Värmland behöver fler som utvecklar landsbygden

Svar till Peter Sörensen (karlstadspartiet) VF angående strandskydd och besöksnäringens utveckling.

 

Värmland behöver fler entreprenörer som vågar testa sina idéer och ibland också utmana befintliga system. Och just strandskyddet är en hopplös lagstiftning som begränsar framförallt landsbygdsutvecklingen i vår region.

 

 

Karlstadspartiet skriver en lång artikel som riktar kritik, bland annat över vår roll i besöksnäringens utveckling. I blickfånget är företaget Happie Camp.

Man försöker hävda att detta - och andra turistföretag – skulle vara ett hot mot allemansrätten. Men det är precis tvärtom. Värmland har gott om vatten och eftersom många vill ta del av detta så finns det också stora möjligheter för både boende, företagande och annan lokal utveckling. Detta kan ske med bibehållen omsorg över natur, miljö och allemansrätt. 

En stor begränsning i detta är då strandskyddet. Det är en förbudslag som begränsar allt – i stort och smått. Detta drabbar såklart delar av besöksnäringen – men även föreningars och kommuners ambitioner att skapa attraktiva platser för invånare och gäster. Allra tuffast är det i de landsbygder som har den största andelen tillgängliga stränder.

 

Arbetet med besöksnäringen är en del av många frågor inom uppdraget att stärka Värmlands hållbara regionala utveckling. Vi vill släppa loss kraften som finns i hela regionen, det är bara då vi skapar de skatteintäkter som finansierar hela vår välfärd

 

Vår roll i systemet är att genom företagsstöd, projektstöd och påverkansarbete stärka branscherna. En del i detta är att lyfta fram företag som satsar och Happie Camp är ett av dessa. Konceptet tycker vi är mycket intressant där man i samarbete med markägarna säljer en naturupplevelse – där det minimala slitaget på naturen är en del i varumärket. 

 

Vad gäller juridiken kring deras koncept så är det varken vi eller Karlstadspartiet som agerar åklagare eller domstol. Någon prövning har hittills inte skett och det går därför inte att säga att anläggningarna är olagliga. Blir det en prövning så kommer vi såklart följa den processen och om man får rätt så innebär det en stor möjlighet för skonsam naturturism att utvecklas. 

Om det går åt andra hållet så är det bara ytterligare ett bevis för hur hämmande och destruktiv strandskyddet är för Värmlands utveckling. 

 

Erik Evestam (c)

Ordförande, Regionala Utvecklingsnämnden

Stina Höök (m)

Vice ordförande, Regionala Utvecklingsnämnden

 

Byråkratin kväver landsbygden

Debattartikel 

Jag läser intervjun med liberalernas partiledare Johan Pehrson i Land Lantbruk. Han betonar vikten självförsörjning på mat och att lantbruket behöver få ökade intäkter nu när kostnaderna stiger.

Den får mig att minnas våren 2019. 

 

Då var det också valår, men till Europaparlamentet och de flesta ville först av allt slåss för en så låg EU-avgift som möjligt – i spåren av Brexit. Allra längst gick liberalerna som utan darr på rösten krävde att EU-stödet skulle avskaffas. 

Men nu låter det annorlunda. Alla betonar jorden, skogen och landsbygdens betydelse och ingen vill trampa på några ömma tår. Inte ens liberalerna. 

 

Att vi producerar mer mat här hemma är numer en självklar del i landets totala beredskap, men det är även viktigt i den stora omställningen till ett hållbart samhälle. 

Men för att skapa den här utvecklingen krävs mer än bara krispaket. Det krävs ett rejält omtag i hela synen på landsbygdens företagande. Idag används juridiken för att driva på en utveckling där landsbygden ska förvandlas till ett museum – ett tittskåp för tillfälliga besökare. 

Det är en urban norm där brukare av skog och mark ses som svårlösta miljöproblem, allt medan städerna dagligen ersätter matjord med betong och asfalt.

I vardagen ser vi detta inom snart sagt alla områden. Villkoren blir fler, tillstånden krångligare, taxorna högre. Vi har myndigheter som hellre fäller än friar och hänvisar företagen till domstol när regelverket är tvetydigt. 

Företagarna blir villrådighetens krockdockor.

Problemet är växande och eftersom de flesta är verksamma i ett flertal branscher så slår regelverken till i alla delar av företaget. 

Det startas reservatsprocesser i din skog trots att inga pengar finns till ersättning. Och i den skog du får använda, där måste du först räkna antalet fåglar. Du får inte sprida gödsel på helgen, du ska söka krångliga tillstånd för vattenkraftverk som snurrat i hundra år, du ska ta orimligt dyra vattenprover till gårdshuset du hyr ut och du får absolut inte använda strandlinjen för utveckling.

Listan kan göras nästan hur lång som helst.

Detta är det största hotet mot landsbygdens entreprenörsanda. Mot föreningar som vill skapa liv i sina bygder, mot företag och mot enskilda medborgare. Det blir därmed ett hot mot hela länets – och landets – utveckling. 

Därför behövs ett alexanderhugg i regelträsket, där vi skapar ett samhälle som bygger på tillit och förtroende. Där myndigheter - såväl statliga som kommunala, blir möjliggörare istället för bromsklossar.

Det är bara då vi får hela landet att växa.

 

Bättre mobiltäckning, enklare strandskydd och satsningar på det enskilda vägnätet

Debattartikel publicerad i SäffleTidningen

Utvecklingen av hela Värmland och Säffle kräver fler reformer – stora som små. Det handlar om att ge mer frihet och möjligheter till både människor och företag att förverkliga sina idéer, samt att staten garanterar servicen i hela landet.

Några av reformerna vi tänker jobba för de kommande åren är:
God mobiltäckning och tillgång till bredband är helt avgörande för landsbygdens fortsatta utveckling. Säffle var tidigt med att bygga snabbt bredband och det nätet når idag ut till alla delar i kommunen. Däremot vet vi att mobiltäckningen är dålig på många ställen. Därför vill vi ha en statlig mobiltäckningsmiljard för områden där marknaden inte vill investera. Detta är viktigt för både boende och näringsliv.

En lokalpolismiljard behövs för att stärka polisnärvaron i hela landet. För ökad trygghet vill vi också införa statsbidrag för att upprusta kommunal vägbelysning.
Vi vill ha en god och jämlik vård i hela landet. Detta gör vi genom att flytta vården närmare patienterna och sätter vårdcentralerna i centrum.

Vi vill tillåta gårdsförsäljning av alkohol- en viktig reform för att utveckla besöksnäringen.
Gör det enklare att bygga och utveckla strandnära. Den strandskyddsreform som vi förhandlade fram inom Januariavtalet hade inneburit de mest långtgående förenklingsförslagen sedan strandskyddet infördes. Att reformen stoppades är förödande för svensk landsbygdsutveckling. Därför kommer vi återigen gå till val på att förändra strandskyddet. Säffle är en kommun som har en enorm utvecklingspotential om vi får nyttja våra strandnära lägen för boende och näringslivsutveckling. Kommunen ska ha det avgörande inflytandet då vi känner våra egna områden bättre än statliga instanser. Vi vet att detta kan ske utan att viktiga värden runt våra stränder hotas.

Öka underhållet av de enskilda vägarna, inklusive insatser för att förbättra snöröjningen. Det enskilda vägnätet är lika långt som det statliga och har stor betydelse för näringsliv och boende. Det är oftast en enskild väg som ska hantera transporterna både till och från företaget. För att inte tala om alla arbetsresor, arbetspendling, skolskjutsar och fritidsresor mm. 
 
Daniel Bäcktröm (C), Riksdagskandidat
Erik Evestam (C), Regionkandidat
Dag Rogne (C), Kommunkandidat

Sent uppvaknande om matproduktionen

Debattartikel i Värmlands Folkblad

Jag läser intervjun med liberalernas partiledare Johan Pehrson i Land Lantbruk. Han betonar vikten självförsörjning på mat och att lantbruket behöver få ökade intäkter nu när kostnaderna stiger. 

Den får mig att minnas våren 2019. Då lät det minsann annorlunda.

 

När partiledarna intervjuas i lantbrukspressen är de helt fria överraskningar. Alla betonar jord- och skogsbrukets betydelse och ingen vill trampa på några ömma tår. Inte 2022 i alla fall.

Uppenbarligen ansåg man att valet till Europaparlamentet i maj 2019 var av mindre betydelse – trots att ingen bransch är så beroende av EU-politik som just jordbruket. Liberalernas förstekandidat Karin Karlsbro gick utan tvekan längst genom att kräva att EU-stödet behöver avskaffas. Även andra ville – i spåren av Brexit – slå hårdare vakt om en lägre avgift, än om ersättningarna till jordbruket.

 

När säkerhetspolitiken nu snabbt förändrats är det skäl att påminnas om varför jordbruket tar en så stor del av EUs budget. De sex grundarländerna i EG ville - i spåren av andra världskriget - se till att få upp produktionen av mat, höja inkomsterna för bönderna, jämna ut villkoren mellan länderna och få en säker leveranskedja med rimliga matpriser. 

Detta var exakt 60 år sedan. 

Som helhet har politiken varit framgångsrik, men när underskott byttes mot överskott och unionen växte så var det lätt att glömma bort det ursprungliga syftet. För Sverige har detta varit extra speciellt eftersom vi har de mest jordbruksointresserade politikerna i hela EU. Att det var våra kandidater som 2019 ivrade mest för sänkta ersättningar till bönderna var därför inget nytt.

 

Men nu har något hänt. På ytan låter förvisso 2022 som vilket valår som helst där storstadsjournalister försöker piska upp en stad-mot-land-konflikt och alla politiker svär evig trohet till landsbygdens intressen. 

Men det finns en mycket stor skillnad. Först kom pandemin och sedan kriget och det har gjort att matproduktion gått från att betraktas som ett ”särintresse” till att bli en självklar del i landets totala beredskap. Det faktum att självförsörjningen gått från 100 % till 50% sedan 1980-talet är nu ett problem på allas läppar.

För oss i Centerpartiet är det här dock inga nyheter. När jag var en blygsamt placerad kandidat till EU-valet 2019 var jag den enda i värmlandsdebatterna som försvarade EUs jordbrukspolitik eftersom vi alltid sett alla de värden som svensk livsmedelsproduktion har. Vi drev också fram de krispaket som antagits av riksdagen under 2022.

Men detta räcker inte. Det uppvaknande som gett avtryck i statsbudgeten måste nu genomsyra hela samhällsapparaten. Myndigheter, såväl statliga som kommunala, måste bli möjliggörare, istället för bromsklossar.

Det handlar då inte om några storstilade reformer utan om ett koppel små och stora beslut som behöver förändras för att ge möjlighet för fler företag att starta, fortsätta - och växa. 

Värmlands Folkblad

 

 

 

 

 

Skyhöga bränslepriser är inte hållbarhet

Frustrationen över höga drivmedelspriser växer och det är fullt begripligt. Nu samverkar ett flertal faktorer på sämsta möjliga sätt och utvecklingen är ohållbar. 

Hittills har inblandningen av förnybara bränslen varit en stor framgång för vårt klimatarbete. Utan att vi bilister märkt något alls, så har andelen fossilt bränsle sänkts gradvis. Än så länge är stor del av biobränslena importerade från framförallt övriga EU-länder. Men målet är att den tydliga inriktningen ska locka fler att producera bränslena här hemma. För potentialen i Sverige och Värmland är mycket stor.

Samtidigt är det helt klart att om vi ska lyckas med den nödvändiga omställningen så måste den vara hållbar för alla. Att sälja in hållbarhet med att alla måste få det lite sämre, det är helt fel väg att gå. Vi ska såklart inte gå och frysa i hemmen eller inte ha råd att skjutsa barnen till sina fritidsaktiviteter. Något blir kanske dyrare, annat billigare. Något blir lite krångligare, annat lite enklare men som helhet måste det hållbara samhället vara bättre än det samhälle vi har idag. För vad är annars poängen?

På lång sikt måste vi därför bort från de fossila bränslena. Men på kort sikt måste vi hitta sätt att dämpa den effekt vi nu ser. Förslagen duggar just nu tätt, men att på bred front sänka skatten för alla innebär att mest pengar hamnar i städerna, samtidigt som sänkningen per person blir blygsam.

Lindringen måste därför riktas till de som behöver det bäst. 

Till de branscher som inte har något alternativ - än. Och till de människor vars vardag trasas sönder av den här prischocken.

 

Den förbjudna utsikten

Debattartikel, bla publicerad i Småbrukarnas tidning och i NWT

Ett ungt par med ryggen vänd mot kameran.

Kvinnan håller upp en telefon och tar en selfie när hon pussar sin pojkvän. De står på en brygga vid en idyllisk sjö, skogen på stranden mittemot speglar sig i vattnet .

Det är en fin bild, tagen i en miljö där vi alla vill vara. Den var en del i Svenska Naturskyddsföreningens kampanj, men blir för mig en bild av den urbana synen på landsbygden och dess utveckling.

 

Strandskyddet är en kokhet fråga just nu. Men egentligen har det bubblat under ytan i flera decennier. För när landsbygdens invånare och företagare får avslag på sina ansökningar om att utveckla sina bygder, så fortsätter de stora, vattennära bostäderna i städerna att växa fram.

I staden betalas det mångmiljonbelopp för en sjöglimt.

På landsbygden är denna utsikt förbjuden.

Året var 1975. Då infördes miljöbalkens enda Jantelag och i ett slag blev allt nära stranden (som inte redan var byggt) förbjudet. Värnandet om allmänhetens tillgång till strand var motivet, men lagen förbjuder även anläggningar som har till syfte att locka besökare, exempelvis en lekplats. Som fastighetsägare får du inte ens placera ut solstolar på sjökanten. Eller klippa gräset ända ner till vattnet (jodå detta har prövats i domstol). 

Varje försök att ändra i strandskyddet sedan dess har marknadsförts som lättnader för landsbygden och skärpningar i de högexploaterade områdena.

Facit är det rakt motsatta. Städerna fortsätter att sträcka sig närmare vattenlinjen medan dispensmöjligheterna på landsbygden blivit alltmer byråkratiska. Och när nu nästa lagändring väntar framställer miljörörelsen lättnader som en nådastöt mot allemansrätt och biologisk mångfald.

Man ser alltså landsbygdsutveckling som ett hot mot miljön.

Att bryggan hamnar på en annons för en miljöorganisation visar hur paradoxal den urbana synen på landsbygden är. Å ena sidan ska den vara ett tittskåp för tillfälliga besökare, ett museum där inget förändras. Där alla ska ha tillgång till alla stränder - alltid. Å andra sidan så ska denna ”naturliga” miljö helst vara tillrättalagd med någon form av anläggning, parkering, strand, vindskydd, brygga, mm. Den vilda naturen är för de flesta av oss alltför besvärlig.

Under sommaren rullade en annan kampanj under namnet ”rädda strandskyddet”. Den bildsattes med foton från allmänna – och välbesökta – badplatser med både bryggor och livbojar. Budskapet var att dessa miljöer hotades av profithungriga markägare. Syftet är att göra folk så förbannade att de skrev under ett upprop för att stoppa anläggningar som de flesta vill befinna sig på.

Situationen runt paret på bryggan vet vi inte så mycket om. Högst troligt finns det ett hus med anslutande väg bakom fotografen. För varken PR-byrån eller det unga paret ville väl klafsa runt i geggan för att fånga det där ögonblicket.

Och kanske insåg naturskyddsföreningen att det inte såg så bra ut att marknadsföra sin förening med en bild tagen på en anläggning som de inte anser ska finnas.

Bilden går nämligen inte att hitta längre.

NWT

Miljökatastrofen i Mallbacken

Publicerad i LänstidningenVärmlandsBygden 23 november

Miljöbovar kan komma i många skepnader. Vanligtvis tänker vi oss dem som stora, tunga industrier som utan varken kunskap eller hänsyn förgiftar sin omgivning.  

Men det finns andra också. Som Märta Eriksson i Mallbacken. 

I Sunne möts de inför tinget. Mark- och miljödomstolen är på plats när Märta, med hjälp av två ombud ska beskriva sin tillståndsansökan för en 220 år gammal damm mitt i den värmländska landsbygden. 

Vi som sitter på åhörarplats undrar varför vi egentligen är där. För hur kan statligt anställda tjänstemän ägna så enormt stor energi åt att stoppa denna lilla anläggning? Och finns det någon övre gräns för hur illa en myndighet får behandla sina medborgare? 

För några år sedan var Silverforsen förstasidesnyheter. Märta och Gunnar Eriksson hade fått Länsstyrelsen över sig efter att deras anläggning helt plötsligt inte bara ansågs olaglig, utan dessutom betraktades som ett stort miljöproblem. Här borde det till varje pris kunna passera fisk - något som varit inte varit möjligt sedan 1794 – och kanske inte ens då.  

Oron blev stor, framförallt för ägarna. 

Miljöåtgärder och tillstånd skulle kunna kosta över 2,5 miljoner. För en verksamhet som omsatte runt 60 000 kronor per år. 

Bygden blev rasande och det kallades till stormöte där länsledningen och riksdagsledamöter anslöt. Det utlovades att fallet skulle granskas igen eftersom effekterna för den enskilde helt uppenbart var orimliga.  

De där löftena var – om uttrycket tillåts - inte ens vatten värda. 

Länsstyrelsen gick nämligen vidare, krävde tillstånd - oavsett konsekvenserna. Men när paret fogade sig och startade sin process gjorde myndigheten klart att man inte tänkte acceptera att något sådant beviljades. 

Ett statligt sanktionerat bedrägeri, således. 

Gunnar har sedan dess avlidit och det är nu änkan Märta som står för prövningen. Och när hennes ideellt arbetande ombud presenterade sin ansökan så fanns allt med. Historik, kulturmiljö, biologiska värden, tänkta ombyggnader, ekonomiska kalkyler, miljökonsekvensbeskrivning... 

Det tog drygt två timmar att presentera det gedigna materialet. Varefter Länsstyrelsen ifrågasatte allt. Varför hade inte Märta utrett om dammen verkligen behövde ligga där den legat i 220 år? Varför hade de inte redovisat vilka biologiska förhållanden som rådde innan dammen byggdes? Och kunde man verkligen bevisa att det inte vandrat fisk där före 1794? 
Hela bevisbördan lades på sökanden och det togs inte någon hänsyn till att det av naturliga skäl är ganska svårt att exakt bevisa hur det resonerades när dammen byggdes och förnyades under de första 100 åren.  Vilka kostnader som miljöåtgärderna har - saknade helt relevans. Det var till och med så att det faktum att ombuden jobbade gratis med ansökan, minskade deras trovärdighet.
Vill man läsa hela deras Kafka-inspirerade text så finns det drygt 50 tätskrivna sidor att begära ut från myndigheten. Det är minsann ingen uppmuntrande läsning 

Men tyvärr är detta inget undantag. Det finns ett flertal märkliga berättelser där enskilda människor hamnat i kläm när myndigheter och miljölobbyister i broderlig förening pekat ut den småskaliga vattenkraftverk vår tids största miljöproblem. 

När den egentligen borde betraktas som raka motsatsen.