Debattartikel VärmlandsBygden
Just nu pågår prövningen av strandskydd, skogspolitik och artskydd, samt en enormt stor process kring åtgärdsprogrammet för vatten.
Utfallet av de här processerna kommer ha stor betydelse för Värmland.
I alla de här frågorna pågår arbete med remissvar i kommuner
och regioner. Svaren därifrån kommer vara viktiga för den fortsatta
hanteringen. Även om ämnena är olika så snuddar de ganska tätt intill varandra.
Det handlar om synen på människa, miljö, tillväxt, stad och land.
I strandskyddet presenterades en utredning före jul som innehåller
ett flertal reformförslag som kan göra stor nytta för Värmland. Jag ser det som
början på en uppgörelse med en urban
norm där staden ska vara centrum för tillväxt och utveckling och där
landsbygden ska vara ett museum. Men det kommer krävas en del justeringar för
att reformen ska ge avsedd effekt.
I skogen
kom en ännu större utredning som bland annat skulle titta på hur vi ska ha det
med skydd av natur långsiktigt. Ska det ske med tvång som idag, eller ska vi gå
över till en frivilligt baserad form där markägarna själva får ta initiativ
till att skydda områden?
Artskyddet
är ännu mer dramatiskt till sin utformning och den utredningen kan få mycket
stor betydelse för skogsbruket. Här är ursprunget dessutom ännu märkligare.
Idag kan du förbjudas att avverka din skog med hänvisning till att det finns
arter där som visserligen inte är hotade men som ändå besitter ett starkt
skydd. Någon möjlighet till ersättning finns inte och din enda utväg är att gå
till domstol för att försöka få rätt.
Den här
hanteringen är i strid mot rättsstatens principer och den är inte till gagn för
naturvården eftersom det innebär att skogsägaren tvingas betrakta biologisk
mångfald som en företagsrisk. Och det är ju verkligen ingen bra utgångspunkt.
I de här
frågorna måste staten bestämma sig för vilka incitament man vill ge till
företagen som helt eller delvis lever på sitt skogsbrukande: Ska hållbart
brukande uppmuntras eller bestraffas? Och ska de åtgärder som skogsbrukarna gör
för att skapa fina miljöer hyllas, eller ska de leda till tvångsmässiga
reservatsprocesser?
Den sista punkten är kanske den svåraste: Åtgärdsprogrammet
för vatten. Det bygger på ett EU-direktiv som i svensk kontext har förvandlats
till ett gigantiskt paket med tusentals åtgärder till en kostnad på minst 24
miljarder kronor. För de värmländska kommunerna handlar det i snitt om ca 200
miljoner kronor och det som berörs är enskilda avlopp, jordbruk, kommunal
verksamhet och tusentals små och stora dammar.
Syftet är från början gott: Vi ska säkra rent vatten. Men i
Sverige har det blivit något helt annat där framförallt landsbygden förväntas
återställas till något sorts ursprungligt skick. Det finns dessutom ett antal
betydande brister i programmet. Underlaget är bristfälligt, det saknas konsekvensbeskrivningar
och framförallt är många av åtgärderna inte möjliga att genomföra. Och jämför
man kostnaden med beräknad miljönytta så är prislappen mycket hög.
När de här förslagen lades förra gången så ledde det till en
revolt som gjorde att regeringen överprövade programmet. Samma sak måste ske den
här gången: politiken måste ta tillbaka initiativet så vi får ett vattenarbete
som är hållbart, rimligt och verklighetsbaserat.
