Oljelobbyisterna jublar när politiken tvekar

Att gå före. Visa vägen. Ta täten. Det där är tankesätt som gjort Sverige framgångsrikt i världen. Det skapade jobb här hemma i växande företag – stora som små. Men det gjorde också världen lite bättre.

Idag är den politiska signalen att det är fult att gå före. Framförallt när det gäller den gröna omställningen. Där ska vi helst inte röra oss alls längre.  

 

Länge var den politiska signalen nästan helt entydig: Den gröna omställningen var viktig – inte bara för att långsiktigt rädda mänskligheten från klimathotet – utan även för att det ger en renare miljö och fler jobb här och nu. 

Och näringslivet hakade på. Innovationerna tog fart. 

De fetaste rubrikerna ser vi i gigantiska industrisatsningar kring grönt stål och batteritillverkning. Men bakom dessa finns tusentals andra företag som förändrar sin produktion och utvecklar nya produkter och tjänster. Med världen som marknad.

De gör precis det Sverige alltid har gjort: Vi tittar på vad som behövs och levererar det – liiiite tidigare än alla andra. Då är vi redo när resten av världen upptäcker samma sak.

En del av satsningarna har stött på problem. Och om det var sorgligt att se Northvolts konkurs så var det lika sorgligt att se hur många politiker (som ju ska stå för visionerna) skadeglatt raljerade åt denna tragik.

                                        Sverige och Värmland har många företag                                             som kan bli vinnare i den gröna                                                             omställningen.

Nu har vi en regering som anser att omställningen är ett hot och att vi inte alls ska gå före (trots att samma partier ingick den regering som gjorde stordåd på området under varumärket ”Allians för Sverige”). 

Koldioxidskatter sänks och bränslepriser har blivit ett så känsligt politiskt ämne att ingen ens förmår sig ha två tankar i huvudet samtidigt. Där det faktiskt är möjligt att lindra den galna världens prischocker, med en politik som fasar ut det fossila.

Nu blundas det för det uppenbara och på EU-nivå mixtras det med utsläppshandeln och flera av våra industriledare uttrycker oro för vad som händer om politiken sviker klimatarbetet. Det skapar oro, hotar investeringar och leder till färre jobb och utebliven klimatomställning. 

Oljelobbyn jublar såklart. Hela vägen till banken.

Sverige och Värmland har många företag som kan bli vinnare i den gröna omställningen. Vi har traditionen och kunnandet. Vi har dessutom redan kommit längre än många andra. Men då måste det finnas ett tydligt politiskt ledarskap som visar att det är den vägen vi ska gå. Inte kasta grus i systemet så att de som skapar jobben låter investeringarna ligga i byrålådan. 

För då kommer Sverige - och inte minst Värmland - bli fattigare.

 

 

Erik Evestam (c)

Regionråd och förstanamn på listan till Region Värmland

Daniel Bäckström (c)

Riksdagsledamot och förstanamn på riksdagslistan

Prövningen av uppdämda vatten har kollapsat

Replik till Christer Borg, NWT 15 april angående prövning av vattenkraft

All miljöprövning innebär en avvägning, så även för vattenkraften. Men till skillnad från Christer Borg anser jag inte att anläggningar som funnits i hundratals år plötsligt ska anses som en fara för miljön. Hade det varit sant skulle ju inga av dessa vattendrag innehålla någon biologisk mångfald alls. 

 

Christer Borg försöker ge bilden av att vattenkraftens miljöpåverkan är ny. Så är det verkligen inte. 

De dämda vattnen (vilket i Värmland är i klar majoritet) är äldre än i stort sett allt annat människan byggt och såväl ekoystemen som människan har anpassat sig efter detta. Det har byggts städer, tätorter, hus och infrastruktur utifrån att vattnet är uppdämt och reglerat.

Om detta vid en storskalig utrivning försvinner – samtidigt som klimatet blir alltmer lynnigt – så finns det ingen som kan bedöma konsekvenserna. Till detta kommer en lång rad andra värden som hotas, som kulturmiljöer och landskapsbilder. 

Den ”miljöskada” som uppdämda vatten eventuellt orsakar blir därmed snarare av filosofisk karaktär. För om det är den ursprungliga miljön som eftesträvas så är det snarare städerna som ska ”återställas”.

 

Prövningen av vattenkraften är omgärdad av en svårgenomtränglig juridik. Att de tilldelas moderna miljövillkor motsätter jag mig inte, men det som skedde när processen startade var att kraven på juridik och åtgärder blev så omfattande att många såg utrivning som enda alternativ. Såväl prognosen över åtgärdernas kostnader som tilltänkt tidsplan framstod som helt orealistiska. Nu har även miljöfonden beslutat om en ”paus” för nya ansökningar och i domstol trängs ärenden kring dammars äldre rättigheter. Hela systemet förefaller ha kollapsat.

Jag kan konstatera att hade någon annan av dagens alla industrier prövats med samma strikta syn på miljöpåverkan, så hade de sannolikt fått stänga allihop.

 

När Christer Borg menar att regelverket är ”späckat av skydd för vattenkraften” så är detta dessutom felaktigt. Det finns mycket som fonden inte täcker, exempelvis hänsyn till kulturmiljön. Men även om kostnadstäckningen hade varit fullständig, så står vi likafullt kvar med problemet med minskad produktion av utsläppsfri el i framför allt södra Sverige. Detta i en tid då vi behöver det motsatta.

Till skillnad från Christer Borg så ser jag vattenkraften som en helt avgörande resurs för ett hållbart samhälle. Den måste värnas och effektiviseras så att det helst produceras mer el än idag. Det kommer såväl klimatet som den biologiska mångfalden vinna på.

 

Vattenkraften avgörande i grön omställning

När vi nu står inför en efterlängtad omställning där den svarta kolatomen ska ersättas av den gröna har vi inte råd att tappa en enda kilowattimme vattenkraftsel. Hur regeringen och myndigheterna hanterar dammar och vattenkraft framöver kommer ha stor betydelse för näringslivets konkurrenskraft.

 

Den svenska implementeringen av EUs vattendirektiv är ett av de större haverierna i svensk miljölagstiftnings historia. Detta är också (kanske) sämsta exemplet på en helknasig implementering av ett regelverk från EU. 

När allt drog igång för över ett decennium sedan hamnade många människor i en hopplös ekonomisk och juridisk situation. Dammar och kraftverk som ansetts lagliga i flera generationer, ansågs plötsligt olagliga och till och med direkt miljöskadliga.

Länsstyrelser över hela riket skickade ut förelägganden till ägarna (i branschen kallat ”kärleksbrev”) där de ombads inkomma med ett juridiskt korrekt tillstånd och det blev ett omfattande grävande i de allra djupaste arkiven. Få lyckades tillfredsställa myndigheterna. Processerna blev så brutala att riksdagen till slut fann sig tvungen att kliva in och sätta ner foten. Centerpartiet var drivande i att få till en energiöverenskommelse där en bred majoritet slog fast att vattenkraftens produktionsförmåga skulle värnas, de äldre rättigheterna för gamla dammanläggningar skulle återställas (de skulle alltså anses lagliga igen). En 20-år lång prövningsplan för vattenkraften skapades där kostnaderna för såväl juridik som miljöanpassningar täcks av en ny fond.

Beskedet från politiken var tydlig: Miljöprövning – ja. Tvångsmässiga utrivningar – nej.

Nu blev det inte så i praktiken. Bevisbördan på anläggningarnas ägare blev fortsatt överväldigande och åtgärdskraven stora. De undantag som finns i direktivet nyttjades nästan inte alls och ställda inför fullbordat faktum aviserade många att man tänkte lägga ner sina verksamheter. Med minskad elproduktion i framförallt södra Sverige som följd.

När detta gick upp för politiken drog man i bromsen. Igen. Regeringen beslutade vintern 2022 att miljöprövningen skulle pausas då man såg att processen hotade vattenkraftens produktion.

Tvärtemot vad den gröna revolutionen behöver.

Nyligen beslutades att pausen ska förlängas till sommaren 2024. 

 

Att målkonflikten är svår framgår av regeringens eget pausbeslut. Där står att: ”En baksida med vattenkraften är att den har orsakat stora skador på ekosystemen i Sveriges vattendrag”. Detta resonemang återkommer ofta. Men vilken skada åsyftas? De uppdämda vattendragen är en grund för hela vår industriella tillväxt och anläggningarna byggdes för i många fall hundratals år sedan – då dagens städer blott var små byar. Och vad hade vi varit utan de stora vattenkraftverken? 

Så vilken är den största skadan? Urbaniseringen? Motorvägarna? Eller vattenkraften? Och om våra vattendrag ska ”återställas” till förindustriell tid – gäller det då även våra städer?

Det här håller helt enkelt inte och av alla energislag som finns så borde vi värna allra mest om det vi redan har. Ägarna av vattenkraft ska därför inte forceras till utrivning utan uppmuntras till att renovera för ökad produktion. 

 

Men så har vi dammarna. De som inte producerar el och därför inte omfattas av någon paus. Trots lagändringen där äldre rättigheter skulle säkras så fortsätter ägare att ifrågasättas och allt från små skogsägare till stora bolag tvingas välja: Ta kampen i domstol, eller ansöka om utrivning med därvid hängande konsekvenser för respektive bygder? Här äventyras såväl landskapsmiljöer, skydd mot översvämningar, vattentäkter och den biologiska mångfald som över flera generationer anpassat sig till den uppdämda miljön.

Här är det uppenbart att lagstiftaren ännu en gång måste sätta ner foten. 

De äldre dammar som finns runt om i våra marker, måste anses lagliga. När detta är klargjort går det att påbörja processer om hur de ska skötas långsiktigt. 

 

Erik Evestam (c)

Kandidat till Europaparlamentet

Varför vill du fortsätta krama oljan?

 I en artikel i SäffleTidningen kritiseras klimatarbetet av skribenten Per Johansson. Här är min replik:

Per Johansson läxar återigen upp en hel forskarvärld och i ett fritt samhälle finns förmånen att hävda att det som skrivs i tiotusentals artiklar av tusentals klimatexperter i världens alla hörn - har fel.

Men även om du är fast i din övertygelse så missar du alla andra fördelar med omställningen.

Hållbarhet är ju inte bara miljö utan även social och ekonomisk hållbarhet krävs. Och det vi nu ser runt om oss är att omställningen skapar både jobb och tillväxt. I hela landet.

Det ska framställas fossilfritt stål, det byggs nya batterifabriker och på snart sagt alla områden jobbas det stenhårt för att byta ut den fossila kolatomen mot den förnybara. 

Vi ser också att även livsmedelsproduktionen behöver följa med så att vi blir bättre på att producera den mat vi äter. Vilket i sin tur ger öppna marker och biologisk mångfald.

För ett län som Värmland och en kommun som Säffle finns här mycket att vinna. Vi har gott om råvaror i skog och mark och vi har en industritradition som kan hänga med i utvecklingen. 

Utöver nya jobb så minskar den här utvecklingen sårbarheten och importen av olja från diverse tveksamma stater. Vi kan också bli exportörer av den gröna tekniken till andra länder.

Omställningen är inte fri från utmaningar. Det kommer krävas förändrat beteende både av oss i privatlivet och av offentlig sektor och företag. Men det är heller ingenting nytt eftersom vi gjort den här omställningarna förut och alltid funnit att det nya faktiskt är bättre än det gamla. Så kommer det bli även den här gången. 

Om vi bara slutar krama oljan. 

Myndigheter förvirrar skogsägare - och varandra

I februari meddelade Skogsstyrelsen att Artskyddsförordningen ska tolkas så att det ger ett strikt skydd åt alla fåglar - på individnivå. Det innebär att inga fåglar får störas med främsta fokus på häckningstiden. Detta gäller alltså oavsett om fågeln är sällsynt eller ej.

Detta innebär ett utvidgat och fullständigt inventerings - och kunskapsansvar för varje enskild skogsägare.

Ungefär en månad senare meddelade Naturvårdsverket att Skogsstyrelsen måste ha missförstått det hela.

Statens ansvariga myndigheter är alltså inte överens om vad som ska gälla.

Skogsstyrelsen i Jämtland har dock inte vilat på hanen utan utdelat ett föreläggande till en markägare som gjort en avverkningsanmälan. För att skoja till det litegrann lade jag ut detta på min Facebook den 1 april, vilket fick de allra flesta att tro att det faktiskt var ett aprilskämt - vilket det alltså inte var, tyvärr.

För att ändå illustrera hur vilse vår skogliga myndighet har gått i denna fråga kommer här föreläggandet i sin helhet och det krävs ingen djuplodande kunskap om skogsbruk för att inse att det här är krav som innebär att skogsbruk blir i stort sett omöjligt att bedriva:

Skogsstyrelsen har idag meddelat följande till en skogsägare ang inventering av de fridlysta fåglarna tretåig hackspett, spillkråka och lavskrika.

a. Inventeringen ska ske så att inventeraren går längs linjer som

ligger på maximalt 100 meters avstånd från varandra och på

sådant sätt att ingen punkt i beståndet ligger mer än 50 meter

från linjerna.

b. Inventeraren ska gå genom beståndet och notera allt denne ser

och hör och markera detta på en karta. Det som noteras ska

bland annat inbegripa följande:

i. Noteringar av sedda fåglar av respektive art. Det ska

om möjligt noteras om det rör sig om hanar, honor eller

årsungar.

ii. Noteringar av läten, exempelvis trumningar eller ungar

som låter.

iii. Aktiva bon, alltså bon där häckning pågår.

iv. Färska, men obebodda bon.

v. Träd med färska ringhack av tretåig hackspett.

vi. Färska hack från spillkråka.

c. Inventeringen ska ske vid minst tre tillfällen under tidsperioden

1 april till sista juni 2022. Minst ett besök ska ske under april

månad, minst ett besök ska ske under andra halvan av maj, och

minst ett besök ska ske under andra halvan av juni.

d. Inventeringen ska ske under tidig gryning fram till sen

förmiddag.

e. Inventeringen ska ske vid lämpliga väderleksförhållanden,

vilket innebär att det inte får vara kraftiga vindar eller kraftig

nederbörd.

Inventeringen ska presenteras skriftligen och skickas till

Skogsstyrelsen. Det presenterade materialet ska minst

innehålla följande:

a. En metodbeskrivning som visar hur inventeringen har

genomförts.

b. Uppgifter om vem som har genomfört inventeringen.

c. Uppgifter om när inventeringen genomförts med start och

stopptid för respektive inventeringstillfälle samt datum för

inventeringstillfället.

d. Noteringar av väderleksförhållanden.

e. Resultatet av inventeringen.

f. Slutbedömning där de insamlade uppgifterna sammanställts

och det framgår en bedömning från inventeraren angående

fåglarnas fortplantningsområden samt viloplatser

Skyhöga bränslepriser är inte hållbarhet

Frustrationen över höga drivmedelspriser växer och det är fullt begripligt. Nu samverkar ett flertal faktorer på sämsta möjliga sätt och utvecklingen är ohållbar. 

Hittills har inblandningen av förnybara bränslen varit en stor framgång för vårt klimatarbete. Utan att vi bilister märkt något alls, så har andelen fossilt bränsle sänkts gradvis. Än så länge är stor del av biobränslena importerade från framförallt övriga EU-länder. Men målet är att den tydliga inriktningen ska locka fler att producera bränslena här hemma. För potentialen i Sverige och Värmland är mycket stor.

Samtidigt är det helt klart att om vi ska lyckas med den nödvändiga omställningen så måste den vara hållbar för alla. Att sälja in hållbarhet med att alla måste få det lite sämre, det är helt fel väg att gå. Vi ska såklart inte gå och frysa i hemmen eller inte ha råd att skjutsa barnen till sina fritidsaktiviteter. Något blir kanske dyrare, annat billigare. Något blir lite krångligare, annat lite enklare men som helhet måste det hållbara samhället vara bättre än det samhälle vi har idag. För vad är annars poängen?

På lång sikt måste vi därför bort från de fossila bränslena. Men på kort sikt måste vi hitta sätt att dämpa den effekt vi nu ser. Förslagen duggar just nu tätt, men att på bred front sänka skatten för alla innebär att mest pengar hamnar i städerna, samtidigt som sänkningen per person blir blygsam.

Lindringen måste därför riktas till de som behöver det bäst. 

Till de branscher som inte har något alternativ - än. Och till de människor vars vardag trasas sönder av den här prischocken.

 

Stärk äganderätten i skogen

Idén om frihet under ansvar är djupt rotad i Centerpartiet. Vi menar att beslut ska fattas nära de människor som berörs, i så stor utsträckning som möjligt. Helst av den enskilde själv.

Rätten att äga och självständigt förvalta sin egen mark är en självklarhet och något vi värderar oerhört högt i alla sammanhang – inte minst inom miljö- och klimatpolitiken.

Vi vet, med vår bakgrund i bonderörelsen, att miljö- och klimatpolitik per definition är sådant som alltid bedrivs med mycket långa tidsperspektiv. Den bedrivs över generationsgränser och inom ramen för de eviga naturlagarna. Därför är det viktigt att framåtsyftande åtgärder också tar hänsyn till de historiska perspektiven, så politiken inte riskerar rubba strukturer som enligt erfarenhet fungerar väl.

Sverige har en unik månghundraårig tradition av självägande bönder och småskaligt skogsbruk. Under flera år har bland annat vissa organisationer påstått att svenska skogsägare utarmar den biologiska mångfalden. Den svartmålande bilden används sedan som ett argument för att genom myndighetsutövning frånta svenska skogsägare rättigheter och ansvar. Centerpartiet menar att detta är felaktiga slutsatser som är direkt skadliga för såväl friheten som klimatet.

I många länder är skogsbrukets trender ohållbara – men inte i Sverige. Svenska skogsägare har på ett drygt sekel fördubblat mängden skog, och har alltjämt årlig nettotillväxt. Den växande svenska skogen upptar och binder alltså allt större mängder koldioxid från atmosfären. Passionerade skogsägare har olika men kompletterande kunskaper och idéer om hur skogen bäst förvaltas. Tack vare det småskaliga skogsbruket har Sverige så artrika och värdefulla skogar att vissa organisationer och partier nu höjer rösten för förstatligande. Detta är givetvis en helt bakvänd slutsats. Det svenska skogsbruket och äganderätten bör istället stärkas.

Den så kallade ”skogsutredningen” tillsattes som en konsekvens av Januariavtalet, då Centerpartiet krävde åtgärder för att stärka den privatandganderätten. Den 30 november år 2020 lämnades utredningen till regeringen, och utredningens cirka 50 förslag har nu lyfts för debatt.

Vi är missnöjda med flera av de förslag som lyfts i utredningen, exempelvis förslaget om att med tvång frånta 7 300 skogsägare 525 000 hektar fjällnära skog. Detta går helt emot våra principer och det syfte med vilket skogsutredningen tillsattes.

Skogsutredningen innehåller även förslag som är bra. Bland dessa kan nämnas att Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventeringar stoppas, att ersättningar ska bestämmas i samband med att avtal skrivs och att frivillighet lyfts som huvudprincip i skogspolitiken.

Sedan nuvarande skogsvårdslag kom på plats år 1993 har det mesta i den svenska skogen blivit bättre, och förbättringarna fortsätter kontinuerligt – utan statliga tvångsåtgärder. Bland annat ökar virkesvolymen, mängden grova träd, och arealen med gammal skog har ökat från en miljon hektar till över två miljoner hektar. Volymen död ved har ökat från 35 till 100 miljoner kubikmeter.

Sveriges skogsägare ska vara stolta över hur de sköter sin skog, och Centerpartiet arbetar ständigt för att ge skogsägarna den uppskattning och de rättigheter de förtjänar.

Daniel Bäckström (C), riksdagsledamot för Värmland

Ola Persson (C), regionråd, Region Värmland

Erik Evestam (C), ledamot av regionala utvecklingsnämnden, Region Värmland

Anna Lena Carlsson (C), ordförande för Centerpartiets distriktsstyrelse Värmland

https://www.vf.se/2021/05/11/c-stark-aganderatten-i-skogen/?fbclid=IwAR319syTgeJdqumtrxIMczQqbWGeSkA9g6FblBbOdkSkfncAWtOLGWyEths

KRÖNIKA: När utsläppsfri el blev ett miljöproblem

Bertil Forsberg i Västra Ämtervik är ingen blyg person. Han kan göra sin röst hörd och tvekar inte att ryta till när det behövs. En och annan tycker säkert att han ryter till även när det inte behövs. Men när han fastnade i Länsstyrelsens tillsynsnät så var hans irritation befogad. Något han har domstolsbeslut på.

Jag ska återkomma till Bertil men först går vi tillbaka till början av sommaren. Till myggen i Sysslebäck. Där en rörd Jan-Anders Carlsson, VD för Näckåns Energi äntligen fick ta första spadtaget på Näckåns nya vattenkraftverk.

Här ska det produceras utsläppsfri el till det lokala nätet och det är en viktig satsning för bolagets utveckling och för Nordvärmlands självkänsla.

Men det har föregåtts av en byråkrati som väckt stor förvåning och frustration.

För när tillståndet skulle upp i Mark- och miljödomstolen tog staten via Länsstyrelsen fram det tunga artilleriet och beskrev anläggningen som en obotlig miljöskada.

På sida upp och sida ner sågades bolagets projekt, men trots de mångordiga protesterna förlorade Länsstyrelsen. Myndigheten gav sig inte och tillsammans med vattenlobbyisterna i Älvräddarna överklagade man till nästa instans. Men man åkte på stordäng där också efter en domstolsförhandling som vi som åhörare aldrig kommer att glömma. Statens agerande var minst sagt märkligt.

Då trodde alla det var klart – men det fanns ett litet kryphål till att använda: Högsta Domstolen. Dit gick Älvräddarna men då klev Länsstyrelsen av- i alla fall officiellt. Efter ett år kom beskedet att HD inte tänkte pröva ärendet.

Kampen tog över tre år och kostade stora summor pengar. Trots att bolaget hade rätt hela tiden.

En och annan tyckte nog därför att det lät lite kluvet när landshövdingen vid första spadtaget pratade sig varm över denna landsbygdssatsning – ett projekt som hans egen myndighet alltså gjort allt för att stoppa.

Näckåns Energi är dock att gratulera för sin envishet. Nu kommer bolaget snart kunna leverera lokalproducerad el igen.

Det kan även Bertil Forsberg i Västra Ämtervik göra. Men hans ärende är märkligt ur ett helt annat perspektiv. Han hade nämligen redan ett tillstånd för sitt vattenkraftverk. Förhållandevis nytt, dessutom. Ändå ägnade Länsstyrelsen mycket kraft åt att försöka torpedera det och tvinga fram en ny prövning. Via ett föreläggande förklarades hans verksamhet olaglig och även han fick ordrika inlagor om varför den lagliga anläggningen skulle söka tillstånd.

Staten drev ärendet på skattebetalarnas konto. För Bertil stod dock fyra privat investerade miljoner på spel och han tvingades anlita advokat för att ta ärendet till domstol. I maj i år kom beskedet och den behövde bara en a4-sida för såga Länsstyrelsens föreläggande. Myndigheten har gjort något som inte var lagligt att göra. Tillståndet gäller.

Klappat och klart, kan tyckas, men precis som i fallet Näckån så går Länsstyrelsen vidare och överklagar. De som känner Bertil Forsberg kan nog föreställa sig vilka ord han använde sig av i den dialog som följde. Ni andra får gissa, för det lämpar sig inte för denna tidning.

Men här hände något. Överklagandet dras nämligen tillbaka ”när man gått igenom ärendet en gång till” som Länsstyrelsens tjänsteman beskriver det.

Exakt vilka överväganden det handlade om, det får vi nog aldrig veta. Hans envishet? Eller fick det sunda förnuftet äntligen segra? För tittar vi på de senaste årens agerande från landets länsstyrelser så är det en lång lista med ärenden där anläggningar som funnits i hundratals år plötsligt beskrivs som miljöskador som måste åtgärdas. Kosta vad det kosta vill.

En del har kallat det häxjakt. Andra för ett ideologiskt korståg och många frågar sig hur det är möjligt för staten att driva de här processerna.

Nu har riksdagen försökt styra upp det här med en ny lagstiftning som träder i kraft vid årsskiftet. Nu ska småskalig vattenkraft ses som en resurs – igen. Det beskrivs som en stor seger men skeptikerna är av förklarliga skäl många eftersom ingen vet hur myndigheterna kommer att förvalta regelverket.

Så alla de som funnits på de här barrikaderna de senaste åren får nog ställa in sig på att stå kvar där en stund till.

Erik Evestam

Miljörörelsens förlorade heder

Debattinlägg i NWT 

Ju bättre det går för miljön – desto ilsknare blir miljörörelsen. Samtidigt är det allt oftare vanliga människor som är måltavlor. Och de största miljöbovarna förefaller finnas på landsbygden. 

Det är en sorglig utveckling.

När jag föddes i början på 70-talet så hade kampen för miljön knappt vaknat. Nästan ingenting var förbjudet av miljöskäl. 

Det som därefter följde var en exempellös framgång där vi till skillnad från de flesta andra länder lyckades kombinera ekonomisk tillväxt med en kraftfull miljöpolitik. 

Oljan försvann som uppvärmning till våra bostäder. Kemikalier förbjöds. Utsläppen minskade av i stort sett allt. Ny djurskyddslag, miljöbalk och skogsvårdslag är några exempel.

Samtidigt växte ekonomin och alltfler insåg att det hållbara också var det lönsamma. 

Detta hade inte varit möjligt utan en miljörörelse som pekat ut stora bolag och tröga myndigheter och politiker som fiender. Det var en rörelse som slog uppåt i det godas tjänst. 

Men i takt med framgångarna hände något.

Nu riktas alltfler sparkar neråt. Mot vanligt folk. Framförallt på landsbygden.

Aktivister bryter sig in hos lagliga småföretagare som föder upp grisar, höns eller minkar. De hånar och trakasserar vanliga människor vars intresse är att jaga älg. Och har man hundar eller får i områden där det finns varg – ja då får man skylla sig själv. De vill driva människor i konkurs bara för att de råkar ha ett litet vattenkraftverk på sin fastighet. De vill stoppa skogsägare från att bruka sin mark – trots att flera av arterna de hänvisar till inte ens är hotade. 

De vill ha strängast möjliga strandskydd överallt för att hindra markägare att bygga sig en stuga i något attraktivt läge på landsbygden.

Och när vi nu ska klara den riktigt stora miljöutmaningen– utfasningen av bensin och diesel i vår fordonspark – då är det yrkestrafiken på landsbygden som målas upp som den stora boven.

Även myndigheterna har förändrats. Vi har sett flera exempel på statliga tjänstemän som inte klarar av att vara opartiska. Som driver en egen, granithård agenda och som ibland uttrycker sig hårdare än miljölobbyisterna.

Hur allt detta påverkar de som drabbas av retorik, byråkrati och aktivism – det tycks sakna betydelse. För att göra en omelett måste det ju krossas en del ägg.

Den här utvecklingen hotar trovärdigheten för miljöpolitiken, men framförallt är den totalt felriktad. Det är inte rörmokarens firmabil på landsbygden som förstör klimatet. Det är inte villornas enskilda avlopp som dödar Östersjön. Och det är inte turistföretagarens bastuflotte som hotar allemansrätt eller biologisk mångfald.

Tvärtom – det är entreprenörer inom jord, skog, turism och förnybar energi som är ryggraden i omställningen till ett hållbart samhälle. 

De borde få medaljer - inte förelägganden.

NWT