Är franska politiker landsbygdens hopp?

Debattartikel publicerad i Värmlands Folkblad

I Värmland och Dalarna hålls landskapet öppet med aktiva bönder. Detta är en bonus av produktionen av sunda och säkra livsmedel och så länge detta inte kan betalas i butiken, så krävs det ersättningssystem som idag går via EU.

Efter torkan och före valet 2018 kramades landsbygden och bönderna. En livsmedelsstrategi hade antagits och alla pratade om tillväxt. Löftena duggade tätt.

Nu är tonläget ett annat. När EUs budget diskuteras så är jordbrukspolitiken i centrum och partierna står i kö för att lova nedrustning. 

Om de får sin vilja igenom så skulle det bli förödande för vår landsbygd. 

Att jordbrukets andel av EUs budget är stor beror på att detta är det enda område som hanteras gemensamt av EU. Sett till ländernas totala BNP är jordbruksbudgeten försvinnande liten.

Systemet är komplicerat och vi tycker det behöver bli enklare och tydligare så att det gynnar ett hållbart brukande och en bättre djuromsorg. Exempelvis måste antibiotikaanvändningen minskas rejält eftersom det är en helt avgörande faktor för att vi på sikt ska ha läkemedel som fungerar. Antibiotika ska ges till sjuka människor – inte till friska djur. Vi vill också ha en stark djurskyddslag för hela EU.

Detta är bra för Europas konsumenter som får bättre mat. Det är bra för landsbygden och det är bra för Sverige eftersom svenska bönder kan betraktas som föregångare.

Men den här utvecklingen är inte gratis. Ökade krav ger ökade kostnader och även om man kunde önska att detta skulle betalas i butiken så är det målet ganska avlägset. 

Därför behövs ett ersättningssystem som kompenserar för nyttor som marknaden inte kan värdera. Det behövs också för att det ska finnas en matproduktion även i de områden som har något sämre förutsättningar. Däribland Värmland och Dalarna.

Därför behövs ett ersättningssystem som kompenserar för nyttor som marknaden inte kan värdera.

En kraftig försämring utöver de 5% som EU-kommissionen föreslagit, skulle slå extra olyckligt just nu eftersom trenden bland konsumenterna är den motsatta. Alltfler vill veta varifrån maten kommer och hur den är producerad och alltfler kommuner köper numer in livsmedel från närområdet. Frågan är därför om de som populistiskt försöker bjuda lägst i den här auktionen verkligen insett konsekvenserna? Vill ni ha en produktion i hela landet eller vill ni ha en utveckling där maten produceras där det är som billigast?

Och hur kommer ni ställa er när ni blivit invalda i parlamentet? Är det möjligen så att det är franska och tyska politiker som kommer vara den svenska landsbygdens hopp?

Fredrick Federley (c), Björbo

Plats 1 på listan till EU-parlamentet

Erik Evestam (c) Gillberga

Plats 28 på listan till EU-parlamentet

VF

Nationalismen skapar ett otryggt Europa

EU-valrörelse. Året var 1994 och allt handlade om för eller emot. Var EU ett fientligt monster som skulle käka upp vår självständighet eller biljetten till det förlovade landet? 

Vi var många som deltog i den kampanjen och den skapade nya allianser överallt. Bankdirektörer och kommunister förenades i sitt motstånd och partier klövs på längden och på tvären.

Värmland och allt norr om oss röstade nej till EU. 

Det gjorde jag också.

Det var kanske sista gången jag och Jonas Sjöstedt tyckte likadant om något, men vi förenades i tanken att fred inte skapades med en stor union som framförallt sysslade med jordbrukspolitik.

Det här var ju också en tid så demokratin gick framåt. Murens fall fanns i färskt minne och hela det tidigare hårt kuvade östeuropa blickade nu västerut. EU sågs som en väg mot frihet och välstånd.

EU-frågan delade upp oss i många år därefter men tack och lov är den tiden förbi. Nu har inget etablerat parti åsikten att Sverige ska lämna EU och det är färre än någonsin i väljarkåren som vill gå den vägen. Kaoset i Storbritannien har sannolikt övertygat flertalet. 

Dessvärre tycks inte detta ha bytts mot en debatt om hur vi ska göra EU bättre. 

Istället vill barnbarnen till unionens skapare nu gå en helt annan väg. Populister och nationalister vinner mark och även om de inte kan samarbeta med varandra så förenas de av tanken att EU gärna får slitas sönder inifrån. 

Därmed sätts samarbetets grundläggande värden på spel.

Det som vi en gång tyckte var så självklart att det inte behövde sägas, har nu blivit provocerande: Gemenskap, fri rörlighet för varor, tjänster och människor. Och ett EU som står i fronten för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. 

Exemplen är alltför många. När flyktingkatastrofens effekter nådde EUs mark så stängde det ena landet efter det andra sina gränser. Vilket tvingade Sverige att göra det samma. 

Någon gemensam lösning på den här utmaningen siktas fortfarande inte.

Pressfriheten har vi också tagit för självklar. Men president Trumps förakt mot pressen har skapat flera efterföljare. Journalisternas situation har försämrats och det går åt fel håll i flera av Europas länder. 

Nationalismen lever på att skapa fiender, där konflikten blir ett självändamål för att stärka den egna positionen. I det korta perspektivet låter budskapen förförande men i Europa har vi många gånger sett vad som händer när de här krafterna växer sig starka. 

Den här utvecklingen är också ett hån mot de ledare som efter två förödande krig vågade att se bortom vem som vann eller förlorade.

De tvingade sig att bli sams med sina värsta fiender, eftersom de såg att allt annat skulle leda till nya krig. Det kan knappast ha varit särskilt lätt.  Men deras arv har skapat fred och tillväxt. Och med EUs hjälp har också tidigare fattiga länder börjat sin klättring uppåt. 

Därför är inte det här EU-valet bara ett val i sakfrågor - utan även om vilka krafter vi vill ska leda Europa framåt. 

Är det de som vill skapa konflikter – eller de som vill lösa dem?

Erik Evestam (c)

28 plats centerpartiets lista i EU-valet