han. Hela landsbygdssverige ilsknade till och värst blev det i Värmland eftersom vi var särskilt utpekade. Många kallade honom bottenlöst okunnig. Att han till exempel missade 6-miljardersinvesteringen i Grums. Eller det faktum att hälften av all mat som äts i landet kommer från denna skräpyta (den andra hälften importeras från andra länders skräpytor). 
Frågan är nu hur vi ska bemöta dessa innerstadstankar? Ska vi bli arga eller kränkta? Ska vi göra som Karlstads kommunledning; bjuda in honom för ett möte? Eller ska vi bara läxa upp honom på distans genom att addera utropstecken på våra inlägg på facebook? 
Det där fungerar kanske som terapi, men någon effekt långsiktigt, det ger det inte. Han struntar ju i om teserna slår in eller ej. Han surfar fram på föreläsarvågen, ständigt sökande efter nästa ämne som provocerar tillräckligt mycket för att motivera ett högt gage.
Nej, det vi borde göra, det är något helt annat. Föreningar, eldsjälar, politiker och medborgare, vi borde bestämma oss för att han inte ska få rätt.
För även om han retoriskt överglänser oss allihop så finns hans tankegods närmare än vi tror. Hur ofta hör vi inte att landsbygden avfolkas, att servicen urholkas, jobben försvinner, otryggheten växer, att allt blir sämre och att allt var bättre förr? Det finns partier som hämtar hela sin livsluft ur dessa dystopier.
Det mesta av det där är inte sant. Landsbygden avfolkas inte. Städerna växer visserligen - men inte på landsbygdens bekostnad. Däremot är kriminaliteten lägre här, bostadsbristen likaså. Och vår ekonomiska status är förvånansvärt bra. Till exempel, när det gjordes en jämförelse av en barnfamiljs ekonomi i Karlstad, Göteborg, Stockholm och Grums - så var det familjen i Grums som hade mest pengar över när levnadskostnaderna var betalda. Vem kunde ana det?
Vi har heller ingen trafikstockning, oftast korta köer till kommunal service och det vi inte kan köpa i närområdet kan vi med några knapptryck beställa via internet. Och vill en säfflebo besöka en storstad så finns det tio tågavgångar som tar oss till Göteborg på cirka 1.40.
Utmaningar finns. Ibland till och med problem. När vi som valt att engagera oss politiskt går på våra möten så ingår det i uppdraget att se en och annan kommunal tjänsteman få bekymmersrynkor i pannan. Detta kan vi ju inte blunda för, men det är inte antalet motgångar som avgör Värmlands och Säffles framtid - utan hur vi möter dem. Pessimisten må få rätt ibland, men den kraften har aldrig producerat varken tillväxt eller utveckling. Att söka efter elände och fördela skuld, det flyttar oss inte framåt. 
Tänk om vi istället kunde skaka av oss vårt kollektivt dåliga självförtroende och strunta i de urbana krafter som raljerar – men som helt enkelt inte förstår. Vad skulle vi då kunna åstadkomma?