onsdag 1 mars 2017

När miljösverige tappar fotfästet

Skatteverkets Ingemar Hansson fastnar med handen i syltburken, får sparken - och åter hamnar myndigheternas förtroende i debattens centrum. Men det finns fler som skulle behöva granskas. Hur opartiska är de egentligen och ska verkligen ändamålen helga alla medel?


I miljösverige har mycket gått åt rätt håll. Det mesta faktiskt. Vi vet mer, kan mer och gör mer än någon generation före oss och förmodligen mer än något annat land i hela världen. Vi lyckas dessutom med konststycket att kombinera miljöarbete med tillväxt. Men istället för rätade ryggar möter vi ett miljösverige med ständigt rynkade ögonbryn. Förväntningarna skruvas upp intill omöjlighetens gräns och trots att vi är bäst på det mesta så ser vi ut att misslyckas med att nå 15 av 16 miljömål. Men istället för att ifrågasätta målen, så växer det på myndigheterna fram ett bokstavstroende som inte ser några rimlighetens gränser.


En husägare på landsbygden kan åläggas nytt avlopp för över hundratusen kronor trots att det saknas något skadat vattendrag i närheten. En dammägare kan avkrävas nytt tillstånd på 500 000 kronor trots att intäkterna är noll och dammen legat där i 200 år. En skogsägare kan få avverkningsförbud på stora delar av sin skog, trots att arterna som motiverar förbudet inte ens är hotade. Ett turistföretag på landsbygden stoppas från utveckling med hänvisning till strandskyddet, trots att skyddsvärde saknas. En lantbrukare hindras från att sprida gödsel när det är som mest optimalt, trots att ingen protesterat mot hans planer.


Vi ser också hur enskilda tjänstemän har ett engagemang som sträcker sig bortanför det lämpliga. En av dem jobbar på Kammarkollegiet och företräder ”allmänheten” i frågor runt vattenkraft. Trots att han i denna roll ska vara en opartisk, har han helt öppet och till synes ogenerat visat upp ett stort förakt för vattenkraft. Hur hans agerande drabbar enskilda medborgare, det bryr han sig inte om.
I samma ämne finns en tjänsteman på en av våra Länsstyrelser som tydligt tagit ställning mot vattenkraft i sociala medier – något som till och med fick en domstol att återförvisa ett ärende på grund av jäv. På en annan Länsstyrelse sitter en annan tjänsteman och tydligt deklarerar en extremt kritisk hållning mot skogsbruk och skogsägare. Samtidigt som han jobbar med just dessa frågor på myndigheten.
Så här kan vi fortsätta en stund.
Men lagstiftningen ger inget stöd åt principen att ändamålet helgar medlen – inte ens i miljöfrågor. En statlig tjänsteman har fått förtroende att jobba för medborgarna. Nyckelorden är integritet, opartiskhet och rättvisa. Åtgärder ska vara proportionerliga och avvägda och även negativa beslut måste vara begripliga och hålla för granskning.
Samtidigt så har en tjänsteman självklart en medborgares alla fri- och rättigheter och hur denna balansgång ska hanteras, finns beskriven i både lagar och policys.

En som upptäckt vart gränsen är tidigare nämnde Ingemar Hansson. Som privatperson agerade han ombud åt sin särbo i en ekonomisk tvist med ett företag. Det ansåg finansminister Magdalena Andersson skadade förtroendet för Skatteverket, avgången var ett faktum och istället får han nu pyssla med annat på departementet.
Men vad händer när en miljömyndighet tar i för hårt? När den engagerade tjänstemannens tolkningar är så långtgående att ett nationellt miljömåls uppfyllelse hotar en enskild medborgares försörjning? Rimligen är detta ett större trovärdighetsproblem än det som Hansson ägnade sig åt.
Än mer problematiskt blir detta när vi ser den bristfälliga konflikthanteringen. För när myndigheterna skapar nya striktare tolkningar av ett regelverk så hänvisas till de lagar som politikerna stiftat. Och dessa svarar med ”så här var det ju inte tänkt att bli!”.
Men vem tar då ansvar när ingen anser sig vara ansvarig?
Och – till skillnad från Ingemar Hansson - så har de medborgare som drabbas av en för kraftfull myndighetsutövning ingen välbetald stol på finansdepartementet att sätta sig på när bilan faller. De får istället betala själva, ur eget bankkonto, eller med egna grusade utvecklingsplaner.


 Erik Evestam


För den nördige. Läs mer om myndigheternas oberoende:

Skriften ”Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda” från regeringskansliet 2013 sammanfattar arbetet för en tjänsteman
Citat ur denna:
"Det är viktigt att det hos de statligt anställda finns en insikt bl.a. om att medborgarna är uppdragsgivare och att verksamheten finansieras med skattemedel. Regeringsformens portalstadgande om att all offentlig makt utgår från folket förutsätter att statsförvaltningen och domstolarna som myndigheter är infogade i en demokratisk ordning.”
Statsråd har heller inte rätt att kommendera en myndighet att göra på ett visst sätt:
” Att förvaltningsmyndigheterna lyder under regeringen innebär dels att en enskild minister inte har någon befälsrätt över myndigheterna, dels att en föreskrift från regeringen ska riktas till myndigheten som sådan, inte till en anställd hos denna”
Om objektivitet:
” Nyckelord för den statsanställde är oberoende, opartiskhet, integritet och likabehandling.”” Varje statligt anställd har, liksom alla andra medborgare, en grundlags-skyddad åsiktsfrihet (se 1 kap. 1 § andra stycket och 2 kap. regeringsformen) och frihet att omfatta vilken åsikt han eller hon vill i politiska, religiösa och andra ideologiska avseenden. I sin egenskap av företrädare för myndigheten är den anställde däremot skyldig att handla med saklig-het och opartiskhet och hålla sina personliga åsikter utanför.”
Om jäv och bisysslor
” Den som ska handlägga ett ärende blir jävig om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes objektivitet i ärendet. Exempel på fall som bör bedömas enligt generalklausulen är att någon är uppenbar vän eller ovän med part i må-let, eller engagerad i saken på ett sådant sätt att det lätt kan uppkomma misstanke att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning”” Även vid sidan av bisysslor finns anledning för en statsanställd att reflektera över om i vissa fall ett privat agerande, t.ex. i samband med föreningsaktiviteter och fritidssysslor, kan vara av den arten att förtroendet för den anställdes opartiskhet i arbetet kan komma att skadas.”


Förvaltningslagen skriver om Jäv

11§ Den som skall handlägga ett ärende är jävig
-om saken angår honom själv eller hans make, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närstående,
-om han eller någon närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,
-om ärendet har väckts hos myndigheten genom överklagande eller underställning av en annan myndighets beslut eller på grund av tillsyn över en annan myndighet och han tidigare hos den andra myndigheten har deltagit i den slutliga handläggningen av ett ärende som rör saken,
-om han har fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon i saken, eller
-om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.