Fossilfritt är en möjlighet - inte ett hot

Torkar ni det utspillda morgonkaffet med klorblekt papper och kollar sen så att oljepannan puttrar på som vanligt i vinterkylan?

Nä, trodde inte det. Den omställningen är ju redan genomförd och även om det gjorde lite ont ett tag, så blev det ju bättre efteråt.

Debattinlägg i SäffleTidningen 15/2

Det förslag som vållade mest debatt i veckans fullmäktige var huruvida Säffle ska gå med i en förening som vill lämna fossilsamhället bakom sig. Detta provocerade Sverigedemokraterna som tyckte att en sådan omställning hotar landsbygden och näringslivet.

När det är precis tvärtom.

En sund miljöpolitik balanserar miljö med andra intressen och tittar vi i backspegeln så vet vi att vi klarar av det.

1980 kom 90% av energin i tätorternas fjärrvärmenät från fossila bränslen. 20 år senare var det 90% biobränsle och idag är det i stort sett helt fossilfritt. De här lokalt beslutade investeringarna gav förmodligen inga stora poäng på valdagen, men det är ändå den största miljöomställningen som gjorts – hittills. Renare luft, bättre ekonomi och fler jobb i Sverige blev resultatet och idag är det i stort sett ingen som värmer sin bostad med ett fossilt bränsle. Så vem vill tillbaka till hur det var innan?

Och sen kom elen. Vindkraften gick från utskrattat hobbyprojekt till storindustri och efter tio års kraftig utveckling står den idag för drygt 10% av elproduktionen.

Nästa revolution är solcellerna och där fördubblas produktionen – varje år. Potentialen i att renovera befintlig vattenkraft är också mycket stor.

"Det är sällan en framgångsstrategi att möta utmaningar med klackarna bastant nerkörda i marken."

De förnybara energikällorna kan leverera, men för Sverigedemokraterna ser världsbilden annorlunda ut. I riksdagen vill man banta klimatbudgeten och motsätter sig klimatmål. I Säffle var partiet negativt till upphandling av miljöbilar och nu upplevs också medlemskapet i en förening som ett hot att omställningen går för snabbt.  

Visserligen har alla stora förändringar stött på motstånd, men det är sällan en framgångsstrategi att möta utmaningar med klackarna bastant nerkörda i marken.

Sanningen är ju att hela världen står inför en gigantisk omställning. Men tack vare att Sverige i många decennier jobbat med frågorna så behöver inte vi - till skillnad från många andra - ha panik.

Vi behöver ”bara” hålla trycket uppe med styrmedel och teknikutveckling så kommer lösningarna en efter en.

Och de kommer inte hota utveckling. De kommer skapa den.

Erik Evestam

Centerpartiet Säffle

Statlig naturvård på kredit

En kortversion av artikeln har publicerats på Timbro Smedjan

Debatten om skogen är stundtals hård. I feta slagord ställs brukande mot skydd, men få frågar sig vad vi egentligen får för den statliga naturvårdspolitiken. För samtidigt som skyddsambitionen ständigt höjs, så förmår man inte ta hand om den mark man redan lagt under sig.
Det är en naturvård på kredit.

Genom 4 500 reservat och 8 000 andra skyddsområden har 5,2 miljoner hektar landareal ett formellt skydd idag. Det motsvarar en yta som är lika stor som hela Värmland och Dalarna, eller en miljon hektar större än hela Danmark. Här har staten tagit över kontrollen från markägarna och istället för bräder och biobränsle ska här enbart produceras naturvård och friluftsliv.
Kostnaden för skyddet är uppemot tre miljarder årligen och för att säkra kvaliteten ska de olika skyddsformerna underställas planer, mål, åtgärder och uppföljning. Att dessa följs är naturligtvis ett rimligt krav, men vad händer när ambitionerna krockar med verkligheten och resurser eller förmågor inte räcker till? Ja, för den vanlige skogsägaren kan avvikelse från regelverket resultera i vite, eller till och med åtal.
Staten kan däremot helt utan konsekvens välja att inte uppfylla ens sina egna uppsatta mål.

"För den vanlige skogsägaren kan avvikelse från regelverket resultera i vite, eller till och med åtal. Staten kan däremot helt utan konsekvens välja att inte uppfylla ens sina egna uppsatta mål."

En plan utan plan
2004 antog Naturvårdsverket ett program som hette "Värna Vårda Visa". Fokus låg på reservat och nationalparker och syftet var att ta fram mål och riktlinjer. 2011 kom en reviderad upplaga med 40 konkreta åtgärder på hur arbetet i de skyddade områdena ska se ut. Det handlade både om naturvård och friluftsliv.
Med stöd av detta gjorde länsstyrelserna egna program och de innehåller hundratals punkter. De flesta av dem är både tydliga och konkreta, men när vi ställer frågor om uppföljningen så blir svaren i många fall mer svävande.
Flera stora brister blir tydliga: Gamla reservat har inaktuella skötselplaner. Det innebär att i de områden där det finns störst möjlighet att se hur naturvården fungerat, där saknas aktuella mål och medel. Att uppdatera dessa planer är nationellt prioriterat, men regionalt sker detta endast i undantagsfall.
I många fall har man inte ens haft möjlighet att markera ut alla de äldre reservatens gränser.
Friluftslivets intressen är också en stor utmaning. Här sker stenhård prioritering och i flera län får friluftsanläggningar monteras ner eftersom de inte kan rustas i den takt som de slits ner.
Den för naturvården kanske allvarligaste bristen är underskottet av skötsel och uppföljning. Åtgärdsberget är högt, framförallt i de marker där det krävs en aktiv hand för att behålla natur- och kulturvärdena – exempelvis skötsel av skyddad odlingsmark. Samtidigt släpar uppföljningen efter. Blygsamma 5% av budgeten ska gå till att följa upp naturvärdena i reservaten, men inventeringarna är ofta gamla och man vet därför inte om skyddet gett den livskraft för arterna som utlovats.
Den här bilden förstärks av Naturvårdsverkets egen rapport från 2016. Där vittnar frustrerade handläggare om resursbrist, personalbrist, avsaknad av tydliga mål och prioriteringar. I jakt efter nya reservat hinns gamla inte med och vad som blir gjort bygger mer på enskilda tjänstemäns eget engagemang – än på en utmejslad strategi.
”Gör så mycket som möjligt med de pengar som finns.”, verkar vara den förhållningsorder som gäller.
Det finns ingen gemensam uppföljning av hur länen klarat av att uppfylla de 40 nationella och de hundratals regionala målen. Någon sådan verkar heller inte vara på gång. Det saknas också svar på frågan hur mycket pengar som skulle behövas för att ta ikapp gamla brister. Det enda som nämns är att dagens skötsel av skyddad natur har ett underskott på runt 100 miljoner kronor om året.
Till detta måste vi foga de berättelser från markägares som efter generationer av brukande fått sin mark inlöst och som nu vittnar om hur områdena förfaller och blivit ogästvänliga skogar där skadeinsekter frodas.
Ansvariga myndigheter strävar dock oförtrutet vidare utan att ta någon större notis om bristerna.
I en gemensam strategi som kom för ett år sedan konstaterar Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket att skyddsarbetet fungerar bra och att det därför inte behövs någon dramatisk revidering av den strategi för naturvården som sattes tolv år tidigare. Därför ska bågen spännas ännu hårdare genom att ytterligare 150 000 hektar skogsmark behöver skyddas fram till 2020. Detta anses ändå inte räcka till för att klara att uppfylla miljömålet Levande skogar.

Stabil utveckling
Men är rädslan för förlorade naturvärden i skogen befogad? Sverige började föra officiell statistik över skogen redan 1918. Runt 20 år tidigare hade vi fått den första lagstiftningen som skulle säkra återväxten i de då sönderhuggna skogarna. Och vi har lärt oss mycket på 100 år. Idag har vi dubbelt så mycket skog som då och effekten av den senaste skogsvårdslagen från mitten av 1990-talet, har varit positiv. Lagkraven har kryddats med skogsbranschens egen miljöcertifiering som bland annat innebär att stora arealer avsätts frivilligt av markägarna. Sammantaget gör detta att drygt 25 procent av skogsmarken är tagen ur produktion. Flera för den biologiska mångfalden viktiga kurvor pekar åt rätt håll: Tillväxten är högre än avverkningen, volymen död ved ökar kraftigt, samt arealen gammal skog och andelen grova lövträd.
Utvecklingen för den biologiska mångfalden är fortsatt stabil. I Artdatabankens rödlista bedöms vart femte år arternas status och i den senaste som kom 2015 granskades totalt 21 600 arter. Knappt tio procent av dem är i någon utsträckning hotade, varav hälften finns i skogslandskapet. Listan använder sig av ett index som beskriver i vilken omfattning arter är hotade och i genomsnitt är detta index fullständigt oförändrat sedan år 2000 när listan kom första gången. Det pågår alltså ingen nettoförlust av arter i Sverige.


Skydd utan ersättning
Utöver de formella skydd under statlig förvaltning där markägaren haft rätt till ersättning, har staten på senare år hittat nya sätt att stoppa brukandet, och det har skapat stor oro i markägarled. Begreppet Nyckelbiotoper var från början ett lågmält inventeringsverktyg som identifierade värdekärnor i skogslandskapet. Områdena var oftast små, de var inte belagda med något avverkningsförbud, men blev oftast ändå kvar som en frivillig avsättning. Men när branschen införde en certifiering som stoppade handeln med sådant virke så hände något. Områdena växte både i antal och storlek och plötsligt hade en ny, informell skyddsform skapats. Samtidigt har flera markägare tvingats gå till domstol för att få rätten att bruka sin mark efter att flera myndigheter börjat tolka Artskyddsförordningen på ett nytt sätt. Att flera av de arter det hänvisas till inte ens är utrotningshotade, gör knappast saken bättre.

"Samtidigt har flera markägare tvingats gå till domstol för att få rätten att bruka sin mark efter att flera myndigheter börjat tolka Artskyddsförordningen på ett nytt sätt"

Urholkar förtroendet
Statens makt i naturvården är stor. Den som blivit föremål för reservatsbildning, eller fått andra inskränkningar på sin mark, har små möjligheter att stoppa processen. Därför finns skyddet för äganderätten inskrivet i grundlagen där det görs klart att det krävs ett ”angeläget allmänt intresse” för att staten ska kunna tvinga sig till annans mark. Intrånget ska kompenseras med en ersättning.
Men är detta kriterium verkligen är uppfyllt när staten uppenbarligen inte klarar av att leva upp till sina åtaganden? Och är det förenligt med det egendomsskyddet i grundlagen att övertolka lagstiftningen så att markägaren blir av med sin brukanderätt – utan att få någon ersättning?
Det här skadar trovärdigheten för hela naturvårdspolitiken. Den vanlige medborgaren eller företagaren kan ju aldrig skylla på tids-, eller resursbrist när regler inte efterlevs och det är en princip som naturligtvis borde gälla även för staten.
Det sänder också märkliga signaler att de skogsägare som sköter sin skog så att arterna gynnas, ”belönas” genom att bli fråntagen sin egendom.
Den här utvecklingen borde oroa betydligt fler än bara landets privata skogsägare.