Hotet mot vattenkraften

Utrivningar av dammar fortsätter att väcka frågor och oro. Den här artikeln i VF tydliggör vilket läge som detta befinner sig i: Rätten att riva ut en anläggning som man inte behöver är inhuggen i lagstiftningen sedan över 100 år tillbaka. Om någon annan ordning ska gälla så behöver lagstiftningen ändras och målet då måste vara att förenkla juridiken så att det går att göra rimliga anpassningar och överlåtelser till andra aktörer.

Men något arbete på regeringsnivå vad gäller det, finns inte. Många riksdagsledamöter och andra har försökt lyfta frågan, dock förgäves än så länge.

Vad gäller vattenkraften så är jag orolig för att de ändringar som regeringen nu föreslår inte är tillräckliga för att säkra den småskaliga vattenkraftens fortlevnad. 

Det är oerhört viktigt för Värmland att vi tar hand om vattenkraften. Man kanske kan tycka att en mindre anläggning inte har någon nationell betydelse, men man ska snarare tänka att befintliga verksamheter genererar kilowattimmar till sina bygder och även ur ett beredskapsperspektiv är det otroligt viktigt. Behovet av el kommer att öka med 70 procent inom en tioårsperiod och den strömmen har vi inte idag och vi vet också att etableringar i Värmland inte blir av på grund av att det saknas elkapacitet i framför allt de västra delarna. Så det är här är allvarligt för både Värmlands konkurrenskraft och större än bara en enskild.

Riv inte ut dammar och kraftverk!

Kommunstyrelseordföranden och ledande företrädare för Region Värmland har samlats kring ett uttalande som publicerades i Svenska Dagbladet.  Där uttrycker vi vår oro för de prövningar som nu väntar vattenkraftverk och dammar. Vi befarar att för högt ställda miljökrav kommer leda till att verksamheter avvecklas och rivs. Vilket skulle göra Värmland fattigare.

Just nu pågår juridiska processer som radikalt kommer förändra det svenska landskapet som vi känner det. Samtidigt riskerar energikapaciteten att försämras och ett av samhällets verktyg för att hantera kraftiga regn och torka försvagas. Det är hög tid för regeringen att sätta stopp för de utrivningar av dammar och vattenkraft, som tvingas fram av en för snäv tolkning av EU:s vattendirektiv och svensk vattenlagstiftning.

Den som har varit i Värmland vet att det är ett landskap starkt präglat av vatten. Med Klarälven som livsnerv genom länet och massor av sjöar. Vi har mängder av uppdämda vattendrag som våra städer, industrier och fritidsboenden har växt upp runt, vattnet är en självklar del av vårt kulturlandskap – såväl i stad som i landsbygd. Vi delar vår historia med flera andra län, där kraften från vattnet också bidragit till industrisamhällets framväxt och Sveriges välstånd.

Men nu pågår två mycket viktiga och oroande processer som kan komma att förändra våra förutsättningar radikalt – med konsekvenser som är svåra att överblicka.
Den ena är omprövningen av vattenkraften. Det systemet sjösattes 2020 men havererade nästan omedelbart, när många av kraftverken aviserade att de skulle tvingas lägga ner sin elproduktion på grund av orimligt höga krav på miljöanpassning. Den fond som skulle stå för delar av finansieringen konstaterade också att kostnaderna blev mycket större än vad den skulle klara av att hantera. Prövningen pausades och ett nytt förslag till hantering är nu ute på remiss, men de berörda i branschen är starkt kritiska i sin analys av detta. Det beskrivs att förslaget inte åtgärdar tidigare brister och att hotet mot den småskaliga vattenkraften består. Detta är oroväckande signaler som måste tas på stort allvar. 
Vattenkraften är en stark, fossilfri och förnybar baskraft, och viktig som balanserande kraft vid sidan av sol- och vindkraft. I rådande energisituation kan vi inte vara utan den. Industrins gröna omställning och samhällets elektrifiering ställer höga krav på förstärkt kapacitet och mer elproduktion i hela Sverige. Därför behöver regelverket anpassas så att det blir enklare att öka produktionen, inte minska, i befintliga anläggningar. Varje kilowattimme räknas.

Den andra processen som pågår är betydligt mer osynlig på nationell nivå. Den handlar om Sveriges cirka 10 000 dammar. Som format ekosystem, landskapsbilder och boendemiljöer i hundratals år, men som idag inte ingår i någon elproduktionsanläggning. Allt fler av dessa får nu krav på tillståndsprövningar, och det finns mycket goda skäl att anta att sådana krav kommer att ställas på alla landets dammar framöver. 
Dammarna ägs av allt från privata och kommunala bolag till enskilda markägare. För de sistnämnda har det senaste decenniets juridiska hetsjakt på deras verksamheter inneburit enorm oro och stora ekonomiska risker. När valet står mellan att betala miljonbelopp för att bekosta utredningar och ombyggnationer, eller att riva ut, finns oftast bara en möjlig lösning för den enskilde. Många människor har farit väldigt illa av de här processerna, hur staten tillåtit detta att ske är obegripligt.

Vi måste ha ett system som fokuserar på lösningar utifrån de lokala förutsättningarna – inte som idag där hela fokus              ligger på att återställa till ett naturtillstånd som ingen sett på flera hundra år

Men när staten kräver moderna tillstånd, hotas inte bara enskildas privatekonomier. På samhällsnivå riskerar sjöar att förvandlas till träsk och åar till bäckar. Möjligheten att reglera vattenmängder vid kraftigt regn försvinner. I Värmland ser vi till exempel hur dammutrivningar i Hagfors redan nu märks genom ökade flöden, och hur den lokala räddningstjänsten varnar för den dominoeffekt i form av översvämningar, som kan uppstå när allt fler möjligheter till reglering försvinner. De totala effekterna av storskalig utrivning är nästintill omöjliga att förutse, men städer som ligger nedströms helt ”återställda” vattensystem kommer att drabbas när det inte längre finns någon möjlighet att reglera för dagens flöden eller de betydligt högre som väntas framöver. 

Låt oss vara tydliga med att även vi månar om god vattenkvalitet och ett rikt växt- och djurliv i och kring våra vattendrag. Men vi undrar över den totala effekten på våra ekosystem, om de ska återställas till något som varken djur, natur eller människa sett och upplevt tidigare
Det är uppenbart att varken lagstiftare, myndigheter eller domstolar hittills haft förmågan att hantera denna komplexa fråga och att EU:s vattendirektiv har tolkats för snävt. Lagstiftningen och tillämpningen måste ändras så att enskilda ägare av vattenkraftverk och dammar inte fastnar i en orimlig rävsax som tvingar fram åtgärder vars konsekvenser ingen kan överblicka. I fråga om vattenkraften handlar det om att säkra energiförsörjningen. Men det handlar också om förlusten av vattenbiotoper, våtmarker och sjöars kulturella värde, landskapsbilder, samt om svårbedömda risker för översvämningar, ras och erosion när hela sjösystem påverkas. 

Vi måste ha ett system som fokuserar på lösningar utifrån de lokala förutsättningarna – inte som idag där hela fokus ligger på att återställa till ett naturtillstånd som ingen sett på flera hundra år – en tidsperiod som inkluderar skapandet och tillväxten av alla våra städer. Här står stora värden på spel, i fråga om försämrad energiförsörjning och för drabbade människors och lokalsamhällets acceptans för beslutade och irreparabla åtgärder.
 
Undertecknare:
Jens Fischer (OR), kommunstyrelsens ordförande, Hagfors kommun
Peter Söderström (S), kommunstyrelsens ordförande, Arvika kommun
Hanna Andersson (M), kommunstyrelsens ordförande, Eda kommun
Christer Olsson (M), kommunstyrelsens ordförande, Filipstads kommun
Per Lawén (S), kommunstyrelsens ordförande, Forshaga kommun
Malin Hagström (S), kommunstyrelsens ordförande, Grums kommun
Solweig Gard (S), kommunstyrelsens ordförande, Hammarö kommun
Linda Larsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Karlstads kommun
Anders Johansson (S), kommunstyrelsens ordförande, Kils kommun
Lars Nilsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Kristinehamns kommun
Mathias Lindqvist (S), kommunstyrelsens ordförande, Munkfors kommun 
Eva-Lotta Härdig Eriksson (S), kommunstyrelsens ordförande, Storfors kommun
Henrik Frykberger (M), kommunstyrelsens ordförande, Sunne kommun
Markus Bäckström (C), kommunstyrelsens ordförande, Säffle kommun
Peter Jonsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Torsby kommun
Jonas Ås (KD), kommunstyrelsens ordförande, Årjängs kommun
Åsa Johansson (S), regionstyrelsens ordförande, Region Värmland
Fredrik Larsson (M), regionstyrelsens vice ordförande, Region Värmland
Erik Evestam (C), regionala utvecklingsnämndens ordförande, Region Värmland
Stina Höök (M), regionala utvecklingsnämndens vice ordförande, Region Värmland

Prövningen av uppdämda vatten har kollapsat

Replik till Christer Borg, NWT 15 april angående prövning av vattenkraft

All miljöprövning innebär en avvägning, så även för vattenkraften. Men till skillnad från Christer Borg anser jag inte att anläggningar som funnits i hundratals år plötsligt ska anses som en fara för miljön. Hade det varit sant skulle ju inga av dessa vattendrag innehålla någon biologisk mångfald alls. 

 

Christer Borg försöker ge bilden av att vattenkraftens miljöpåverkan är ny. Så är det verkligen inte. 

De dämda vattnen (vilket i Värmland är i klar majoritet) är äldre än i stort sett allt annat människan byggt och såväl ekoystemen som människan har anpassat sig efter detta. Det har byggts städer, tätorter, hus och infrastruktur utifrån att vattnet är uppdämt och reglerat.

Om detta vid en storskalig utrivning försvinner – samtidigt som klimatet blir alltmer lynnigt – så finns det ingen som kan bedöma konsekvenserna. Till detta kommer en lång rad andra värden som hotas, som kulturmiljöer och landskapsbilder. 

Den ”miljöskada” som uppdämda vatten eventuellt orsakar blir därmed snarare av filosofisk karaktär. För om det är den ursprungliga miljön som eftesträvas så är det snarare städerna som ska ”återställas”.

 

Prövningen av vattenkraften är omgärdad av en svårgenomtränglig juridik. Att de tilldelas moderna miljövillkor motsätter jag mig inte, men det som skedde när processen startade var att kraven på juridik och åtgärder blev så omfattande att många såg utrivning som enda alternativ. Såväl prognosen över åtgärdernas kostnader som tilltänkt tidsplan framstod som helt orealistiska. Nu har även miljöfonden beslutat om en ”paus” för nya ansökningar och i domstol trängs ärenden kring dammars äldre rättigheter. Hela systemet förefaller ha kollapsat.

Jag kan konstatera att hade någon annan av dagens alla industrier prövats med samma strikta syn på miljöpåverkan, så hade de sannolikt fått stänga allihop.

 

När Christer Borg menar att regelverket är ”späckat av skydd för vattenkraften” så är detta dessutom felaktigt. Det finns mycket som fonden inte täcker, exempelvis hänsyn till kulturmiljön. Men även om kostnadstäckningen hade varit fullständig, så står vi likafullt kvar med problemet med minskad produktion av utsläppsfri el i framför allt södra Sverige. Detta i en tid då vi behöver det motsatta.

Till skillnad från Christer Borg så ser jag vattenkraften som en helt avgörande resurs för ett hållbart samhälle. Den måste värnas och effektiviseras så att det helst produceras mer el än idag. Det kommer såväl klimatet som den biologiska mångfalden vinna på.

 

Vattenkraften avgörande i grön omställning

När vi nu står inför en efterlängtad omställning där den svarta kolatomen ska ersättas av den gröna har vi inte råd att tappa en enda kilowattimme vattenkraftsel. Hur regeringen och myndigheterna hanterar dammar och vattenkraft framöver kommer ha stor betydelse för näringslivets konkurrenskraft.

 

Den svenska implementeringen av EUs vattendirektiv är ett av de större haverierna i svensk miljölagstiftnings historia. Detta är också (kanske) sämsta exemplet på en helknasig implementering av ett regelverk från EU. 

När allt drog igång för över ett decennium sedan hamnade många människor i en hopplös ekonomisk och juridisk situation. Dammar och kraftverk som ansetts lagliga i flera generationer, ansågs plötsligt olagliga och till och med direkt miljöskadliga.

Länsstyrelser över hela riket skickade ut förelägganden till ägarna (i branschen kallat ”kärleksbrev”) där de ombads inkomma med ett juridiskt korrekt tillstånd och det blev ett omfattande grävande i de allra djupaste arkiven. Få lyckades tillfredsställa myndigheterna. Processerna blev så brutala att riksdagen till slut fann sig tvungen att kliva in och sätta ner foten. Centerpartiet var drivande i att få till en energiöverenskommelse där en bred majoritet slog fast att vattenkraftens produktionsförmåga skulle värnas, de äldre rättigheterna för gamla dammanläggningar skulle återställas (de skulle alltså anses lagliga igen). En 20-år lång prövningsplan för vattenkraften skapades där kostnaderna för såväl juridik som miljöanpassningar täcks av en ny fond.

Beskedet från politiken var tydlig: Miljöprövning – ja. Tvångsmässiga utrivningar – nej.

Nu blev det inte så i praktiken. Bevisbördan på anläggningarnas ägare blev fortsatt överväldigande och åtgärdskraven stora. De undantag som finns i direktivet nyttjades nästan inte alls och ställda inför fullbordat faktum aviserade många att man tänkte lägga ner sina verksamheter. Med minskad elproduktion i framförallt södra Sverige som följd.

När detta gick upp för politiken drog man i bromsen. Igen. Regeringen beslutade vintern 2022 att miljöprövningen skulle pausas då man såg att processen hotade vattenkraftens produktion.

Tvärtemot vad den gröna revolutionen behöver.

Nyligen beslutades att pausen ska förlängas till sommaren 2024. 

 

Att målkonflikten är svår framgår av regeringens eget pausbeslut. Där står att: ”En baksida med vattenkraften är att den har orsakat stora skador på ekosystemen i Sveriges vattendrag”. Detta resonemang återkommer ofta. Men vilken skada åsyftas? De uppdämda vattendragen är en grund för hela vår industriella tillväxt och anläggningarna byggdes för i många fall hundratals år sedan – då dagens städer blott var små byar. Och vad hade vi varit utan de stora vattenkraftverken? 

Så vilken är den största skadan? Urbaniseringen? Motorvägarna? Eller vattenkraften? Och om våra vattendrag ska ”återställas” till förindustriell tid – gäller det då även våra städer?

Det här håller helt enkelt inte och av alla energislag som finns så borde vi värna allra mest om det vi redan har. Ägarna av vattenkraft ska därför inte forceras till utrivning utan uppmuntras till att renovera för ökad produktion. 

 

Men så har vi dammarna. De som inte producerar el och därför inte omfattas av någon paus. Trots lagändringen där äldre rättigheter skulle säkras så fortsätter ägare att ifrågasättas och allt från små skogsägare till stora bolag tvingas välja: Ta kampen i domstol, eller ansöka om utrivning med därvid hängande konsekvenser för respektive bygder? Här äventyras såväl landskapsmiljöer, skydd mot översvämningar, vattentäkter och den biologiska mångfald som över flera generationer anpassat sig till den uppdämda miljön.

Här är det uppenbart att lagstiftaren ännu en gång måste sätta ner foten. 

De äldre dammar som finns runt om i våra marker, måste anses lagliga. När detta är klargjort går det att påbörja processer om hur de ska skötas långsiktigt. 

 

Erik Evestam (c)

Kandidat till Europaparlamentet

Miljökatastrofen i Mallbacken

Publicerad i LänstidningenVärmlandsBygden 23 november

Miljöbovar kan komma i många skepnader. Vanligtvis tänker vi oss dem som stora, tunga industrier som utan varken kunskap eller hänsyn förgiftar sin omgivning.  

Men det finns andra också. Som Märta Eriksson i Mallbacken. 

I Sunne möts de inför tinget. Mark- och miljödomstolen är på plats när Märta, med hjälp av två ombud ska beskriva sin tillståndsansökan för en 220 år gammal damm mitt i den värmländska landsbygden. 

Vi som sitter på åhörarplats undrar varför vi egentligen är där. För hur kan statligt anställda tjänstemän ägna så enormt stor energi åt att stoppa denna lilla anläggning? Och finns det någon övre gräns för hur illa en myndighet får behandla sina medborgare? 

För några år sedan var Silverforsen förstasidesnyheter. Märta och Gunnar Eriksson hade fått Länsstyrelsen över sig efter att deras anläggning helt plötsligt inte bara ansågs olaglig, utan dessutom betraktades som ett stort miljöproblem. Här borde det till varje pris kunna passera fisk - något som varit inte varit möjligt sedan 1794 – och kanske inte ens då.  

Oron blev stor, framförallt för ägarna. 

Miljöåtgärder och tillstånd skulle kunna kosta över 2,5 miljoner. För en verksamhet som omsatte runt 60 000 kronor per år. 

Bygden blev rasande och det kallades till stormöte där länsledningen och riksdagsledamöter anslöt. Det utlovades att fallet skulle granskas igen eftersom effekterna för den enskilde helt uppenbart var orimliga.  

De där löftena var – om uttrycket tillåts - inte ens vatten värda. 

Länsstyrelsen gick nämligen vidare, krävde tillstånd - oavsett konsekvenserna. Men när paret fogade sig och startade sin process gjorde myndigheten klart att man inte tänkte acceptera att något sådant beviljades. 

Ett statligt sanktionerat bedrägeri, således. 

Gunnar har sedan dess avlidit och det är nu änkan Märta som står för prövningen. Och när hennes ideellt arbetande ombud presenterade sin ansökan så fanns allt med. Historik, kulturmiljö, biologiska värden, tänkta ombyggnader, ekonomiska kalkyler, miljökonsekvensbeskrivning... 

Det tog drygt två timmar att presentera det gedigna materialet. Varefter Länsstyrelsen ifrågasatte allt. Varför hade inte Märta utrett om dammen verkligen behövde ligga där den legat i 220 år? Varför hade de inte redovisat vilka biologiska förhållanden som rådde innan dammen byggdes? Och kunde man verkligen bevisa att det inte vandrat fisk där före 1794? 
Hela bevisbördan lades på sökanden och det togs inte någon hänsyn till att det av naturliga skäl är ganska svårt att exakt bevisa hur det resonerades när dammen byggdes och förnyades under de första 100 åren.  Vilka kostnader som miljöåtgärderna har - saknade helt relevans. Det var till och med så att det faktum att ombuden jobbade gratis med ansökan, minskade deras trovärdighet.
Vill man läsa hela deras Kafka-inspirerade text så finns det drygt 50 tätskrivna sidor att begära ut från myndigheten. Det är minsann ingen uppmuntrande läsning 

Men tyvärr är detta inget undantag. Det finns ett flertal märkliga berättelser där enskilda människor hamnat i kläm när myndigheter och miljölobbyister i broderlig förening pekat ut den småskaliga vattenkraftverk vår tids största miljöproblem. 

När den egentligen borde betraktas som raka motsatsen.  

KRÖNIKA: När utsläppsfri el blev ett miljöproblem

Bertil Forsberg i Västra Ämtervik är ingen blyg person. Han kan göra sin röst hörd och tvekar inte att ryta till när det behövs. En och annan tycker säkert att han ryter till även när det inte behövs. Men när han fastnade i Länsstyrelsens tillsynsnät så var hans irritation befogad. Något han har domstolsbeslut på.

Jag ska återkomma till Bertil men först går vi tillbaka till början av sommaren. Till myggen i Sysslebäck. Där en rörd Jan-Anders Carlsson, VD för Näckåns Energi äntligen fick ta första spadtaget på Näckåns nya vattenkraftverk.

Här ska det produceras utsläppsfri el till det lokala nätet och det är en viktig satsning för bolagets utveckling och för Nordvärmlands självkänsla.

Men det har föregåtts av en byråkrati som väckt stor förvåning och frustration.

För när tillståndet skulle upp i Mark- och miljödomstolen tog staten via Länsstyrelsen fram det tunga artilleriet och beskrev anläggningen som en obotlig miljöskada.

På sida upp och sida ner sågades bolagets projekt, men trots de mångordiga protesterna förlorade Länsstyrelsen. Myndigheten gav sig inte och tillsammans med vattenlobbyisterna i Älvräddarna överklagade man till nästa instans. Men man åkte på stordäng där också efter en domstolsförhandling som vi som åhörare aldrig kommer att glömma. Statens agerande var minst sagt märkligt.

Då trodde alla det var klart – men det fanns ett litet kryphål till att använda: Högsta Domstolen. Dit gick Älvräddarna men då klev Länsstyrelsen av- i alla fall officiellt. Efter ett år kom beskedet att HD inte tänkte pröva ärendet.

Kampen tog över tre år och kostade stora summor pengar. Trots att bolaget hade rätt hela tiden.

En och annan tyckte nog därför att det lät lite kluvet när landshövdingen vid första spadtaget pratade sig varm över denna landsbygdssatsning – ett projekt som hans egen myndighet alltså gjort allt för att stoppa.

Näckåns Energi är dock att gratulera för sin envishet. Nu kommer bolaget snart kunna leverera lokalproducerad el igen.

Det kan även Bertil Forsberg i Västra Ämtervik göra. Men hans ärende är märkligt ur ett helt annat perspektiv. Han hade nämligen redan ett tillstånd för sitt vattenkraftverk. Förhållandevis nytt, dessutom. Ändå ägnade Länsstyrelsen mycket kraft åt att försöka torpedera det och tvinga fram en ny prövning. Via ett föreläggande förklarades hans verksamhet olaglig och även han fick ordrika inlagor om varför den lagliga anläggningen skulle söka tillstånd.

Staten drev ärendet på skattebetalarnas konto. För Bertil stod dock fyra privat investerade miljoner på spel och han tvingades anlita advokat för att ta ärendet till domstol. I maj i år kom beskedet och den behövde bara en a4-sida för såga Länsstyrelsens föreläggande. Myndigheten har gjort något som inte var lagligt att göra. Tillståndet gäller.

Klappat och klart, kan tyckas, men precis som i fallet Näckån så går Länsstyrelsen vidare och överklagar. De som känner Bertil Forsberg kan nog föreställa sig vilka ord han använde sig av i den dialog som följde. Ni andra får gissa, för det lämpar sig inte för denna tidning.

Men här hände något. Överklagandet dras nämligen tillbaka ”när man gått igenom ärendet en gång till” som Länsstyrelsens tjänsteman beskriver det.

Exakt vilka överväganden det handlade om, det får vi nog aldrig veta. Hans envishet? Eller fick det sunda förnuftet äntligen segra? För tittar vi på de senaste årens agerande från landets länsstyrelser så är det en lång lista med ärenden där anläggningar som funnits i hundratals år plötsligt beskrivs som miljöskador som måste åtgärdas. Kosta vad det kosta vill.

En del har kallat det häxjakt. Andra för ett ideologiskt korståg och många frågar sig hur det är möjligt för staten att driva de här processerna.

Nu har riksdagen försökt styra upp det här med en ny lagstiftning som träder i kraft vid årsskiftet. Nu ska småskalig vattenkraft ses som en resurs – igen. Det beskrivs som en stor seger men skeptikerna är av förklarliga skäl många eftersom ingen vet hur myndigheterna kommer att förvalta regelverket.

Så alla de som funnits på de här barrikaderna de senaste åren får nog ställa in sig på att stå kvar där en stund till.

Erik Evestam

”Länsstyrelsen har inte en aning om konsekvenserna"

Reportage från Länstidningen VärmlandsBygden

Dammen på Norums gård utanför Molkom har inte producerat el på drygt 40 år. Men nu kräver Länsstyrelsen att ägaren Leif Widén ska söka tillstånd och kostnaden för detta kan bli stora. Han tror dock myndigheten helst vill att det ska rivas helt.

- Länsstyrelsen vill återskapa något som de inte har en aning om konsekvenserna av, säger han.

Med sitt strategiska läge mellan Bergslagen och utskeppningen i Vänern, så har Norum en historia som industriellt. 1629 byggdes den första stångjärnshammaren och drygt tio år senare kom den andra.

Sedan 1975 när kraftstationen stängde har det inte bedrivits någon verksamhet i de två utloppen och dess enda funktion är nu att reglera Molkomsjön. Detta genererar inga intäkter, bara utgifter och det stora kvarnhuset är som ett museum från en svunnen tid.

- Allt finns kvar därinne, helt intakt med kvarn och kraftstation. Det skulle kunna tas i bruk igen, säger han.

Fastigheten har dock ett stort renoveringsbehov, men de planerna har Leif fått lägga åt sidan. Nu är kampen en annan.

I februari 2016 kom nämligen ett frågeformulär från Länsstyrelsen om anläggningens ägande, laglighet och drift. Ett tillsynsbesök gjordes och efter en del skriftväxling meddelande myndigheten att man tänkte förelägga Leif om att antingen söka tillstånd för verksamheten, eller tillstånd för utrivning. Leif kände sig tvingad att göra detta och fick ett år på sig att lämna in en ansökan till mark- och miljödomstolen.

- Det finns såklart ett tillstånd. Man hade ju inte kunnat driva en så här stor anläggning utan tillstånd. Men väldigt mycket av dokumentationen och historiken försvann i en brand 1920. Så det är inte så lätt att hitta detta idag.

Av myndighetens uttalanden framgår att den kan komma att motsätta sig att tillstånd ges och det tolkar Widén som att man vill ha en utrivning. Och konsekvenserna av detta är okända:

- Ingen kan ju veta eftersom det varit uppdämt sedan 1629. Jag skulle tro att Molkomsjön sjunker med kanske 1,5 meter men den har ju många grunda vikar som förmodligen skulle bli helt torrlagda. Dessutom tror jag att grundvattennivån också kommer sjunka i området.

Någon vattendom finns inte men han håller en reglering på 80 centimeter.

- Det ska inte vara högre upp än grunden på den där byggnaden, säger Leif och pekar på ett litet timmerhus som står på dammens kant.

När tillsynen kom, så var det första gången som myndigheterna visat något miljöintresse för anläggningen sedan Leif tog över gården 1978. Det enda han gjort genom åren var att rapportera in statusen utifrån dammsäkerheten.

- Jag har aldrig fått någon kritik, synpunkter eller frågor kring tillstånd tidigare. Trots att de ju mycket väl känt till anläggningen.

Leif Widén är inte ensam i den här situationen. Många har fått lagligheten ifrågasatt och nya tillstånd kan vara lika omfattande som att bygga en ny anläggning. Det stora problemet är kostnaden. Ett tillstånd kräver utredningar och konsulter inom miljö och juridik - redan innan en enda miljöåtgärd genomförts. Detta oroar honom mycket.

- När jag har pratat med andra så säger de att det handlar om allt från 300 000 kronor och uppåt.

Kan du tänka dig att riva ut anläggningen?

- Nej, jag känner ju ett ansvar mot gården och miljön runtomkring. Det skulle ju bli enorma förändringar om det här inte fanns.

2006 sökte han tillstånd för att återstarta stationen. Den skulle då kunna producera runt 650 000 Kwh per år, men det fick han avslag på.

- Jag kan inte förstå på vilket sätt en elproduktion skulle påverka miljön negativt. Det är visserligen ingen stor anläggning men om vi till exempel ska köra elbilar så skulle jag kunna försörja 130 familjer med närproducerad fordonsel. Det kan ju inte vara fel?

Krönika: Den Nordvärmländska kampen

Krönika

Det känns som att bli flyttad tillbaka till Bengt Bratts Hem till byn. Scenografin, karaktärerna. Staten mot bygden. Byråkratin mot entreprenören.

I den gamla fullmäktigesalen i Sysslebäck, framför en väggmålning föreställande den vackra Klarälvdalen sitter Mark- och miljööverdomstolens ledamöter. Lokalen är fylld till sista plats av bygdens män och kvinnor som kommit för att följa den sista striden för det lokala energibolagets utvecklingsprojekt.

På ena sidan sitter Näckåns energi som vill anlägga en liten damm, en tub och en kraftstation för att utvinna utsläppsfri el till sitt lokala elnät. Platsen är väl vald. Vattendraget har stor fallhöjd och är i ena änden reglerat av en damm som har modernt tillstånd. I andra änden finns ett flertal vandringshinder som naturen själv skapat och som fisken aldrig någonsin kunnat passera. Den miljöpåverkan som uppstår berör 1800 meter däremellan, 25% av Näckåns totala längd.

På andra sidan sitter staten som med alla tillgängliga medel försöker stoppa deras projekt. De är understödda av föreningen Älvräddarna som åker land och rike runt i sin kamp för att ta bort all elproduktion från rinnande vatten. De människor som offras på vägen, det är ägg som måste krossas för att omeletten ska bli gjord.

Staten har inga problem att sitta sida-vid-sida med denna hårdföra organisation. Tvärtom, de verkar trivas bra ihop och vi kan knappt höra skillnad på när staten och lobbyisten pratar. De är eniga om att den lilla kraftstationen skulle ge obotliga skador på miljön. De kallar det en framtida miljöskandal.

Det intressanta i den här berättelsen är inte att det fortfarande finns entreprenörer som orkar satsa på denna energiform. Det mest spännande är att mark- och miljödomstolen redan gett dem rätt att bygga anläggningen. Trots att nålsögat för ny vattenkraft är extremt litet, så fick de grönt ljus på alla punkter.

Länsstyrelsen och Älvräddarna accepterade dock inte expertdomstolens utslag utan valde att överklaga till högsta instans. Och det är därför vi är här idag.

Att myndigheten har en egen agenda blir extra tydligt när företrädaren kallar den tidigare domstolens domslut för okunnigt och naivt. Då sitter jag där på fjärde raden och undrar om det verkligen är så smart av en myndighet att mästra en juridisk instans på det viset.

Kommunen är också här. Kommunchefen betonar vikten av att stötta de entreprenörer som finns på landsbygden och att alla företag och alla jobb är viktiga. Även han mästras av juristen; landsbygdsutveckling har minsann inget med det här att göra. EU-rätten går före deras triviala lokala intressen.

Stämningen i rummet är återhållsamt irriterad. Det är många tungor som bits och många nävar som knyts. Vid ett tillfälle blir muttret så högljutt att domaren hyssjar oss.

På vägen hem undrar jag hur domstolens ledamöter tänker. På deras resa till Nordvärmland kan de knappast ha undgått att reflektera över utvecklingsmöjligheterna i denna del av vårt land. Såg de en överexploaterad landsbygd i stort behov av ytterligare skydd? Eller fylldes de möjligen av känslan att de här trakterna måste få använda de resurser de faktiskt har? Här finns den skog och det vatten som gjort Sverige rikt – men intäkterna - de hamnar i en kassakista långt härifrån. Och den lilla rännil som kommer tillbaka, den kallas förnedrande för bidrag.

Jag är medveten om att utsikten från deras bilfönster inte ska styra deras domslut. Lagen ska uttolkas i hjärnan, inte i hjärtat. Lagtext ska gå före magkänsla, det är grunden i ett rättssamhälle. Men samtidigt som lagen ska vara blind så måste den också vara trovärdig, den måste vara förankrad i det demokratiska samhället och respekteras även av dem som inte får rätt i sak.

Och då haltar Länsstyrelsens resonemang betänkligt.

De sätter nyttan med den lilla kraftstationen i ett nationellt energiförsörjningsperspektiv. Och då saknar den naturligtvis helt betydelse. Miljöpåverkan däremot, där är perspektivet extremt lokalt: Hur påverkas miljön på just exakt den här platsen. Inte ens hela vattendraget finns då med i bedömningen utan endast de 1800 påverkade metrarna.

Man jämför äpplen med rymdraketer.

Om den jämförelsen accepteras, då har myndigheten ett redskap att förbjuda all mänsklig verksamhet. För hur många enskilda företag klarar av att hävda sin betydelse i ett nationellt perspektiv?

Trots de många tvivlande blickar jag möter där på kommunhuset så väljer jag att tro att klokskapen i den högsta miljödomstolen når samma slutsats som företrädarna i den förra instansen. Jag tror att när sista avsnittet har sänts så är det entreprenören som segrat. Precis som det ska vara i en bra TV-serie.

Och kanske, kanske kan det göra att statens förlängda myndighetsarm börjar att fria istället för att fälla i frågor kring en landsbygds utveckling.

-----

Fotnot: Mark- och miljööverdomstolen följde de tidigare instanserna och avslog överklagan. Detta överklagades dock av Älvräddarna till Högsta Domstolen som i oktober 2017 meddelade att man inte tänker ta upp ärendet. 

2019 invigs elproduktionen i den nya kraftstationen. Vid 100-årsjubileet ett år tidigare gjordes en film om bolaget. Den kan ses här

River vi bort det här, så blir det ett sår i naturen

Artikel för LRF

Jag besöker Joakim och Ulrika Pettersson i Spekeröd, Stenungsunds kommun. Här finns både skog och öppna landskap och den här försommardagen visar bygden upp sitt allra finaste ansikte.

Genom Svartedalen slingrar sig Rördalsån och det är anledningen till min resa. De dammanläggningar som finns i ån gör att den inte uppnår god ekologisk status och enligt Vattenmyndighetens förslag behöver det skapas fiskvägar, alternativt göras utrivningar, på tre platser till en ungefärlig kostnad på 4,3 miljoner kronor. Kostnader som ska fördelas bland dem som äger anläggningarna.
Förslaget har skapat stor oro bland markägare och först i kön står Ulrika och Joakims kraftstation. De har fått ett föreläggande om att söka tillstånd för sitt kraftverk med tillhörande damm. Det ska vara gjort senast december 2016.
–Jag skulle kunna acceptera att vi inte får använda det för elproduktion, bara vi får ha det kvar. För om vi river bort det här så blir det ett sår i naturen. Och om vi tar bort alla fördämningar i ån och återställer den såsom Vattenmyndigheten vill så kommer delar av betesmarken att försvinna. Det kommer jag aldrig att acceptera, säger Joakim.
Gården är Ulrikas föräldragård och de har bott här sedan 1998. Utöver sina vanliga jobb så bedriver de skogsbruk och tar hand om den lilla kraftstationen som tidigare gav el så det räckte till det egna hushållet. Även om produktionen är en del av företagandet tycker de framförallt att det är viktigt att bevara miljön runt byggnad och damm. Så här års är den dessutom en uppskattad liten badplats med ständigt färskt vatten.
– De som byggde upp det jobbade hårt för att skapa det här. Det vill vi bevara. Visst kan vi göra miljöåtgärder om det finns några som är lämpliga. Men kostnaden för att få tillstånd är helt orimlig, menar Joakim.

Saknar dialogen
Processen började 2014 med ett oanmält tillsynsbesök från Länsstyrelsen. De fick frågor om tillstånd och om hur anläggningen drevs. De hade hört om andra som hamnat i samma situation men tyckte ändå det var konstigt att valet föll på dem som ligger mitt i vattendraget. Åtgärder enbart här skulle ju inte göra någon nämnvärd skillnad miljömässigt.
I höstas fick de föreläggandet från Länsstyrelsen som ger dem till utgången av 2016 för att söka tillstånd för verksamheten. Något de inte tror att de klarar av.
– Det här är ju inget man kan göra själv. Vi måste anlita experter och konsulter och det är ett alltför kostsamt och omfattande arbete med en mycket osäker utgång, säger Joakim.
De vet inte vad processen skulle kosta eller vilka krav ett tillstånd skulle ställa, men det handlar om många hundra tusen kronor. Enligt Vattenmyndighetens schablonbelopp är miljöåtgärden satt till 1,3 miljoner vilket är mångdubbelt mer än produktionen omsätter.
Joakim och Ulrika tycker också att Länsstyrelsen valt en väldigt hårdför väg.
– Nu känner man sig som en miljöbov, man är jagad av myndigheterna. Jag tror inte de förstår vad det innebär om man skulle riva ut alla fördämningar i den här ån. Om de inte funnits så hade den varit helt torrlagd så här års. Vi har ju försökt få till en dialog men det var de inte intresserade av, säger Ulrika Pettersson.

Osäker framtid
Anläggningen har haft många användningsområden genom århundradena.  Sedan 1940-talet har det mestadels producerats el här, men delar av den gamla kvarnanläggningen finns fortfarande kvar. När de flyttade in hade de som ambition att varsamt rusta och bevara, bland annat har kvarnhuset räddats undan förfall med ett nytt tak. De hade gärna fortsatt ännu mer invändigt och vet att en uppgraderad utrustning skulle höja elproduktionen betydligt. Men nu är det arbetet avbrutet, då framtiden är väldigt osäker.
– Man får ju inte direkt någon större lust att lägga ner en massa jobb om man inte vet om det får stå kvar, säger Joakim.
När jag frågar om framtidsplanerna så vet de inte riktigt vad de ska göra. De märker också att det inte bara är i vattnet som myndighetskraven skärps. Även runt skogsmarken kommer det nya inskränkningar som oroar. Då blir det svårt att tänka långsiktigt, säger Ulrika.
– Min pappa planterade i skogen för att det skulle bli bra för mig och min syster. Men så vågar ju inte vi tänka. Vad är det egentligen som våra barn kommer ta över, kommer vi ens kunna bo kvar här? frågar hon.
Hon kan inte förstå hur Sveriges svansföring kan vara så hög internationellt i klimatfrågor, samtidigt som myndigheter här hemma agerar helt annorlunda.
– Hela Europa vill ju ha sol, vind och vattenkraft, men tydligen ska det inte få finnas här i Spekeröd. Jag förstår inte hur de tänker.
De försöker att inte låta sig nedslås av den här processen.
– Man vill ju verkligen inte bli sur och bitter men det är inte långt ifrån. Först tog jag väldigt illa vid mig, men nu är jag mest irriterad över att de kör över oss på det här sättet. Är det verkligen demokrati att ta ifrån oss något som vi äger utan att ge någon ersättning? frågar Joakim Pettersson.

"De verkar inte bry sig om miljön"

Artikel för LRF

Bredöls kvarn och såg är inte bara ett besöksmål för traktens bönder som ska rensa sitt utsäde och såga sitt virke. Här har även kommunpolitiker, riksdagsmän och landshövdingen varit. Och flertalet reportrar. Alla har de fått samma historia och alla har de blivit lika förvånade, ibland chockade. Frågan de ställer sig efter besöket är: Får det verkligen gå till så här?

Nossan är tio mil lång, från den ursprungliga källan utanför Borås, till utloppet i Vänern. Den slingrar sig genom ett landskap som varit brukat av människan mycket länge och har därför haft en stor betydelse för möjligheten att bo och leva där. När krav ställs att vattendragen ska återställas till ”ursprungligt skick” blir det väldigt svårt att i Nossans fall fastställa när detta är.
– Så länge det funnits folk här har vi använt vattnet, säger Lars Hillström som är tredje generation i kvarn- och sågverksföretaget.

Allvarligt läge

Lars och Irene Hillström bor i den lilla byn Bredöl, fem kilometer norr om Nossebro och cirka 20 kilometer från utloppet i Vänern. De reagerade med stor förvåning när Länsstyrelsen gjorde sina första besök.
– Vi hade inte haft något tillsynsbesök alls innan det här drog igång för tre år sedan, säger Lars Hillström.
Hur allvarligt läget var stod ganska snart klart för dem. Efter flera generationer av total tystnad från myndigheterna hade deras verksamhet plötsligt blivit ett stort miljöproblem. Orsaken var att anläggningarna begränsade möjligheten för framförallt fisk att fritt vandra upp och ner i vattendraget.
Kvarnen och sågen tar ungefär tio procent av vattnet i anspråk, resten passerar i åfåran bredvid. Med hjälp av en biolog på Hushållningssällskapet tog de fram förslag på hur fiskvandringen skulle kunna underlättas ytterligare. Detta har dock inte hjälpt.
– Vi har sagt att vi är beredda att göra miljöåtgärder. Vi har velat ha en dialog med Länsstyrelsen. Men det har vi inte fått något gehör för. Istället för miljöåtgärder på runt 100 000 kronor ska vi nu in i en tillståndsprocess för minst 1,3 miljoner. De verkar inte bry sig om miljön, säger Johan Hillström.
De gamla papper som fanns på anläggningarna ansågs heller inte räcka och därför kom ett föreläggande om att söka nytt tillstånd enligt Miljöbalken. Hillströms överklagade detta och hävdade dels att det finns gamla tillstånd, dels att fiskvandringen redan är tillräckligt bra.

Länsstyrelsen vann i rätten

När jag besöker familjen har de precis fått domen från Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Den ger Länsstyrelsen rätt: De måste söka tillstånd för sin anläggning. Och eftersom den omfattar två kraftverk med ett mellanrum på ett par hundra meter krävs två tillstånd. Beräknad kostnad: 1,3 miljoner kronor. Det är nästan lika mycket som hela företaget omsätter på ett år. Prislappen blir så hög eftertersom det krävs omfattande miljöutredningar. Dessutom ska den som söker även betala eventuella motparters kostnader. Oftast utgörs detta av Länsstyrelsen och Kammarkollegiet, samt ett flertal miljöorganisationer.
Och när processen är avslutad är det inte säkert man får tillstånd, eller vilka krav som tillståndet ställer på verksamheten.
Eftersom anläggningen ligger på samma fastighet som Lars och Irenes bostad är även deras hem hotat. När föreläggandet blev registrerat som en belastning hos Lantmäteriet blev fastigheten i praktiken osäljbar.
Och att riva hela anläggningen ger också omfattande konsekvenser. Johan förklarar:
– Vi håller en vattenspegel  fem kilometer upp i Nossan. Där finns det husägare som blir av med vattnet, kommunen har byggt upp fina miljöer runt vattnet i Nossebro och de kör en ångbåt där om somrarna. Försvinner vattnet så försvinner allt det där och då kan vi bli skadeståndsskyldiga.

"Så fruktansvärt besviken"

Familjen Hillström har ställt upp och berättat sin historia många gånger de senaste åren. Senaste tillfället var vid ett seminarium i riksdagshuset i Stockholm. De får stöd och förståelse av alla de möter och det är de tacksamma över. Men:
– Samtidigt är det väldigt frustrerande och jag är så fruktansvärt besviken på politikerna. Alla säger att de håller med oss. Alla blir chockade över hur det kan gå till så här. Men ändå händer det ingenting, säger Lars.
Under tiden som alla håller med förlorar de tid, kraft och pengar. Hittills har processen kostat 200 000 kr, men det är bara början. Sönerna Johan och David har jobb utanför gården, men som fjärde generation vill de ta över verksamheten och driva den vidare. Det är vad Lars önskat, men nu är inte bara kassan utan även energin snart slut.
– Det är en enorm press. Man går ju och tänker på det här hela tiden, är irriterad, ledsen och sover dåligt. Jag är 64 år och har jobbat så mycket för det här i så många år men nu är lusten helt borta, säger Lars.
De tänker fortsätta kampen, trots motgångarna hittills. De har bildat en vattenkraftsförening för Västra Götaland som idag har ett 50-tal medlemmar. De har också på senare år blivit medlemmar i LRF och ser betydelsen i att organisera sig och hjälpa varandra.
–Det finns många anläggningar i Nossan men än så länge är det bara vi som drabbats och vi ligger ju mitt i vattendraget. Men det är många som mår dåligt och är oroliga över det här just nu, säger han och fortsätter:
–Bilden av vattenkraft är en lång torrfåra och en tio meter hög betongmur, men så ser ju inte den småskaliga ut. Det blir en rejäl ögonöppnare för dem som kommer hit och tittar.

400-årig historia

Hillströms familjeföretag har, i likhet med många andra, en lång historia av vattenbruk. Bredöls kvarn rensar utsäde åt traktens bönder vår och höst och såvitt de vet startade verksamheten för runt 400 år sedan. Sågen har drivits sedan 1856, men den ramsåg som står här idag är av modernare snitt. Den tunga pjäsen hämtades från Valdemarsvik och förankrades tre meter ner i berget för att stå stadigt. David och Lars visar hur ramsågen körs och det är våldsamma krafter som dras igång. Att få den att stå stadigt är den största utmaningen.
– Ibland förankras de i stora betongblock men det kan ändå bli vibrationer så det skakar i grannarnas fönster när den körs. Men här står den på berget så den rör sig ingenting, säger David Hillström.
Det är mest lokala skogsägare som kommer hit med sitt virke och de kan såga både grovt och klent. Spillet i form av flis går till värmeverket och den ström som inte förbrukas i den egna verksamheten säljs till det lokala energibolaget.
– Det kan inte bli så mycket mer närproducerat än så, säger Lars.
Domen från Mark- och miljödomstolen är färsk och de vet ännu inte hur de ska gå vidare. De känner sig tvingade att överklaga i hopp om att högre instans ska se det orimliga i Länsstyrelsens krav. Men utgången är mycket oviss. Det är många före dem som gjort samma sak och ytterst få har varit framgångsrika.
– Jag kan inte se något annat än att politiken måste gå in och stoppa det här, säger Johan Hillström.
--------
Artikeln ingår i LRFs vattenkraftsserie. Samtliga texter hittar du här.

Vattendialog utan dialog

I en välregisserad pjäs med rubriken ”Dialog vattenkraft-miljö” möttes myndigheter, organisationer och vattenkraftsföretag i Uppländska Älvkarleby.

För en LRF-are kändes det som om man hamnat på fel kalas. Som om man kommit in i jeans och t-shirt på ett kungabröllop, typ.

Problembilden är tydlig. Just nu föreläggs vattenkrafts- och dammägare att visa upp sina miljötillstånd. Där sådana inte finns – oftast på grund av att de alltid funnits där och att ingen protesterat tidigare - avkrävs att sådana söks till kostnader som i förhållande till omsättningen är mycket höga. Tillståndsprocessen leder också sannolikt till krav på kostsamma miljöåtgärder och finner man detta orimligt så måste man söka tillstånd för en utrivning. Än så länge finns ingen annan finansiering än ägarnas egna plånböcker.

Över hela landet är oron inför det här mycket stor.

Jag åkte till Älvkarleby i förhoppningen att dessa dilemman skulle diskuteras. Alla berörda aktörer fanns ju på ett och samma ställe. Så blev det dock inte. Vi var där för att bekräfta vikten av att expediera den här lagstiftningen snabbt och effektivt. I detta miljöpolitikens stuprör finns inget utrymme helhetsbilder eller avvägningar.

Processen handlade lika mycket om dialog som en dramatenpjäs handlar om hämningslös improvisation.

För att vi inte skulle tvivla på det så satte en avdelningschef på Havs- och vattenmyndigheten nivån redan i den första bilden. Där konstaterades att 1500 kraftverk ska miljöanpassas, att lika många fiskvägar ska byggas och att det hela kostar runt 15 miljarder kronor. Av de åtta föredragshållare som intog talarstolen under dagen företrädde sju myndigheter. Inget utrymme fanns att beskriva situationen för de 2000 enskilda vattenkraftsägarna, eller de mångdubbelt fler dammägarna. Inget handlade om hur det påverkade småföretagandet på landsbygden. När frågan om de regionalpolitiska effekterna kom upp, besvarades det med att några sådana hänsyn var inte tagna. Det var för svårt att räkna på.

Finansieringen av 1500 fiskvägar verkade dock inte bekymra någon. De enda problem man såg var att det skulle ta för lång tid då det saknas handläggare och konsulter som kunde genomdriva det hela.

Två grupparbeten genomfördes och i det sista skulle vi ta fram handlingsplaner. Jag undrade då hur man som verksamhetsutövare ska bli sugen att samverka med myndigheterna när dessa först drivit en hårdhänt juridisk process mot verksamheten? Ingen bra start för ett fruktbart samarbete, tyckte jag.

Detta verkade dock inte vara någon relevant frågeställning. Tillståndsprocessen är ju något helt annat. Juridiken måste ha sin gång. Vattendirektivet måste genomför.

Det vill säga: först ska vi knäcka rycken på tusentals små verksamhetsutövare och sedan ska vi samlas runt lägerelden och sjunga We shall overcome.

LRF motsätter sig inte en miljöanpassning av vattenkraften. Åtgärder behöver göras men det måste bli en rimlig fördelning av den ekonomiska bördan. Om detta anses vara den viktigaste miljöfrågan, så måste detta också avspeglas i statens budget. Det behövs också ett nytt regelverk som förenklar tillståndsprocessen och en strategi för hela det här området.
Miljönytta skapas ju ute i fält – inte i kostsamma juridiska processer i domstol.

Jag är övertygad om att det går att hitta en gemensam väg framåt med miljöanpassningen, men det är bekymmersamt att miljöintressena blivit så förblindade att de inte kan ta in den verklighet som verksamheterna lever i. Det kommer bara skapa ytterligare konflikter. Vad som behövs är samverkan och dialog på riktigt. Och det är den starke – alltså myndigheterna – som måste bjuda till mest.Tyvärr gav dialogmötet i Älvkarleby inga svar på hur detta ska gå till.

Statligt sanktionerade tragedier

DEBATTARTIKEL TILLSAMMANS MED PATRIK OHLSSON I DAGENS SAMHÄLLE. AUGUSTI 2015

Sedan staten ändrat sin syn på den småskaliga vattenkraften angrips den nu från flera håll. Från att vara en viktig resurs, tycks den numer anses vara en av vår tids stora miljöproblem. Det är en enögd och historielös hetsjakt som kommer sätta många människor i en ohållbar ekonomisk knipa.

Det finns runt 2000 små vattenkraftverk i vårt land och de byggdes för att förse samhället med kraft och energi. Kvarnar, sågverk, hyttor och smedjor lade grunden för den välfärd vi idag lever av och i flera hundra år har de producerat grön energi och bidragit till landsbygdens utveckling. Fördämningarna har också fått en allt viktigare funktion för att motverka översvämningar.

Men nu har staten ändrat uppfattning om vattenkraften. Länsstyrelserna driver en intensiv granskning av verksamheterna och budskapet till de som fångas in i nätet är enkelt: Din verksamhet är olaglig, du måste söka nytt tillstånd. Om tillstånd ges, så får du göra omfattande miljöåtgärder och om du inte vill det, så får du söka tillstånd för att riva anläggningen. Oavsett vägval så väntar kostnader i mångmiljonklassen. I Värmland har en handfull anläggningar redan drabbats, men ett 40-tal står på tur.

Vanliga människor, småföretagare, landsbygdsbor sitter fast i en rävsax och drabbas av kostnader som är mångdubbelt större än vad verksamheten omsätter. De är oroliga inför att förlora hus och hem och därtill orsaka stora miljöskador i sina bygder. Det här är ett helt orimligt sätt att hantera människor på i en rättsstat.

Vi kan heller inte se att de miljömässiga nyttorna är så stora att de motiverar dessa kraftfulla åtgärder.

Den miljöpåverkan som vattenkraften ger, har månghundraåriga rötter och ekosystemen i vattendragen har anpassat sig till anläggningarna. Hur kommer en storskalig utrivning påverka arterna på land och i vattnet? Vem tar hand om de ökande vattenmassor som kommer med ett förändrat klimat? Och vad säger de boende på landsbygden som får vattenspeglar ersatta med diken och gyttjepölar?

Vi ser den småskaliga vattenkraften som en resurs. Det är en utsläppsfri elproduktion som är utspridd över landet och som bidrar till företagandet på landsbygden. De miljökrav som ska ställas måste vägas mot andra intressen, de måste vara rimliga. Om samhället anser att detta ska vara ett prioriterat miljömål, då måste också staten anslå medel till åtgärderna, inte dumpa hela bördan hos de enskilda.

De fall som visats upp i media är bara toppen på ett isberg och när vi ser hur regelverket används så är det uppenbart att vi måste stanna upp och tänka till. LRF vill ha ett mer konstruktivt handlande och föreslår följande:
- Ta fram en strategi för miljöanpassningen av den småskaliga vattenkraften med en rimlig ambitionsnivå.
- Ta en timeout i arbetet med att dela ut förelägganden om tillståndsprövning i väntan på att denna strategi är gjord.
- Ta fram ett enklare och mer kostnadseffektivt sätt att tillståndspröva anläggningarna.
- Låt inte de enskilda människorna stå ensamma med kostnaden. Om detta är ett prioriterat miljömål, så ska pengar också anslås från samhället.
Vi vill också ha en bättre dialog mellan verksamhetsutövare och myndigheter. Då kan vi maximera miljönyttan samtidigt som vi ökar produktionen av grön el från landsbygden.

Patrik Ohlsson Ordförande LRF Värmland

Erik Evestam Äganderättsexpert LRF