EU-valrörelse. Året var 1994 och allt handlade om för eller emot. Var EU ett fientligt monster som skulle käka upp vår självständighet eller biljetten till det förlovade landet?
Vi var många som deltog i den kampanjen och den skapade nya allianser överallt. Bankdirektörer och kommunister förenades i sitt motstånd och partier klövs på längden och på tvären.
Värmland och allt norr om oss röstade nej till EU.
Det gjorde jag också.
Det var kanske sista gången jag och Jonas Sjöstedt tyckte likadant om något, men vi förenades i tanken att fred inte skapades med en stor union som framförallt sysslade med jordbrukspolitik.
Det här var ju också en tid så demokratin gick framåt. Murens fall fanns i färskt minne och hela det tidigare hårt kuvade östeuropa blickade nu västerut. EU sågs som en väg mot frihet och välstånd.
EU-frågan delade upp oss i många år därefter men tack och lov är den tiden förbi. Nu har inget etablerat parti åsikten att Sverige ska lämna EU och det är färre än någonsin i väljarkåren som vill gå den vägen. Kaoset i Storbritannien har sannolikt övertygat flertalet.
Dessvärre tycks inte detta ha bytts mot en debatt om hur vi ska göra EU bättre.
Istället vill barnbarnen till unionens skapare nu gå en helt annan väg. Populister och nationalister vinner mark och även om de inte kan samarbeta med varandra så förenas de av tanken att EU gärna får slitas sönder inifrån.
Därmed sätts samarbetets grundläggande värden på spel.
Det som vi en gång tyckte var så självklart att det inte behövde sägas, har nu blivit provocerande: Gemenskap, fri rörlighet för varor, tjänster och människor. Och ett EU som står i fronten för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.
Exemplen är alltför många. När flyktingkatastrofens effekter nådde EUs mark så stängde det ena landet efter det andra sina gränser. Vilket tvingade Sverige att göra det samma.
Någon gemensam lösning på den här utmaningen siktas fortfarande inte.
Pressfriheten har vi också tagit för självklar. Men president Trumps förakt mot pressen har skapat flera efterföljare. Journalisternas situation har försämrats och det går åt fel håll i flera av Europas länder.
Nationalismen lever på att skapa fiender, där konflikten blir ett självändamål för att stärka den egna positionen. I det korta perspektivet låter budskapen förförande men i Europa har vi många gånger sett vad som händer när de här krafterna växer sig starka.
Den här utvecklingen är också ett hån mot de ledare som efter två förödande krig vågade att se bortom vem som vann eller förlorade.
De tvingade sig att bli sams med sina värsta fiender, eftersom de såg att allt annat skulle leda till nya krig. Det kan knappast ha varit särskilt lätt. Men deras arv har skapat fred och tillväxt. Och med EUs hjälp har också tidigare fattiga länder börjat sin klättring uppåt.
Därför är inte det här EU-valet bara ett val i sakfrågor - utan även om vilka krafter vi vill ska leda Europa framåt.
Är det de som vill skapa konflikter – eller de som vill lösa dem?
Erik Evestam (c)
28 plats centerpartiets lista i EU-valet
