Det är målkonflikten som är problemet i skogen

Skriver en debattartikel i Land Lantbruk som en kommentar till Marit Bohlin som tycker den stora bristen i skogsdebatten är att man inte lyssnar på forskningen. 

 Att forskningen hamnar i bakvattnet när det är mer fokus på åsikter, än på kunskap, det är tyvärr inget unikt för skogen. Så det är bra att vi påminns om detta.

Men det är inte bristande kunskap som är det stora problemet i skogen. Utan bristen på hantering av målkonflikter. 

 

 

Sverige har haft en skogslagstiftning för hänsyn och återväxt längre än alla andra. När andra skövlat sin skog så har vi sett till att den växer och mår bra. Så bra att en lång rad samhällsintressen vill dela upp den mellan sig – utan hänsyn till de som faktiskt äger den.

 

När jag jobbade på LRF mötte jag detta många gånger. Möten, konferenser, referensgrupper och projekt där det pratades och skrevs stort och brett om vad skogen ska användas till - utöver produktion av skogsråvara. Folkhälsa, kulturmiljö, naturvård, jakt, vandringsleder, cykelleder, besöksnäring… mycket samlat i begreppet Ekosystemtjänster. 

I alla de där sammanhangen var det kanske en från LRF och möjligen någon från en skogsägarförening som fick sitta i ett hörn med armarna i kors och lite försynt (och ibland något irriterat) påpeka att det är någon ANNAN som äger och brukar de ytor de pratade om – och ville dela upp mellan sig.

                                                        Och när politiken saknar förmåga att hantera                                                                     målkonflikterna så blir det till domstolen                                                                             markägarna får gå när någon myndighet stoppat                                                                 brukandet

Ett tillfälle som exemplifierar detta var när en regering gick ut med en skrivelse som berörde friluftslivet. Remissen gick till 400 olika instanser. Blott två av dem företrädde ägare av skog. De andra företrädde intressen som på olika sätt ville använda den. Gratis.

Obalansen blir inte så mycket tydligare än så. (Ändå är det ”skogslobbyn” som anses vara för stark…)

 

Den avvägning som finns i Skogsvårdslagen mellan hänsyn och produktion räcker uppebart inte till. Och när politiken saknar förmåga att hantera målkonflikterna så blir det till domstolen markägarna får gå när någon myndighet stoppat brukandet – men utan att vilja betala ersättning.

Att detta fått pågå så länge är en gåta. Eller tydligare uttryckt: Ett rättshaveri.

 

Naturvårdspolitiken måste naturligtvis vila på samma grund som all annan politik: Att mål och medel behöver vara lika stora. 

Det skulle till exempel aldrig gå att Trafikverket kommenderar fram ett vägbygge, med villkoret att företagen inte får betalt. Men att de måste göra jobbet i alla fall ”för ni vill väl inte att det ska fortsätta inträffa olyckor här”. 

I skogen verkar dock logiken vara sådan: markägarna ska stå för de ambitioner staten inte har råd med.

Att markägarna gör sin del är helt uppenbart. Det frivilliga skyddet har växt raskt och om det nu finns skogar med omistligt höga naturvärden som inte har något skydd, så är ju det bara ett kraftfullt underkännande av den statliga politiken som skyddat mark sedan 1960-talet.

 

Så forskning i all ära – men det är målkonflikten som måste redas ut. Och det ska inte ske i domstol.

 

070 316 52 16

Oljelobbyisterna jublar när politiken tvekar

Att gå före. Visa vägen. Ta täten. Det där är tankesätt som gjort Sverige framgångsrikt i världen. Det skapade jobb här hemma i växande företag – stora som små. Men det gjorde också världen lite bättre.

Idag är den politiska signalen att det är fult att gå före. Framförallt när det gäller den gröna omställningen. Där ska vi helst inte röra oss alls längre.  

 

Länge var den politiska signalen nästan helt entydig: Den gröna omställningen var viktig – inte bara för att långsiktigt rädda mänskligheten från klimathotet – utan även för att det ger en renare miljö och fler jobb här och nu. 

Och näringslivet hakade på. Innovationerna tog fart. 

De fetaste rubrikerna ser vi i gigantiska industrisatsningar kring grönt stål och batteritillverkning. Men bakom dessa finns tusentals andra företag som förändrar sin produktion och utvecklar nya produkter och tjänster. Med världen som marknad.

De gör precis det Sverige alltid har gjort: Vi tittar på vad som behövs och levererar det – liiiite tidigare än alla andra. Då är vi redo när resten av världen upptäcker samma sak.

En del av satsningarna har stött på problem. Och om det var sorgligt att se Northvolts konkurs så var det lika sorgligt att se hur många politiker (som ju ska stå för visionerna) skadeglatt raljerade åt denna tragik.

                                        Sverige och Värmland har många företag                                             som kan bli vinnare i den gröna                                                             omställningen.

Nu har vi en regering som anser att omställningen är ett hot och att vi inte alls ska gå före (trots att samma partier ingick den regering som gjorde stordåd på området under varumärket ”Allians för Sverige”). 

Koldioxidskatter sänks och bränslepriser har blivit ett så känsligt politiskt ämne att ingen ens förmår sig ha två tankar i huvudet samtidigt. Där det faktiskt är möjligt att lindra den galna världens prischocker, med en politik som fasar ut det fossila.

Nu blundas det för det uppenbara och på EU-nivå mixtras det med utsläppshandeln och flera av våra industriledare uttrycker oro för vad som händer om politiken sviker klimatarbetet. Det skapar oro, hotar investeringar och leder till färre jobb och utebliven klimatomställning. 

Oljelobbyn jublar såklart. Hela vägen till banken.

Sverige och Värmland har många företag som kan bli vinnare i den gröna omställningen. Vi har traditionen och kunnandet. Vi har dessutom redan kommit längre än många andra. Men då måste det finnas ett tydligt politiskt ledarskap som visar att det är den vägen vi ska gå. Inte kasta grus i systemet så att de som skapar jobben låter investeringarna ligga i byrålådan. 

För då kommer Sverige - och inte minst Värmland - bli fattigare.

 

 

Erik Evestam (c)

Regionråd och förstanamn på listan till Region Värmland

Daniel Bäckström (c)

Riksdagsledamot och förstanamn på riksdagslistan

Investeringar ner i byrålådan

https://www.nwt.se/2025/09/30/besvikelse-efter-trafikverkets-forslag-till-investeringar-i-varmland-257ec/

https://www.vf.se/2025/09/30/trots-statsministerns-lofte-inget-dubbelspar-mellan-kil-och-karlstad-i-nya-trafikplanen-66a2c/

https://www.sverigesradio.se/artikel/regionradet-om-trafikverkets-plan-besvikelse-for-oss

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/politikerna-i-varmland-om-infrastrukturplanen-en-besvikelse

Det blir inget dubbelspår genom Värmland.

Inte heller någon investering i E18 och ut åker även en av ombyggnadsetapperna på 45an. 

In kommer utredningar om nya mötesspår som inte ger den helhet som Värmland behöver.

På investeringssidan var det en mycket klen transportplan som levererades av Trafikverket idag. All värmlandsmedia uppmärksammade detta och det blev mest rynkade ögonbryn från vår sida.

 

Vi har i Värmland sedan lång tid tillbaka haft samma prioriteringar och det vore skönt att kunna börja stryka i listan. I ett avseende ser detta ut att ske då nya slussar i Göta älv ser ut att vara säkrade. De har på pappret dålig samhällsnytta men i praktiken är de oerhört viktiga för hela Vänerområdet. Och att flytta över allt det godset på andra transportslag skulle vara helt orimligt.

Satsningarna på drift och underhåll blir också välkomna.

 

Men det av många anledningar viktiga stråket mellan våra huvudstäder har inte

prioriteras av Trafikverket.  Trots omfattande utredningsmaterial och en situation med dålig tillförlitlighet på järnvägen till och från Värmland så uteblir satsningarna mellan Kil och Kristinehamn. Det som kommer i stället är utredningar av mötesspår men det kommer inte lösa det bakomliggande problemet. Samtidigt fortsätter trafiken att öka.

 

Nuvarande regeringsunderlag lovade före de tog över att ett stort antal projekt skulle genomföras när tanken på höghastighetståg skrotades. Bla dubbelspår på Värmlandsbanan. Löftet om mer pengar till underhåll har infriats – även om inflationen äter upp mer än vad som är rimligt.

Men en förstärkt och robust öst-västlig förbindelse behövs.

Vi är dock i gott sällskap. För just nu sitter landets nästan samtliga regioner och är lika missnöjda med vad planen innehåller. Har vi orimliga förväntningar? Eller har vi ett stelbent system som konstant ligger 20 år efter behovet? Hur gör vi för att komma ikapp? 

Min slutsats är att vi måste jobba på ett helt annat sätt. Ungefär som regeringen lovade före valet 2022. Antingen ska staten börja låna mer pengar till infrastruktur. Eller så ska vi få in annat, privat kapital som bygger och driver anläggningen i ett avtal med staten. Ett sådant koncept har vi tagit fram inom ramen för Oslo-Stockholm 2.55. I det fallet visar vi hur en ny gränsbana kan betalas med intäkter från trafiken och därefter återlämnas till staten när den är helt avbetalad. 

Den här typen av lösningar behöver vi se mycket mer av – omgående. Att lägga ner ett omfattande utredningsarbete vart fjärde år, för att därefter sitta kvar med samma oavprickade önskelista är inte hållbart för någon region. Eller för Sverige som helhet.

 

 

Hotet mot vattenkraften

Utrivningar av dammar fortsätter att väcka frågor och oro. Den här artikeln i VF tydliggör vilket läge som detta befinner sig i: Rätten att riva ut en anläggning som man inte behöver är inhuggen i lagstiftningen sedan över 100 år tillbaka. Om någon annan ordning ska gälla så behöver lagstiftningen ändras och målet då måste vara att förenkla juridiken så att det går att göra rimliga anpassningar och överlåtelser till andra aktörer.

Men något arbete på regeringsnivå vad gäller det, finns inte. Många riksdagsledamöter och andra har försökt lyfta frågan, dock förgäves än så länge.

Vad gäller vattenkraften så är jag orolig för att de ändringar som regeringen nu föreslår inte är tillräckliga för att säkra den småskaliga vattenkraftens fortlevnad. 

Det är oerhört viktigt för Värmland att vi tar hand om vattenkraften. Man kanske kan tycka att en mindre anläggning inte har någon nationell betydelse, men man ska snarare tänka att befintliga verksamheter genererar kilowattimmar till sina bygder och även ur ett beredskapsperspektiv är det otroligt viktigt. Behovet av el kommer att öka med 70 procent inom en tioårsperiod och den strömmen har vi inte idag och vi vet också att etableringar i Värmland inte blir av på grund av att det saknas elkapacitet i framför allt de västra delarna. Så det är här är allvarligt för både Värmlands konkurrenskraft och större än bara en enskild.

Konkurrenskraften hotas när åtgärder på elnätet dröjer

I Elkraft Värmland har vi samlat krafter från olika sektorer för att kartlägga framförallt näringslivets behov av elkapacitet. Omställningen pågår för fullt och detta kommer ställa ökade krav på hela elsystemet - även i Värmland. 

Inför vår stora energikonferens den 6 december skrev vi tillsammans en debattartikel som publicerades i Dagens Industri där vi beskriver situationen.

Den gröna omställningen pågår i hela landet och kräver snabbare elektrifiering än vad nuvarande system mäktar med. Vi ser behov som ökar i högre takt än utbyggnaden av nätkapacitet och produktion – nu behövs fler insatser från statligt håll om Sverige ska kunna behålla sin konkurrenskraft.

Det är lätt att tro att den gröna omställningen står och faller med de stora, energikrävande anläggningar som är under uppbyggnad i norra Sverige. När det skakar kring enskilda etableringar, kraxar olyckskorparna som om hela klimatomställningen vore på väg att ställas in. Då är det viktigt att påminna sig om att elektrifieringen pågår för fullt även i andra delar av landet. 
Låt oss ta vårt hemmalän, Värmland, som exempel. 

Våra energikrävande tillverkande industrier står redan i dag för hälften av elanvändningen, och kommer att behöva ännu mer el inom en snar framtid. I ett högscenario ökar länets behov från nuvarande 6 TWh till närmare 10 TWh fram till 2030.  Här finns en basindustri som exporterar över hela världen. Bolagen inom massa- och pappersindustrin och våra ståltillverkare vittnar om hur tillgången på fossilfri el är en stark konkurrensfördel på en global marknad. Så de ställer om, med siktet inställt på helt fossilfria produktionskedjor. Transportnäringen är en annan bransch där tekniken tar gigantiska kliv, elektrifieringen av tunga lastbilar går snabbt framåt och laddinfrastrukturen behöver byggas ut i samma takt. Ofta är det dessutom just transporterna som är den sista viktiga länken i den fossilfria kedja som andra bolag strävar mot.
Här har vi alla ett ansvar att bidra till lösningar. I Värmland har vi goda erfarenheter av samverkan. Näringslivet, länets kommuner, energibolag, regionen och länsstyrelsen samlas nu i en långsiktig process för länets energiomställning. Vi har bildat Elkraft Värmland, ett samarbetsforum med fokus på energifrågor. Här samlas vi för att hjälpas åt att lösa de frågor vi kan påverka, lokalt och regionalt i Värmland. Vi är inne i en intensiv process av lokal och regional energiplanering i syfte att bidra till stärkt näringslivsutveckling, minskad klimatpåverkan, förbättrad energiberedskap och trygg energiförsörjning. I våra olika roller tar vi ansvar för nätutbyggnad, tillståndsprocesser, att öka elproduktionen och uppmuntra elkunder att jämna ut elanvändningen. Vi finansierar projekt som ska hitta nya lösningar för flexibilitet, lagring och samverkan. Vi gör det vi kan, men har inte rådighet över allt.
Det som bromsar omställningsarbete, investeringar och nyetableringar är alltså inte brist på vilja, innovationsförmåga, tekniklösningar eller förmåga att arbeta tillsammans. Det är tillgången på el och effekt. I Värmland ser vi ett växande gap mellan förväntat elbehov och elproduktion de närmaste åren, samtidigt som stamnätets begränsade kapacitet sätter stopp för både ökad produktion och ökat uttag just nu. 

En lösning i form av ett förstärkt stamnät väntas vara på plats först om drygt tio år. Då har Svenska kraftnät förhoppningsvis färdigställt det så kallade Karlstadsbenet, 46 mil med dubbla 400-kilovoltledningar som ska förse Värmland, Västra Götaland, Dalarna och Jämtland med mer effekt. Men tio år är en lång tid, och vi är bekymrade över att detta jätteprojekt riskerar att dra ut ännu mer på tiden. Värmland har inte råd att vänta in nytt stamnät, vi behöver effekten redan i dag. 
Det som nu krävs är att vi tillsammans skapar de nödvändiga förutsättningarna om vi menar allvar med den gröna omställningen och budskapet om att hela landet ska fungera.
·       På kort sikt handlar det om att berörda myndigheter ges rätt förutsättningar för att ytterligare intensifiera arbetet med att korta ledtiderna och effektivisera tillståndsprocesserna så att nya ledningar och nyproduktion kommer på plats så snabbt som möjligt. Här pågår många bra initiativ, men vi får inte riskera några fördröjningar i processen med att få denna viktiga infrastruktur på plats. 
·       Vi behöver också hjälpas åt för att minska behovet av tillförd energi inom industrin – skapa incitament för att skynda på energieffektiviseringen där. Då minskar samtidigt belastningen på elnätet.  
·       Vid våra möten med företagen hör vi också en stark önskan om förutsägbarhet och långsiktighet inom energipolitiken. Med tydliga spelregler i en annars skakig värld, blir förutsättningarna för att våga satsa på elektrifiering bättre. Visa samma vilja som i försvarsfrågorna, kliv över partigränserna för att hitta en brett förankrad väg framåt.

Omställningen ger möjligheter för vårt näringsliv att förbli konkurrenskraftigt, generera jobb och tillväxt i hela Sverige

Omställningen ger möjligheter för vårt näringsliv att förbli konkurrenskraftigt, generera jobb och tillväxt i hela Sverige. Men för att detta ska lyckas, måste den gemensamma bilden av vad som behöver göras, delas av fler. Förankringen hos de som berörs av såväl ledningar som energiproduktion är en mycket viktig del som alla aktörer har ett ansvar för. Både i tillståndsprocesser och ersättningsmodeller. Flera saker har redan presenterats i den här riktningen, men sannolikt kan mer behövas.
Idag (6 december) samlas Värmland för energikonferens. Där ska vi fortsätta arbetet med att hitta lösningar för att möjliggöra elektrifiering och för ett fortsatt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv.  Vi gör det vi kan för att underlätta omställningen som redan nu pågår med full kraft. Här behövs en gemensam kraftsamling, lokalt, regionalt och nationellt.
Elkraft Värmland
 
Erik Evestam (C), regionala utvecklingsnämndens ordförande, Region Värmland
Stina Höök (M), regionala utvecklingsnämndens vice ordförande, Region Värmland
Georg Andrén, landshövding Värmlands län
Johan Lindehag, vd Ellevio
Erik Kornfeld, vd Karlstads Energi
Johan Larsson, vd Kristinehamns energi
Sandra Sundbäck, vd Handelskammaren Värmland

Riv inte ut dammar och kraftverk!

Kommunstyrelseordföranden och ledande företrädare för Region Värmland har samlats kring ett uttalande som publicerades i Svenska Dagbladet.  Där uttrycker vi vår oro för de prövningar som nu väntar vattenkraftverk och dammar. Vi befarar att för högt ställda miljökrav kommer leda till att verksamheter avvecklas och rivs. Vilket skulle göra Värmland fattigare.

Just nu pågår juridiska processer som radikalt kommer förändra det svenska landskapet som vi känner det. Samtidigt riskerar energikapaciteten att försämras och ett av samhällets verktyg för att hantera kraftiga regn och torka försvagas. Det är hög tid för regeringen att sätta stopp för de utrivningar av dammar och vattenkraft, som tvingas fram av en för snäv tolkning av EU:s vattendirektiv och svensk vattenlagstiftning.

Den som har varit i Värmland vet att det är ett landskap starkt präglat av vatten. Med Klarälven som livsnerv genom länet och massor av sjöar. Vi har mängder av uppdämda vattendrag som våra städer, industrier och fritidsboenden har växt upp runt, vattnet är en självklar del av vårt kulturlandskap – såväl i stad som i landsbygd. Vi delar vår historia med flera andra län, där kraften från vattnet också bidragit till industrisamhällets framväxt och Sveriges välstånd.

Men nu pågår två mycket viktiga och oroande processer som kan komma att förändra våra förutsättningar radikalt – med konsekvenser som är svåra att överblicka.
Den ena är omprövningen av vattenkraften. Det systemet sjösattes 2020 men havererade nästan omedelbart, när många av kraftverken aviserade att de skulle tvingas lägga ner sin elproduktion på grund av orimligt höga krav på miljöanpassning. Den fond som skulle stå för delar av finansieringen konstaterade också att kostnaderna blev mycket större än vad den skulle klara av att hantera. Prövningen pausades och ett nytt förslag till hantering är nu ute på remiss, men de berörda i branschen är starkt kritiska i sin analys av detta. Det beskrivs att förslaget inte åtgärdar tidigare brister och att hotet mot den småskaliga vattenkraften består. Detta är oroväckande signaler som måste tas på stort allvar. 
Vattenkraften är en stark, fossilfri och förnybar baskraft, och viktig som balanserande kraft vid sidan av sol- och vindkraft. I rådande energisituation kan vi inte vara utan den. Industrins gröna omställning och samhällets elektrifiering ställer höga krav på förstärkt kapacitet och mer elproduktion i hela Sverige. Därför behöver regelverket anpassas så att det blir enklare att öka produktionen, inte minska, i befintliga anläggningar. Varje kilowattimme räknas.

Den andra processen som pågår är betydligt mer osynlig på nationell nivå. Den handlar om Sveriges cirka 10 000 dammar. Som format ekosystem, landskapsbilder och boendemiljöer i hundratals år, men som idag inte ingår i någon elproduktionsanläggning. Allt fler av dessa får nu krav på tillståndsprövningar, och det finns mycket goda skäl att anta att sådana krav kommer att ställas på alla landets dammar framöver. 
Dammarna ägs av allt från privata och kommunala bolag till enskilda markägare. För de sistnämnda har det senaste decenniets juridiska hetsjakt på deras verksamheter inneburit enorm oro och stora ekonomiska risker. När valet står mellan att betala miljonbelopp för att bekosta utredningar och ombyggnationer, eller att riva ut, finns oftast bara en möjlig lösning för den enskilde. Många människor har farit väldigt illa av de här processerna, hur staten tillåtit detta att ske är obegripligt.

Vi måste ha ett system som fokuserar på lösningar utifrån de lokala förutsättningarna – inte som idag där hela fokus              ligger på att återställa till ett naturtillstånd som ingen sett på flera hundra år

Men när staten kräver moderna tillstånd, hotas inte bara enskildas privatekonomier. På samhällsnivå riskerar sjöar att förvandlas till träsk och åar till bäckar. Möjligheten att reglera vattenmängder vid kraftigt regn försvinner. I Värmland ser vi till exempel hur dammutrivningar i Hagfors redan nu märks genom ökade flöden, och hur den lokala räddningstjänsten varnar för den dominoeffekt i form av översvämningar, som kan uppstå när allt fler möjligheter till reglering försvinner. De totala effekterna av storskalig utrivning är nästintill omöjliga att förutse, men städer som ligger nedströms helt ”återställda” vattensystem kommer att drabbas när det inte längre finns någon möjlighet att reglera för dagens flöden eller de betydligt högre som väntas framöver. 

Låt oss vara tydliga med att även vi månar om god vattenkvalitet och ett rikt växt- och djurliv i och kring våra vattendrag. Men vi undrar över den totala effekten på våra ekosystem, om de ska återställas till något som varken djur, natur eller människa sett och upplevt tidigare
Det är uppenbart att varken lagstiftare, myndigheter eller domstolar hittills haft förmågan att hantera denna komplexa fråga och att EU:s vattendirektiv har tolkats för snävt. Lagstiftningen och tillämpningen måste ändras så att enskilda ägare av vattenkraftverk och dammar inte fastnar i en orimlig rävsax som tvingar fram åtgärder vars konsekvenser ingen kan överblicka. I fråga om vattenkraften handlar det om att säkra energiförsörjningen. Men det handlar också om förlusten av vattenbiotoper, våtmarker och sjöars kulturella värde, landskapsbilder, samt om svårbedömda risker för översvämningar, ras och erosion när hela sjösystem påverkas. 

Vi måste ha ett system som fokuserar på lösningar utifrån de lokala förutsättningarna – inte som idag där hela fokus ligger på att återställa till ett naturtillstånd som ingen sett på flera hundra år – en tidsperiod som inkluderar skapandet och tillväxten av alla våra städer. Här står stora värden på spel, i fråga om försämrad energiförsörjning och för drabbade människors och lokalsamhällets acceptans för beslutade och irreparabla åtgärder.
 
Undertecknare:
Jens Fischer (OR), kommunstyrelsens ordförande, Hagfors kommun
Peter Söderström (S), kommunstyrelsens ordförande, Arvika kommun
Hanna Andersson (M), kommunstyrelsens ordförande, Eda kommun
Christer Olsson (M), kommunstyrelsens ordförande, Filipstads kommun
Per Lawén (S), kommunstyrelsens ordförande, Forshaga kommun
Malin Hagström (S), kommunstyrelsens ordförande, Grums kommun
Solweig Gard (S), kommunstyrelsens ordförande, Hammarö kommun
Linda Larsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Karlstads kommun
Anders Johansson (S), kommunstyrelsens ordförande, Kils kommun
Lars Nilsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Kristinehamns kommun
Mathias Lindqvist (S), kommunstyrelsens ordförande, Munkfors kommun 
Eva-Lotta Härdig Eriksson (S), kommunstyrelsens ordförande, Storfors kommun
Henrik Frykberger (M), kommunstyrelsens ordförande, Sunne kommun
Markus Bäckström (C), kommunstyrelsens ordförande, Säffle kommun
Peter Jonsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Torsby kommun
Jonas Ås (KD), kommunstyrelsens ordförande, Årjängs kommun
Åsa Johansson (S), regionstyrelsens ordförande, Region Värmland
Fredrik Larsson (M), regionstyrelsens vice ordförande, Region Värmland
Erik Evestam (C), regionala utvecklingsnämndens ordförande, Region Värmland
Stina Höök (M), regionala utvecklingsnämndens vice ordförande, Region Värmland

Nu ska Nobelbanan utredas!

NWT rapporterar om att vi nu är igång med utredningen kring Nobelbanan, den nya järnväg mellan Örebro och Kristinehamn som skulle bli ett väldigt stort lyft för Värmland. Det knyter oss närmare en ännu större arbetsmarknad, och ökar möjligheten till robust pendling på allt längre avstånd.
– Vi hade hoppats få 50 procent av kostnaden av EU och projektet fick väldigt höga betyg där, men tyvärr räckte vi inte till i den mycket hårda konkurrens från hela Europa.
– Därför är vi överens om att bekosta hela summan, men den fördelas alltså lika av oss sex parter och över åren 2024-2026 och är samtidigt en gigantisk förskottering. Detta eftersom vi får tillbaka pengarna av Trafikverket senare i projektet.

Studien kostar cirka 64 miljoner kronor och finansieras av ägarna bakom bolaget Oslo-Stockholm 2.55 Den beräknas vara klar i början av 2026