Debattartikel, bla publicerad i Småbrukarnas tidning och i NWT
Ett ungt par med ryggen vänd mot kameran.
Kvinnan håller upp en telefon och tar en selfie när hon
pussar sin pojkvän. De står på en brygga vid en idyllisk sjö, skogen på stranden
mittemot speglar sig i vattnet .
Det är en fin bild, tagen i en miljö där vi alla vill vara.
Den var en del i Svenska Naturskyddsföreningens kampanj, men blir för mig en
bild av den urbana synen på landsbygden och dess utveckling.
Strandskyddet är en kokhet fråga just nu. Men egentligen har
det bubblat under ytan i flera decennier. För när landsbygdens invånare och
företagare får avslag på sina ansökningar om att utveckla sina bygder, så
fortsätter de stora, vattennära bostäderna i städerna att växa fram.
I staden betalas det mångmiljonbelopp för en sjöglimt.
På landsbygden är denna utsikt förbjuden.
Året var 1975. Då infördes miljöbalkens enda Jantelag och i
ett slag blev allt nära stranden (som inte redan var byggt) förbjudet. Värnandet
om allmänhetens tillgång till strand var motivet, men lagen förbjuder även anläggningar
som har till syfte att locka besökare, exempelvis en lekplats. Som fastighetsägare
får du inte ens placera ut solstolar på sjökanten. Eller klippa gräset ända ner
till vattnet (jodå detta har prövats i domstol).
Varje försök att ändra i strandskyddet sedan dess har marknadsförts som lättnader för landsbygden och skärpningar i de högexploaterade områdena.
Facit är det rakt motsatta. Städerna fortsätter att sträcka sig närmare vattenlinjen medan dispensmöjligheterna på landsbygden blivit alltmer byråkratiska. Och när nu nästa lagändring väntar framställer miljörörelsen lättnader som en nådastöt mot allemansrätt och biologisk mångfald.
Man ser alltså landsbygdsutveckling som ett hot mot miljön.
Att bryggan hamnar på en annons för en miljöorganisation visar
hur paradoxal den urbana synen på landsbygden är. Å ena sidan ska den vara ett
tittskåp för tillfälliga besökare, ett museum där inget förändras. Där alla ska
ha tillgång till alla stränder - alltid. Å andra sidan så ska denna ”naturliga”
miljö helst vara tillrättalagd med någon form av anläggning, parkering, strand,
vindskydd, brygga, mm. Den vilda naturen är för de flesta av oss alltför besvärlig.
Under sommaren rullade en annan kampanj under namnet ”rädda
strandskyddet”. Den bildsattes med foton från allmänna – och välbesökta – badplatser
med både bryggor och livbojar. Budskapet var att dessa miljöer hotades av profithungriga
markägare. Syftet är att göra folk så förbannade att de skrev under ett upprop
för att stoppa anläggningar som de flesta vill befinna sig på.
Situationen runt paret på bryggan vet vi inte så mycket om. Högst
troligt finns det ett hus med anslutande väg bakom fotografen. För varken
PR-byrån eller det unga paret ville väl klafsa runt i geggan för att fånga det
där ögonblicket.
Och kanske insåg naturskyddsföreningen att det inte såg så bra
ut att marknadsföra sin förening med en bild tagen på en anläggning som de inte
anser ska finnas.
Bilden går nämligen inte att hitta längre.
NWT