Vems plånbok förhandlar du med? Den tanken slår mig när jag läser ännu en text om den polariserade skogsdebatten. På barrikaden står lobbyister från miljörörelse och skogsägarrörelse. Oenigheten är i det närmaste total.
De som borde bestämma detta; riksdag och regering sitter på läktaren och betraktar skådespelet. Riksdagens ledamöter beklagar sig över sakernas tillstånd och över märkliga myndighetsprocesser. Regeringen tvingas att tillsätta utredningar som på tusentals sidor levererar förslag som pekar åt alla håll samtidigt.
Under tiden svävar enskilda småföretagare på landsbygden i smärtsam ovisshet om vad som ska hända med deras framtida intäkter. Och bankerna börjar fundera över hur den tidigare så stabila skogsmarken ska värderas.
Ibland får man intryck av att det här är en publik förhandling där parterna ska hitta en gyllene medelväg. Men detta är verkligen ingen förhandling på lika villkor.
Jämför med en avtalsrörelse där facket går till bordet med medlemmarnas plånböcker och arbetsgivarna går in med företagens plånböcker. I någon mån finns där en balans, en ”svensk modell” där parterna inte bara måste tänka på sin egen plånbok utan dessutom måste ställa krav som är relevant för motparten.
I skogsdebatten råder ett helt annat styrkeförhållande.
Om skogsägarna får som de vill riskeras varken miljöorganisationernas existens eller deras medarbetares inkomster. Snarare tvärtom.
Och när myndigheterna driver sina processer så gör de det på statens bekostnad utan risk för varken verksamhet eller tjänsteperson.
Om miljöorganisationerna får som de vill så blir det mer juridiska problem och färre fällda träd, alltså högre kostnader och mindre intäkter och på sikt sämre värde på skogsmarken för företagarna. Vilket påverkar 300 000 familjeskogsägares privatekonomi. Och ska det drivas process mot staten, får pengarna skrapas fram ur egen ficka.
Någon kan argumentera för att staten både kan och bör kompensera om regelverken skärps så att avverkningarna blir färre. Men de pengarna har staten inte visat upp – tvärtom försöker man komma undan ersättning genom att driva markägarna till domstol.
Hur länge ska det här spelet få fortgå och kommer 3000 utredningssidor i artskydd och äganderätt att göra någon skillnad? Hur stor blir den här frågan i valrörelsen?
För egentligen borde det vara ganska enkelt: Statens skyddsambitioner i skogsmark måste vara exakt lika stor som den plånbok man skickar med för att ersätta markägarna. Det borde också vara uttryckligen förbjudet för våra myndigheter att driva enskilda företagare till domstol när man är osäker på lagstiftningen.
