Artikel publicerad i Aftonbladet, december 2018
När valrörelsen kokade hade ni alla svar. Och svaret var nästan alltid att om bara staten fick bestämma mer, så skulle allt bli bättre. Vården skulle bli lika (bra?) överallt. Skolresultaten skulle upp. Och så fort ni hittade någon brist i någon kommun så dängde ni till. Hotade med ny lagstiftning eller hittade på ett nytt, lagom krångligt bidrag på några korvören som fick er att se bra ut i TV.
Men nu sitter vi här ute i regioner och kommuner. Och väntar. Våra majoriteter är bildade. De är röd-röda, röd-gröna, blå-gröna, röd-grön-rosa och alla nyanser däremellan. Vi har klarat av att hantera partiers uppgångar och fall, där gamla vänskaper prövats och nya har tvingats att uppstå. En del har bytt sida över valet, några har fått komma, andra har fått gå och det kommer såklart bli turbulent här och var. Det tillhör demokratin. Men vi är nu 38 000 personer som valts till hundratals nämnder och styrelser och de allra flesta av oss (runt 97%) har dessa uppdrag som en fritidssyssla. Vi har fattat nya budgetbeslut i viktiga frågor som skolan, kulturen, vården och fritiden. Och vi har gjort det utan att ha en aning om vad ni kommer att hitta på - eller när.
Det här imponerar inte. Inte alls. Trots att ni har sökt - och fått - folkets förtroende att sitta på landets allra finaste politiska uppdrag och trots att ni är omgivna av experter på alla tänkbara politikområden - så klarar ni inte av att lösa den första uppgift som lades på ert bord: att förvalta ett valresultat.
Alla har ni förespråkat samarbete, allra helst över blockgränsen. Några dörrar har slagits igen och så ska det naturligtvis vara - man kan inte förväntas samarbeta med alla. Men så fort den tappre talmannen försökt skapa en öppning så har ni kastat er tillbaka ner i skyttegraven och pekat finger åt alla andra. (Här hade jag kunnat jämföra med en sandlåda men då skulle jag ha kränkt barnen.)
Om ni inte får ihop till en regering trots fyra försök så driver ni oss in i ett extraval - och gissningsvis förväntar ni er att vi andra ska ta ledigt från våra jobb (och försaka våra uppdrag) för att iförda tumvantar och underställ springa runt på gator och torg för att övertyga medborgarna att ännu ett val kommer ge ett svar som skiljer sig från det som gavs i början av september.
För min del säger jag dock nej-tack.
Fixar ni inte till en regering så får ni fixa ert extraval på egen hand.
Erik Evestam (c)
1 av 38 000
Men nu sitter vi här ute i regioner och kommuner. Och väntar. Våra majoriteter är bildade. De är röd-röda, röd-gröna, blå-gröna, röd-grön-rosa och alla nyanser däremellan. Vi har klarat av att hantera partiers uppgångar och fall, där gamla vänskaper prövats och nya har tvingats att uppstå. En del har bytt sida över valet, några har fått komma, andra har fått gå och det kommer såklart bli turbulent här och var. Det tillhör demokratin. Men vi är nu 38 000 personer som valts till hundratals nämnder och styrelser och de allra flesta av oss (runt 97%) har dessa uppdrag som en fritidssyssla. Vi har fattat nya budgetbeslut i viktiga frågor som skolan, kulturen, vården och fritiden. Och vi har gjort det utan att ha en aning om vad ni kommer att hitta på - eller när.
Det här imponerar inte. Inte alls. Trots att ni har sökt - och fått - folkets förtroende att sitta på landets allra finaste politiska uppdrag och trots att ni är omgivna av experter på alla tänkbara politikområden - så klarar ni inte av att lösa den första uppgift som lades på ert bord: att förvalta ett valresultat.
Alla har ni förespråkat samarbete, allra helst över blockgränsen. Några dörrar har slagits igen och så ska det naturligtvis vara - man kan inte förväntas samarbeta med alla. Men så fort den tappre talmannen försökt skapa en öppning så har ni kastat er tillbaka ner i skyttegraven och pekat finger åt alla andra. (Här hade jag kunnat jämföra med en sandlåda men då skulle jag ha kränkt barnen.)
Om ni inte får ihop till en regering trots fyra försök så driver ni oss in i ett extraval - och gissningsvis förväntar ni er att vi andra ska ta ledigt från våra jobb (och försaka våra uppdrag) för att iförda tumvantar och underställ springa runt på gator och torg för att övertyga medborgarna att ännu ett val kommer ge ett svar som skiljer sig från det som gavs i början av september.
För min del säger jag dock nej-tack.
Fixar ni inte till en regering så får ni fixa ert extraval på egen hand.
Erik Evestam (c)
1 av 38 000
Inlägget kommenteras också i Värmlands Folkblad
Samt i en artikel i Nya Wermlandstidningen
