Ännu ett trist reservatsbrev

Vattendraget Svartån i Filipstad ska skyddas. Skyddas från sina ägare. Skyddas från den lagstiftning som redan finns som skyddar området. Skyddas för att Länsstyrelsen ska kunna räkna in ytterligare drygt 700 hektar mark under kolumnen reservat. Då blir pappa staten nöjd. Och markägarna förväntas tiga och samtycka.

De har ju fått lära sig att det inte är någon idé att kämpa emot, ingen idé att ifrågasätta om den biologiska mångfalden verkligen får det bättre under ett reservat. Och de får ju ersättning för intrånget, heter det. Myndigheten glömmer - eller möjligen struntar i - de olägenheter som ett reservat för med sig i närområdet. Krångel med träd som faller över vägar och som inte får plockas bort utan tillstånd. Krångel med skadeinsekter som sprider sig. Samt allt annat som man inte får göra i området. De glömmer också att marken kanske inte ägs för pengarnas skull. Här har markägarna verkligen kämpat länge för att få behålla sin mark. Några av dem i flera decennier. Men när förslaget till reservatsbeslut landar på bordet så beskrivs inte processen och deras ifrågasättande med ett enda ord. Under det kapitel där myndigheten förväntas beskriva hur man prövat de olika intressena mot varandra (behovet av reservat, ställt mot äganderätten), finns bara samma meningar som står i alla andra liknande beslut. Ett löfte finns dock om att markägarnas remissvar ska ingå i beslutet. Det vore minst sagt anständigt.

Nu finns en remisstid fram till sista december och min gissning är att många kommer ta tillfället i akt att protestera. Tyvärr är dock reservatspolitiken sådan att det är nästan omöjligt att få rätt mot myndigheterna. Skyddsvärdena kan inte ifrågasättas. En reservatsprocess kan inte stoppas.

Det staten vill ta, det tar den.

Är det så det ska va?

Museieväktare, september: Riksantikvarieämbetet

Efter en lång semester knackade Riksantikvarieämbetet på porten till månadens museieväktare. I samband med att LRF försöker påverka kulturmiljölagen framkommer nämligen att antalet fornminnen formligen exploderat. Idag finns 1,7 miljoner fornminnen på 600 000 platser i landet. Alla lika viktiga. Alla lika besvärliga när någon form av utveckling ska ske.
1996 fanns det "bara" 163 000 viktiga platser.
Detta är naturligtvis fullständigt orimligt. Hur mycket kostar detta? Och till vilken nytta? Hur många är överhuvudtaget i ett skick som gör dem värda att visa upp?
Ni som vill studera tokerierna själva, använd er av den här länken

Två nya museum

Två nya museum har bildats i Torsby och Eda kommuner. Det i Torsby heter Kvarnberget och är 23 hektar stort. Edas heter Kvickneåsen och är 89 hektar stort. I bägge fallen hade markägarna krävt ersättningsmark, men som vanligt har ett sådant krav inte kunnat bli verklighet.
Gemensamt har de också att det ska främja friluftslivet men framförallt för Torsbys del finns det nu tillräckligt med friluftsreservat för att varenda svensk ska kunna få sin egen lilla stig att gå på.
Att reservaten innebär en begränsning av möjligheten att producera förnybar, ren energi, det tar Länsstyrelsen ingen hänsyn till.

Museieväktare februari: Skogsstyrelsen

En grov brottsling med Frykerud som hemmahamn har avslöjats. Med hjälp av satellitbilder har Skogsstyrelsen upptäckt en skogsavverkning på en och en halv fotbollsplan och det hela ska nu utredas polisiärt. Händelsen kan inte betraktas som ringa eftersom man som skogsägare är skyldig att rapportera in alla avverkningar över ett halvt hektar.
Vilken tur att rättsapparaten rycker in mot dessa illasinnade gärningar. För visst behöver det bli hårdare tag mot folk som gör saker på sina egna marker!
Månadens museieväktare blir därmed Skogsstyrelsens värmlandskontor.

Museieväktare för oktober: Länsstyrelsen i Värmland

Reservat nummer 126 är bildat i Värmland. På länsstyrelsens hemsida står att det syftar till att skydda värdefulla arter i vattendraget Öjenäsbäcken i Arvika kommun. I beslutet inleds det dock med att det ska skyddas från framtida utbyggnad av vattenkraft, men det undviker man alltså i pressmeddelandet eftersom flertalet medborgare nog har fått för sig att vattenkraft är miljövänligt och att det då skulle upplevas som aningen tvetydigt om "miljön ska skyddas från vattenkraft".
Ytterligare ett område i Värmland är föremål för en liknande reservatsbildning, men där kommer markägarna sälja sig mycket dyrt.

Är det en ny trend vi ser. För om reservat kan bildas med denna motivering, innebär det att vi även kommer få reservat som syftar till att förhindra vindkraftsutbyggnad?
Eller varför inte bilda reservat för att förhindra andra former av investeringar för sysselsättning och ekonomi på landsbygden? Sommarstugor? Fiskecamper? Expanderande lantbruk? Sågverk? Idrottsanläggningar? Var går gränsen för statsmakternas ambitioner att förvandla landsbygden till ett tittskåp för förbipasserande turister?

Museieväktare för september: Naturvårdsverket

Naturvårdsverket har beordrat och finansierat ett arbete med regionala landskapsstrategier.
Sammanfattningen och handledningen avslöjar hur staten vill bevara och beskydda markerna från ett aktivt brukande. Alla som vill ha tillträde till den privat ägda marken ska ha rätt att tycka till. Ett citat som särskilt kan lyftas finns under styckena vilka som bör ingå i arbetet med att göra landskapsstrategin: "Men allra senast när planeringen kommer i ett ”skarpt” läge behöver den som har rådigheten över marken, markägaren själv, komma till tals."
Först då alltså.
Hur länge ska det vara ok att betrakta jord-och skogsmark som allmän egendom?
Och när ska naturvännerna inse att vi behöver använda dessa marker till att producera livsmedel och energi som medverkar till att vi når våra högt ställda klimatmål?

Museieväktare för juli: Gislaveds kommun mfl

En historia värdigt Grönköpings veckoblad har hamnat i Lantbruks senaste nummer. Det handlar om Claes och Kristina Krusenfjord i Burseryd i Småland som byggt ett traktorgarage till sin skogsfastighet. Garaget står mitt ute i skogen, vid en befintlig vägs slut - men dessvärre bara 87 meter från Västerån. Alltså 13 meter för nära enligt gällande strandskydd. Ån syns inte från garaget och ett annat fritidshus ligger betydligt närmare ån. Dessutom är jordbrukets ekonomibyggnader generellt undantagna från strandskyddet.
Men stelbenta byråkrater i Gislaveds kommun eller länsstyrelsen i Jönköping tar ingen hänsyn till detta och efter två års kamp är kravet fortsatt att garaget ska rivas.
Hur är det med näringslivsklimatet? Med synen på landsbygsutveckling? Eller vanligt, enkelt bondförnuft?
Paret Krusenfjord ska driva ärendet vidare. Det gör man rätt i!

Räcker det med reservat nu?

10,5 procent av landets yta är nu museieförklarad i form av reservat eller nationalpark. Över 3 500 reservat finns det nu att ströva runt där naturen ska få vara som den alltid varit. Bara under 2009 tillkom 180 reservat. Raskt marscherat, minsann.
När räcker det, undrar jag?

Maj: Länsstyrelsen i Värmland

Sent om sider går utmärkelsen maj månads museieväktare Länsstyrelsen i Värmland. Och - nej - det handlar inte om reservatsivern utan om deras egna utmärkelse Årets slåttergubbe. Priset ska gå till en person som vårdar och bevarar ängsmarker och det delades ut första gången i år.
Den mest naturliga invändningen är att det kallades för "slåttergubbe", allra helst som att priset faktiskt gick till en kvinna. Men i min bedömning så oroas jag över att den museala delen av Länsstyrelsen flyttar fram positionerna eftersom denna halva av myndigheten i många fall urholkar möjligheten att bedriva ett aktivt företagande på landsbygden. Vilket i förlängningen orsakar en skada för den biologiska mångfalden och det öppna landskapet som inga slåttergubbar - eller gummor - kan reparera.
En klar förmildrande omständighet är att landshövdingen i andra sammanhang varmt värnar det värmländska lantbruket och att myndigheten lyder under en lagstiftning som man självt inte kan påverka.

April - Kävlinge

Kävlinge kommun är april månads museieväktare. De ska stå där med skammen efter behandlingen av ett villaområde i Hofterup. Området byggdes under det bruna, vackra 70-talet och kommunen anser nu att detta är en kulturskatt som måste bevaras. Därför har en policy antagits som reglerar på vilket sätt husen får förändras. Området är indelat i tre grupper som alla ska bevaras olika "strikt".
Villaägarna är naturligtvis rasande över att de inte får måla om, byta fönster eller på annat sätt ändra husens utseende hursomhelst.
En av villaägarna säger så här i Sydsvenskan:
- Vi vill inte hålla kommunen med ett hembygdsmuseum. Vad blir nästa steg? Att vi ska gå klädda i 70-talskläder?
Jag uppmanar hela området att gå och köpa sig rosa färg och måla om alltihop! Hamnar ni i domstol så kommer jag ner och hejar!

Mars!

Mars månads museieväktare är Skövde kommun.
De tjänstemän och politiker som totat ihop vindkraftsplanen har verkligen ordet RESTRIKTION skrivet på insidan av glasögonen. Inledningsvis konstateras visserligen att man är för förnyelsebar energi, men sedan staplar man upp den ena begränsningen efter den andra. De bästa vindlägena diskvalificeras och någon hänsyn till var vindkraftsengagemanget finns, det har man inte tagit.

Tyvärr är Skövde inte den enda kommunen som resonerar så här. Risken är uppenbar att områden där det finns ett gott vindläge och ett lokalt intresse inte kommer nyttjas, samtidigt som de utpekade vindområdena kanske saknar förutsättningar för lyckade etableringar.

LRF har redan sågat det första utkastet till vindkraftsplan och en ny skrivelse är på väg...

För den som vill läsa Skövdes Plan För Förhindrande Av Landsbygdsutveckling kan kolla här:

Mera marker i Värmlands museum

nu har reservatsbildarna vaknat till igen. Två nya reservationer av skogsmark har inkommit till LRF
Järnskogsfjället, Eda kommun 252 hektar
Norskog Skallberget, Hagfors kommun 108 hektar

Årets fiasko!

Post- och telestyrelsen är februari månads museieväktare. PTS ligger också bra till för utmärkelsen årets fiasko om den statliga myndighetsfloran skulle komma på tanken att genomföra en egen gala som sammanfattar årets bedrifter.
Anledningen är den bredbandskartläggning som presenterades förra veckan. Där sägs att endast 2800 hushåll och arbetsställen saknar bredband idag. I hela landet!
Det sägs också att 56% av glest befolkade områden har tillgång till 10mbit/s. Idag!
I Värmland är nivån 46%
Detta är naturligtvis helt uppåt skogen fel. En teoretisk stureplansberäkning som helt saknar verklighetsförankring. Här ute vet vi hur det förhåller sig. Många stånkar fortfarande på vanliga telefonmodem, andra sliter sitt hår över hopplösa mobila nät och hur många kan få de 10 mbit som kommer vara en nödvändighet om några år? Att var tredje landsbygdsbo i Torsby kan få den nivån redan nu är skrattretande!

Avgrundsdjup okunnighet om landsbygden villkor och situation är en egenskap för den som kan få utmärkelsen månadens museieväktare och PTS klavertram gör dem nästan överkvalificerade.
För den som vill grotta ner sig mer i eländet, kan läsa mer här
Skövde kommun - som var snubblande nära att vinna i februari - klarade sig därmed, men ligger risigt till inför mars...

Mikael Karlsson är årets första museieväktare

Jägarkåren var snabb och effektiv i att avsluta den första vargjakten. Lika snabb var dock kritikerna. Jakten hade bedrivits på fel sätt, den hade gått för fort och nu ska alltihop anmälas till EU.
I radion möttes miljöminister Andreas Carlgren och SNF:s ordförande Mikael Karlsson och den sistnämnde demonstrerade sitt öppna förakt för de som lever i vargreviren. Han menade att det är fullständigt irrelevant att i den politiska processen ta hänsyn till deras åsikter.
Det är den typen av åsikter som gör att rovdjurspolitiken har så förtvivlat svårt att nå folkets försåelse.

Vargen har varit fredad sedan 1966 och då var den i stort sett utrotad. Till Värmland kom den 1983, men först i början på 1990-talet började stammen växa i antal. På mindre än 20 år har den gått från tio djur till över 200. Riksdagens etappmål är uppnått och den delen av politiken kan därför beskrivas som framgångsrik.
De vars liv och verksamheter påverkats av vargen har avkrävts en respekt för lagen, däremot har vargvännerna aldrig på motsvarande sätt respektera de berördas åsikter.
Nu är dock politiken ändrad med ett antal nya ingredienser som både ökar förståelsen och bevarar vargstammen. Politiken är inte längre enögd - och det irriterar Mikael Karlsson.
Han ingår i den alltför stora grupp människor som vill bevara landsbygden som ett museum, ett tittskåp för turister och byråkrater där så lite som möjligt ska förändras.
Därför utnämner jag honom till januari månads museieväktare.

DEBATT: Skog

Följande text publicerades på NWT:s debattsida idag måndag:

Skogen är en del av ett företagande
I flera artiklar har brukandet av skogsmark kommit i fokus. Nyttjare av allemansrätten har varit kritiska till att svamp- och promenadskogar blivit ”förstörda” av skogliga åtgärder.
Men skogen är inget museum där inget förändras.

Äganderätten är en grundlagsfäst princip sedan urminnes tider. All skogsmark ägs av någon och är en del i dennes företagande. En del äger skog som en investering som ska ge inkomster på samma sätt som vi löntagare vill ha betalt för det arbete vi utför. För andra har skogsägandet framförallt värden som inte kan mätas i pengar. De åtgärder som genomförs syftar till att ge en god ekonomi för den enskilde skogsägaren, samtidigt som tillväxten är nödvändig för att förse nationen med jobb och skatteintäkter via miljövänlig energi, pappersmassa och trävaror.
En del i det hållbara skogsbruket är att lämna kvar ”död ved” för att minska skadorna under avverkningen, samt som ”bostäder” åt växter och djur som ska värnas för den biologiska mångfalden. Det en svampplockare upplever som stökigt, är således en del i kretsloppet.

Allemansrätten innebär att du har rätt att vara på annans mark för att exempelvis plocka svamp och bär, så länge du inte stör eller förstör. Det här är ett unikt förhållningssätt eftersom motsvarande rättigheter ju inte finns på annan privat egendom. Dock kan vi se att allemansrätten ofta övertolkas och missbrukas. Det är tråkigt, för på samma sätt som markägare måste respektera allemansrättens möjligheter, så måste de som nyttjar den ha förståelse för att skogen inte är ett museum, utan en del i ett företagande.
Saknas denna respekt blir det svårt för skogliga intressen och friluftsintressen att möta varandra.