Den förbjudna utsikten

Debattartikel, bla publicerad i Småbrukarnas tidning och i NWT

Ett ungt par med ryggen vänd mot kameran.

Kvinnan håller upp en telefon och tar en selfie när hon pussar sin pojkvän. De står på en brygga vid en idyllisk sjö, skogen på stranden mittemot speglar sig i vattnet .

Det är en fin bild, tagen i en miljö där vi alla vill vara. Den var en del i Svenska Naturskyddsföreningens kampanj, men blir för mig en bild av den urbana synen på landsbygden och dess utveckling.

 

Strandskyddet är en kokhet fråga just nu. Men egentligen har det bubblat under ytan i flera decennier. För när landsbygdens invånare och företagare får avslag på sina ansökningar om att utveckla sina bygder, så fortsätter de stora, vattennära bostäderna i städerna att växa fram.

I staden betalas det mångmiljonbelopp för en sjöglimt.

På landsbygden är denna utsikt förbjuden.

Året var 1975. Då infördes miljöbalkens enda Jantelag och i ett slag blev allt nära stranden (som inte redan var byggt) förbjudet. Värnandet om allmänhetens tillgång till strand var motivet, men lagen förbjuder även anläggningar som har till syfte att locka besökare, exempelvis en lekplats. Som fastighetsägare får du inte ens placera ut solstolar på sjökanten. Eller klippa gräset ända ner till vattnet (jodå detta har prövats i domstol). 

Varje försök att ändra i strandskyddet sedan dess har marknadsförts som lättnader för landsbygden och skärpningar i de högexploaterade områdena.

Facit är det rakt motsatta. Städerna fortsätter att sträcka sig närmare vattenlinjen medan dispensmöjligheterna på landsbygden blivit alltmer byråkratiska. Och när nu nästa lagändring väntar framställer miljörörelsen lättnader som en nådastöt mot allemansrätt och biologisk mångfald.

Man ser alltså landsbygdsutveckling som ett hot mot miljön.

Att bryggan hamnar på en annons för en miljöorganisation visar hur paradoxal den urbana synen på landsbygden är. Å ena sidan ska den vara ett tittskåp för tillfälliga besökare, ett museum där inget förändras. Där alla ska ha tillgång till alla stränder - alltid. Å andra sidan så ska denna ”naturliga” miljö helst vara tillrättalagd med någon form av anläggning, parkering, strand, vindskydd, brygga, mm. Den vilda naturen är för de flesta av oss alltför besvärlig.

Under sommaren rullade en annan kampanj under namnet ”rädda strandskyddet”. Den bildsattes med foton från allmänna – och välbesökta – badplatser med både bryggor och livbojar. Budskapet var att dessa miljöer hotades av profithungriga markägare. Syftet är att göra folk så förbannade att de skrev under ett upprop för att stoppa anläggningar som de flesta vill befinna sig på.

Situationen runt paret på bryggan vet vi inte så mycket om. Högst troligt finns det ett hus med anslutande väg bakom fotografen. För varken PR-byrån eller det unga paret ville väl klafsa runt i geggan för att fånga det där ögonblicket.

Och kanske insåg naturskyddsföreningen att det inte såg så bra ut att marknadsföra sin förening med en bild tagen på en anläggning som de inte anser ska finnas.

Bilden går nämligen inte att hitta längre.

NWT

Vems plånbok förhandlar du med?

Vems plånbok förhandlar du med? Den tanken slår mig när jag läser ännu en text om den polariserade skogsdebatten. På barrikaden står lobbyister från miljörörelse och skogsägarrörelse. Oenigheten är i det närmaste total.

De som borde bestämma detta; riksdag och regering sitter på läktaren och betraktar skådespelet. Riksdagens ledamöter beklagar sig över sakernas tillstånd och över märkliga myndighetsprocesser. Regeringen tvingas att tillsätta utredningar som på tusentals sidor levererar förslag som pekar åt alla håll samtidigt.

Under tiden svävar enskilda småföretagare på landsbygden i smärtsam ovisshet om vad som ska hända med deras framtida intäkter. Och bankerna börjar fundera över hur den tidigare så stabila skogsmarken ska värderas.

Ibland får man intryck av att det här är en publik förhandling där parterna ska hitta en gyllene medelväg. Men detta är verkligen ingen förhandling på lika villkor.

Jämför med en avtalsrörelse där facket går till bordet med medlemmarnas plånböcker och arbetsgivarna går in med företagens plånböcker. I någon mån finns där en balans, en ”svensk modell” där parterna inte bara måste tänka på sin egen plånbok utan dessutom måste ställa krav som är relevant för motparten.

I skogsdebatten råder ett helt annat styrkeförhållande.

Om skogsägarna får som de vill riskeras varken miljöorganisationernas existens eller deras medarbetares inkomster. Snarare tvärtom.

Och när myndigheterna driver sina processer så gör de det på statens bekostnad utan risk för varken verksamhet eller tjänsteperson.

Om miljöorganisationerna får som de vill så blir det mer juridiska problem och färre fällda träd, alltså högre kostnader och mindre intäkter och på sikt sämre värde på skogsmarken för företagarna. Vilket påverkar 300 000 familjeskogsägares privatekonomi. Och ska det drivas process mot staten, får pengarna skrapas fram ur egen ficka.

Någon kan argumentera för att staten både kan och bör kompensera om regelverken skärps så att avverkningarna blir färre. Men de pengarna har staten inte visat upp – tvärtom försöker man komma undan ersättning genom att driva markägarna till domstol.

Hur länge ska det här spelet få fortgå och kommer 3000 utredningssidor i artskydd och äganderätt att göra någon skillnad? Hur stor blir den här frågan i valrörelsen?

För egentligen borde det vara ganska enkelt: Statens skyddsambitioner i skogsmark måste vara exakt lika stor som den plånbok man skickar med för att ersätta markägarna. Det borde också vara uttryckligen förbjudet för våra myndigheter att driva enskilda företagare till domstol när man är osäker på lagstiftningen.

Avgörande utredningar för Värmland

Debattartikel VärmlandsBygden

Just nu pågår prövningen av strandskydd, skogspolitik och artskydd, samt en enormt stor process kring åtgärdsprogrammet för vatten.

Utfallet av de här processerna kommer ha stor betydelse för Värmland.

I alla de här frågorna pågår arbete med remissvar i kommuner och regioner. Svaren därifrån kommer vara viktiga för den fortsatta hanteringen. Även om ämnena är olika så snuddar de ganska tätt intill varandra. Det handlar om synen på människa, miljö, tillväxt, stad och land.

I strandskyddet presenterades en utredning före jul som innehåller ett flertal reformförslag som kan göra stor nytta för Värmland. Jag ser det som början på en uppgörelse med en urban norm där staden ska vara centrum för tillväxt och utveckling och där landsbygden ska vara ett museum. Men det kommer krävas en del justeringar för att reformen ska ge avsedd effekt.

I skogen kom en ännu större utredning som bland annat skulle titta på hur vi ska ha det med skydd av natur långsiktigt. Ska det ske med tvång som idag, eller ska vi gå över till en frivilligt baserad form där markägarna själva får ta initiativ till att skydda områden?

Artskyddet är ännu mer dramatiskt till sin utformning och den utredningen kan få mycket stor betydelse för skogsbruket. Här är ursprunget dessutom ännu märkligare. Idag kan du förbjudas att avverka din skog med hänvisning till att det finns arter där som visserligen inte är hotade men som ändå besitter ett starkt skydd. Någon möjlighet till ersättning finns inte och din enda utväg är att gå till domstol för att försöka få rätt.

Den här hanteringen är i strid mot rättsstatens principer och den är inte till gagn för naturvården eftersom det innebär att skogsägaren tvingas betrakta biologisk mångfald som en företagsrisk. Och det är ju verkligen ingen bra utgångspunkt.

I de här frågorna måste staten bestämma sig för vilka incitament man vill ge till företagen som helt eller delvis lever på sitt skogsbrukande: Ska hållbart brukande uppmuntras eller bestraffas? Och ska de åtgärder som skogsbrukarna gör för att skapa fina miljöer hyllas, eller ska de leda till tvångsmässiga reservatsprocesser?

Den sista punkten är kanske den svåraste: Åtgärdsprogrammet för vatten. Det bygger på ett EU-direktiv som i svensk kontext har förvandlats till ett gigantiskt paket med tusentals åtgärder till en kostnad på minst 24 miljarder kronor. För de värmländska kommunerna handlar det i snitt om ca 200 miljoner kronor och det som berörs är enskilda avlopp, jordbruk, kommunal verksamhet och tusentals små och stora dammar.

Syftet är från början gott: Vi ska säkra rent vatten. Men i Sverige har det blivit något helt annat där framförallt landsbygden förväntas återställas till något sorts ursprungligt skick. Det finns dessutom ett antal betydande brister i programmet. Underlaget är bristfälligt, det saknas konsekvensbeskrivningar och framförallt är många av åtgärderna inte möjliga att genomföra. Och jämför man kostnaden med beräknad miljönytta så är prislappen mycket hög.

När de här förslagen lades förra gången så ledde det till en revolt som gjorde att regeringen överprövade programmet. Samma sak måste ske den här gången: politiken måste ta tillbaka initiativet så vi får ett vattenarbete som är hållbart, rimligt och verklighetsbaserat.

 

 

Stärk äganderätten i skogen

Idén om frihet under ansvar är djupt rotad i Centerpartiet. Vi menar att beslut ska fattas nära de människor som berörs, i så stor utsträckning som möjligt. Helst av den enskilde själv.

Rätten att äga och självständigt förvalta sin egen mark är en självklarhet och något vi värderar oerhört högt i alla sammanhang – inte minst inom miljö- och klimatpolitiken.

Vi vet, med vår bakgrund i bonderörelsen, att miljö- och klimatpolitik per definition är sådant som alltid bedrivs med mycket långa tidsperspektiv. Den bedrivs över generationsgränser och inom ramen för de eviga naturlagarna. Därför är det viktigt att framåtsyftande åtgärder också tar hänsyn till de historiska perspektiven, så politiken inte riskerar rubba strukturer som enligt erfarenhet fungerar väl.

Sverige har en unik månghundraårig tradition av självägande bönder och småskaligt skogsbruk. Under flera år har bland annat vissa organisationer påstått att svenska skogsägare utarmar den biologiska mångfalden. Den svartmålande bilden används sedan som ett argument för att genom myndighetsutövning frånta svenska skogsägare rättigheter och ansvar. Centerpartiet menar att detta är felaktiga slutsatser som är direkt skadliga för såväl friheten som klimatet.

I många länder är skogsbrukets trender ohållbara – men inte i Sverige. Svenska skogsägare har på ett drygt sekel fördubblat mängden skog, och har alltjämt årlig nettotillväxt. Den växande svenska skogen upptar och binder alltså allt större mängder koldioxid från atmosfären. Passionerade skogsägare har olika men kompletterande kunskaper och idéer om hur skogen bäst förvaltas. Tack vare det småskaliga skogsbruket har Sverige så artrika och värdefulla skogar att vissa organisationer och partier nu höjer rösten för förstatligande. Detta är givetvis en helt bakvänd slutsats. Det svenska skogsbruket och äganderätten bör istället stärkas.

Den så kallade ”skogsutredningen” tillsattes som en konsekvens av Januariavtalet, då Centerpartiet krävde åtgärder för att stärka den privatandganderätten. Den 30 november år 2020 lämnades utredningen till regeringen, och utredningens cirka 50 förslag har nu lyfts för debatt.

Vi är missnöjda med flera av de förslag som lyfts i utredningen, exempelvis förslaget om att med tvång frånta 7 300 skogsägare 525 000 hektar fjällnära skog. Detta går helt emot våra principer och det syfte med vilket skogsutredningen tillsattes.

Skogsutredningen innehåller även förslag som är bra. Bland dessa kan nämnas att Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventeringar stoppas, att ersättningar ska bestämmas i samband med att avtal skrivs och att frivillighet lyfts som huvudprincip i skogspolitiken.

Sedan nuvarande skogsvårdslag kom på plats år 1993 har det mesta i den svenska skogen blivit bättre, och förbättringarna fortsätter kontinuerligt – utan statliga tvångsåtgärder. Bland annat ökar virkesvolymen, mängden grova träd, och arealen med gammal skog har ökat från en miljon hektar till över två miljoner hektar. Volymen död ved har ökat från 35 till 100 miljoner kubikmeter.

Sveriges skogsägare ska vara stolta över hur de sköter sin skog, och Centerpartiet arbetar ständigt för att ge skogsägarna den uppskattning och de rättigheter de förtjänar.

Daniel Bäckström (C), riksdagsledamot för Värmland

Ola Persson (C), regionråd, Region Värmland

Erik Evestam (C), ledamot av regionala utvecklingsnämnden, Region Värmland

Anna Lena Carlsson (C), ordförande för Centerpartiets distriktsstyrelse Värmland

https://www.vf.se/2021/05/11/c-stark-aganderatten-i-skogen/?fbclid=IwAR319syTgeJdqumtrxIMczQqbWGeSkA9g6FblBbOdkSkfncAWtOLGWyEths

Kampen om skogen

 (Pappers)tidningen Dagens Nyheter har i en lång rad reportage granskat skogen och skogsbruket. En av inslagen bar domedagsrubriken att skogen används för att värma svenska hem. Det är förvisso en en uppgift skogen haft i sissådär 100 000 år, men idag är det ju inte högvärdigt timmer som eldas, utan sånt som blir över och som inte duger till något annat. Vi värmlänningar bidrar exempelvis i hög grad till att det blir värme i huvudstadens bostäder eftersom Mellanskog är en av leverantörerna till fjärrvärmen där.

Men (pappers)tidningen DN är inte bara en granskare av skogsbruket utan dessutom en av de mest ambitiösa förmedlarna av behovet av åtgärder för att rädda klimatet.

Förvisso ska media ge alla sidor av myntet på nyhetsplats. Men den som tycker att mer skog ska sparas och inte brukas, behöver faktiskt också svara på ett antal ytterligare frågor.

1. Om skogen inte ska brukas, vem ska ta kostnaderna som detta minskade brukande ger upphov till?

2. Om skogen inte ska användas för att bygga ett hållbart samhälle - vad ska då bygga våra hus, värma våra hem och tanka våra bilar (mm)?

Nytt EU-direktiv hotar gräsmattan

1 april 2021

Regeringen presenterar idag konsekvenserna av implementeringen av EU:s Lägenhetsskyddsdirektiv. Vilket bland annat innebär att det införs ett nytt miljömål där minst 30% av landets gräsmattor ska lämnas för fri utveckling. Det innebär också att nyckelhålen blir krav på alla ytterdörrar.

- Alla privatbostäder kommer att omfattas och vi gläds åt den ökade tillsyn detta kommer leda till, säger Urban Boolund, generaldirektör.

Direktivet medför ett flertal nya begrepp att ha koll på:

• Nyckelhålsbiotoper: Innebär ett strikt skydd åt allt som kan betraktas genom ytterdörrens nyckelhål. Golv- tak och väggbeklädnad, samt inredning får således inte förändras från direktivets införande den 1 april 2021. Eftersom svenska ytterdörrar generellt saknar nyckelhål införs en övergångsbestämmelse där nyckelhålsfria hushåll ges sex månaders frist att installera sådana.

• Gräsrotsreservat: Minst 30% av landets anlagda gräsmattor (inklusive fotbollsplaner) lämnas för fri utveckling. På sikt kommer här skapas värdefulla miljöer för insekter och djur, framförallt mygga och spansk skogssnigel. Blir arbetet framgångsrikt kan hela kvarter bli sk Villavärdetrakt där brukandet av grönytor helt upphör.

• Utvidgat Strandskydd: För att säkra god livsmiljö och utsikt för akvariefisk införs strandskydd för åtgärder inom 4 meter från akvariet.

• Minitappning – För att säkra de biotoper som kan finnas i badkar- med tillhörande spillvattenledning - införs regler om minitappning om minst 1 liter per minut. Då detta kommer leda till att badkar alltid kommer ha en liten vattenspegel kommer det även beläggas med strandskydd. Handfat kan räknas som litet vattendrag och omfattas därför inte av strandskydd.

• Bio-topskydd – Landets biosalonger återställs till ursprungligt skick, vilket innebär att endast svart-vita stumfilmer tillåts visas.

The Trump Paradox

Trump
    Drain the swamp
    Hire the swamp
    Fire the swamp
    Pardon the swamp

End of message