Det är målkonflikten som är problemet i skogen

Skriver en debattartikel i Land Lantbruk som en kommentar till Marit Bohlin som tycker den stora bristen i skogsdebatten är att man inte lyssnar på forskningen. 

 Att forskningen hamnar i bakvattnet när det är mer fokus på åsikter, än på kunskap, det är tyvärr inget unikt för skogen. Så det är bra att vi påminns om detta.

Men det är inte bristande kunskap som är det stora problemet i skogen. Utan bristen på hantering av målkonflikter. 

 

 

Sverige har haft en skogslagstiftning för hänsyn och återväxt längre än alla andra. När andra skövlat sin skog så har vi sett till att den växer och mår bra. Så bra att en lång rad samhällsintressen vill dela upp den mellan sig – utan hänsyn till de som faktiskt äger den.

 

När jag jobbade på LRF mötte jag detta många gånger. Möten, konferenser, referensgrupper och projekt där det pratades och skrevs stort och brett om vad skogen ska användas till - utöver produktion av skogsråvara. Folkhälsa, kulturmiljö, naturvård, jakt, vandringsleder, cykelleder, besöksnäring… mycket samlat i begreppet Ekosystemtjänster. 

I alla de där sammanhangen var det kanske en från LRF och möjligen någon från en skogsägarförening som fick sitta i ett hörn med armarna i kors och lite försynt (och ibland något irriterat) påpeka att det är någon ANNAN som äger och brukar de ytor de pratade om – och ville dela upp mellan sig.

                                                        Och när politiken saknar förmåga att hantera                                                                     målkonflikterna så blir det till domstolen                                                                             markägarna får gå när någon myndighet stoppat                                                                 brukandet

Ett tillfälle som exemplifierar detta var när en regering gick ut med en skrivelse som berörde friluftslivet. Remissen gick till 400 olika instanser. Blott två av dem företrädde ägare av skog. De andra företrädde intressen som på olika sätt ville använda den. Gratis.

Obalansen blir inte så mycket tydligare än så. (Ändå är det ”skogslobbyn” som anses vara för stark…)

 

Den avvägning som finns i Skogsvårdslagen mellan hänsyn och produktion räcker uppebart inte till. Och när politiken saknar förmåga att hantera målkonflikterna så blir det till domstolen markägarna får gå när någon myndighet stoppat brukandet – men utan att vilja betala ersättning.

Att detta fått pågå så länge är en gåta. Eller tydligare uttryckt: Ett rättshaveri.

 

Naturvårdspolitiken måste naturligtvis vila på samma grund som all annan politik: Att mål och medel behöver vara lika stora. 

Det skulle till exempel aldrig gå att Trafikverket kommenderar fram ett vägbygge, med villkoret att företagen inte får betalt. Men att de måste göra jobbet i alla fall ”för ni vill väl inte att det ska fortsätta inträffa olyckor här”. 

I skogen verkar dock logiken vara sådan: markägarna ska stå för de ambitioner staten inte har råd med.

Att markägarna gör sin del är helt uppenbart. Det frivilliga skyddet har växt raskt och om det nu finns skogar med omistligt höga naturvärden som inte har något skydd, så är ju det bara ett kraftfullt underkännande av den statliga politiken som skyddat mark sedan 1960-talet.

 

Så forskning i all ära – men det är målkonflikten som måste redas ut. Och det ska inte ske i domstol.

 

070 316 52 16

Småföretagen ska inte kompensera för statens misslyckande

Värmlands Folkblad har i en ledartext angripit de skogsägare som hyser oro för rättsutvecklingen i skogen, kopplat till artskyddet. Jag kommenterar detta enligt nedan.
Att likt VFs ledarskribent försvara dagens artskydd i skogen innebär att man tycker det är ok att staten tvingar småföretagare på landsbygden till domstol för att få rätten att bruka det man faktiskt äger. En sådan logik hade aldrig accepterats om den nyttjats i våra städer. 
 
Om samhället behöver din mark för ett angeläget samhällsintresse så finns det – om man inte kommer överens – en möjlighet att tvångsmässigt lösa in den. Detta gäller bla vägar och järnvägar – eller skydd av natur. Men: Du har en grundlagsskyddad rätt till ersättning. 

I Sverige har vi med offentliga medel skyddat runt 6 miljoner hektar mark och sjöar. Vi lägger runt 3 miljarder per år på detta skydd. Till detta kommer en del andra skyddsformer som gör att vi undantar runt 25% av skogen från brukande idag. Det hårdaste verktyget är reservat och nationalpark och om staten trots 100 år av skyddsarbete och många, många miljarder av skattemedel inte haft förmågan att skydda ”Europas sista orörda naturskogar” så är det staten som ska ställas mot väggen – inte markägarna.
Ledarskribenten blandar stort och smått i synen på biologisk mångfald. Globalt finns det ett artutdöende, men någon ”biologisk kollaps” riskeras inte i Sverige – i alla fall inte till följd av vårt skogsbruk. I Artdatabankens rödlista bedöms runt 20 000 arters status. Knappt tio procent av dem är i någon utsträckning hotade, varav hälften finns i skogslandskapet. Att ett flertal av dessa störs av skogsbruk är tydligt, men de störs också av växande städer och av klimatförändringar. 
Artskyddet är dock något helt annat. Detta regelverk har helt gått i baklås då det stoppar brukandet av skogen, men det ger ingen självklar rätt till ersättning. Vilket tvingar markägarna till en ojämn kamp mot staten i domstol. Eftersom det i många fall handlar om arter som är mycket vanliga – i något fall till och med jaktbar - så blir konsekvenserna förödande för den enskilde. Tragedierna har staplats på hög de senaste åren och att ledarskribenten raljerar över min partikollega Helena Lindahls engagemang i dessa frågor är anmärkningsvärt. Jag skulle rekommendera att skribenten istället läser reportagen om hur dessa övergrepp drabbar de berörda familjerna.

Alla får såklart vara ute i skog och mark och leta efter arter om man så önskar. Men de konsekvenser det ger i dag är helt orimliga då det lägger ansvaret på helt fel plats. Trafikverket kan ju till exempel inte tvinga en entreprenör att bygga en väg– helt gratis – med motiveringen att det krävs för trafiksäkerheten. Samma logik måste gälla skogsskyddet. Riksdagens majoritet har klubbat en budgetpost som motsvarar den skyddsambition som aktuell majoritet har. Ner till sista kronan. Om man anser att detta är på tok för lite så kan man inte låta det bli småföretagens ansvar att täcka upp för statlig oförmåga.

Avslutningsvis: Ska vi lyckas med klimatomställningen är skogen helt avgörande. HELT avgörande. Det är växande, välskötta skogar som binder mest koldioxid och det är uttagen från dessa skogar som ger oss produkter, material och i sista hand bränsle som byter ut den svarta kolatomen mot den gröna. 
Den som vill kraftigt minska detta brukande behöver berätta hur vi då ska klara omställningen?

Klåfingrighet hjälper inte skogen

Familjeskogsbruket är den bästa garanten för ett mångsidigt skogsbruk. Det är också grunden i den omställning vi nu är inne i där vi byter bort den svarta, fossila kolatomen mot den gröna, förnybara. Detta ska varken svenska staten eller EU detaljstyra. För det leder till sämre förutsättningar för alla.

 

Den svenska skogsdebatten är het och många är engagerade. Det visar hur viktig skogen är för hela det svenska folket och för samhället. 

Sedan 1990-talet har vi en stor frihet under ansvar som gett en sakta men säkert positiv utveckling av värdena i skogen med en kombination av biologisk mångfald och tillväxt. 

Men vi får inte blunda för målkonflikterna – för de kommer tvinga oss att välja. Det största hotet mot bland annat den biologiska mångfalden, det är klimatförändringen och skogen har då en helt avgörande roll i den omställning som nu är nödvändig. Dels utgör den en stor kolsänka där det framförallt är den aktivt brukade skogen som binder mest. Men cellulosafibern kan dessutom användas till en lång rad produkter som gör att vi kan fasa ut oljan. Något som är bra för jobb, tillväxt, beredskap – och miljö. Klimatarbetet handlar därför lika mycket om tillväxt där slutpunkten är en både rikare och bättre värld än den vi har idag. 

Det är då det enskilda ägandet kommer in i bilden. 300 000 skogsägare som på olika sätt, med olika filosofier brukar sin skog över generationer och som därigenom garanterar mångfald istället för enfald. 

Men det är en verksamhet som just nu står inför stora prövningar. Här i Sverige hamnar skogsbruket i den ena rättstvisten efter den andra och motparten är alltid staten. För när det hittas rödlistade arter har staten fortfarande inte något fungerande system att hantera detta på. Ersättning vill man helst undvika att betala och då hamnar den enskilde i kläm, med stora ekonomiska konsekvenser som följd.

Detta är helt orimligt.

 

Även EU lägger sig i. EU har egentligen ingen skogspolitik men flyttar ändå fram positionerna genom att försöka skapa ett stelbent regelverk som inte alls passar de länder med stora skogar, som exempelvis Sverige.

Därför måste Sverige ha engagerade parlamentariker som tar plats i förhandlingarna för att påverka på riktigt. Centerpartiet har tagit det ansvaret i Bryssel under den senaste mandatperioden och det vill vi göra även i nästa. Samtidigt måste vi bli betydligt bättre på att tolka EUs olika regelverk så att de anpassas efter de förhållanden vi har här hemma. Det är bara då vi får ett starkt och trovärdigt EU-samarbete.

 

Märklig hetsjakt mot Happie Camp

Ett av de mest profilerade naturturismföretagen är Happie Camp. De arrenderar mark av markägarna och sätter där upp tält i något som av andra beskrivs som "lyxglamping" (inte deras egen rubrik!)

I en så kallad granskning har Radio Värmland följt upp deras arbete och kallar dem för lagbrytare trots att de faktiskt inte fällts för något sådant. Det de gör är att (i full öppenhet) nyttjar de areella näringarnas undantag i strandskyddslagstiftningen. Detta eftersom såväl politik som en del myndigheter beskriver naturturism som en del av skogsbruket.

Att verksamheten pågått är ingen hemlighet (svårt att sälja gästnätter då...) och såväl berörda kommuner som (såklart) markägarna är införstådda med vad som hänt. 

Jag tycker det är bra att det kommer nya innovationer och entreprenörer som utmanar befintlig lagstiftning och just strandskyddet är ett hopplöst regelverk som behöver ändras i flera olika delar för att göra utveckling mera möjlig i bland annat Värmland.

I det här fallet handlar det dessutom om en form av besöksnäring som är så skonsam som något kan vara - de borde betraktas som en föregångare - inte en lagbrytare!

Hör mer om detta i Radio Värmland

Hög klimatnota för minskat skogsbrukande

För ett tag sedan gjorde NWT reportage om en skogsägare som kämpade för att få behålla sin mark. Detta fick skogsdebattören Sebastian Kirppu att raljera och kalla henne okunnig, vilket jag inte kunde låta stå obesvarat. Idag publicerade NWT min replik.

NWT har beskrivit hur en skogsägare i Torsby är orolig för vad som ska hända med den skog som staten vill ta ifrån henne. I en insändare raljerar skogsdebattören Sebastian Kirppu att hon är okunnig och behöver läsa på bättre. Fakta kvarstår dock att statens agerande skapar en otrygghet som också går ut över den biologiska mångfalden.

Staten har idag möjlighet att ta skog från enskilda markägare - vare sig de vill det eller inte. Staten kompenserar med en ersättning för intrånget och för de som inte har generationer av skogsägande i blodet kanske det är svårt att förstå varför man inte nöjer sig med detta. Men tänk om någon tar ifrån dig ett familjealbum med bilder på barnbarn och högtider - och sedan ersätter dig med vad albumet kostade i butiken. Skulle du uppleva det som en bra affär? Eller om någon kom in i ditt hem och förbjöd dig att använda vardagsrummet eftersom staten betraktar gamla parkettgolv som så värdefulla att de inte får trampas på?

Att raljera över en enskild människas bevekelsegrunder för sitt skogsägande tycker jag därför är synnerligen osnyggt.

Alla har olika utgångspunkter i den snåriga skogsdebatten. Skogen och marken binder koldioxid när den växer. Träden binder mest när de är yngre, marken mest när skogen är gammal. Avverkade träd används till byggmaterial, möbler, kläder, förpackningar, samt till energi och bränsle. Träfiberns möjligheter tycks vara ändlösa och den är därför bärande i arbetet med att byta ut det fossila mot det förnybara.

Samtidigt som innovationerna kring träfibern blir alltfler, ser vi att skogsbruket blir alltmer hållbart. Vi har mer skog än någonsin, mer gammal skog, mer lövträd, mer grova lövträd och mer död ved. Allt detta är bra för den biologiska mångfalden. För den som gillar reservat så bildas det nya sådana nästan dagligen.

Detta har gjort att cirka 25% av skogsmarken på olika sätt skyddad för naturvård. Alltså betydligt mer än de handfull procent som Kirppu nämner i sin artikel.

Frågan är dock egentligen en helt annan: Om vi på ett radikalt sätt ska minska brukandet i skogen så måste vi reda ut konsekvenserna. Att den enskilde skogsägaren ska betala är enligt alla rättsstatens principer helt uteslutet. Och om staten vill göra det utifrån den strikta hållning som råder i dagens artskyddsförordning så kommer det kosta skattekollektivet hundratals miljarder i ersättningar, utebliven produktion, samt tiotusentals förlorade jobb.

Den notan kanske inte bekymrar Kirppu - men däremot de flesta andra.

NWT

I skogen är förvirringen total

Replik på en artikel i Land Skogsbruk:

En ”vanlig” företagare kan ta reda på vad som gäller för verksamheten. I skogen är förvirringen total och de krav som myndigheterna nu ställer är praktiskt omöjliga att genomföra.

Pierre Kjellin har i en debattartikel menat att skogsägare, på samma sätt som en däckverkstad, måste anpassa sig när marknad och regelverk förändras. Problemet är du inte kan jämföra situationen i ett annat företag, med att bedriva jord- och skogsbruk. Jag har själv testat.

Skogsstyrelsens nya tolkning av artskyddsförordningen har skakat om Skogssverige. Debattören menar dock att vi ska hacka i oss denna nyordning och jämför med situationen för en däckverkstad. Men jag vågar påstå att det är ganska stora skillnader. De regler som omfattar verkstäder, restauranger eller bussbolag är tydliga och lätta att hitta – även om det säkert finns många även där som tycker regelbördan är för omfattande.

Det största utrymmet i debatten har upptagits av situationen för alla vilda fåglar. De ska skyddas på individnivå alldeles oavsett om de är sällsynta eller ej. Vilket innebär att inga fåglar får störas – däremot får vissa av dem skjutas. Vilket skapar märkliga incitament i skogsägarled.

Men som verksamhetsutövare försökte jag ändå göra rätt för mig genom att fråga ansvariga myndigheter vad som gäller – för detta har de nämligen skyldighet att upplysa mig om. Jag vänder mig till Skogsstyrelsen och min första fråga gäller exakt vilka arter som jag behöver ta hänsyn till i våran skog. Jag får då en länk till bilaga 1 i artskyddsförordningen där det finns en 60 sidor lång förteckning över arter som omfattas, så länge de märks med bokstaven n eller N. Dessutom bjuder myndigheten på en länk till ett domslut i EU-domstolen, översatt till lätt svenska. (Ja, jag är ironisk).

Till stöd finns också den så kallade rödlistan där cirka 1 400 arter som påverkas negativt av skogsbruk beskrivs. 

Jag följer upp svaret med nya frågor. Nu när jag har listan över arter vill jag veta vilken typ av hänsyn som Skogsstyrelsen tycker jag ska ta för var och en av dem.

Jag får ett hövligt svar från en (stackars) handläggare som menade att de fått ganska många frågor den senaste tiden men att de skulle återkomma så snart som möjligt. Det gjorde de aldrig.

Jag går vidare. En av de uppenbara störningarna av fågellivet är alla de turister som vistas i det reservat som vår skog ligger i. Betraktas detta som ett problem undrar jag och riktar mig till Länsstyrelsen. Ska jag hindra besökarna att gå på min vandringsled? Ska jag sätta upp skyltar eller införa ett maxantal på leden per dygn? Här kommer det inget svar alls.

En som däremot fått svar är en skogsägare i Jämtland. Han fick ett beslut med en lång lista över hur inventeringen av fågellivet skulle gå till. Som bland annat innehöll krav på att notera om den tretåiga hackspetten var av han- eller honkön. Ärendet ligger nu för prövning i domstol. 

Det borde även publiceras i Grönköpings Veckoblad.

Sammanfattningsvis: En ”vanlig” företagare kan utan större bekymmer ta reda på vad som gäller på sin verksamhet. I skogen är förvirringen total och de krav som myndigheterna nu ställer är inte bara orimliga – utan praktiskt omöjliga att genomföra.

Det är som om en däckverkstad bara fick byta höger bakdäck mellan februari och juni.

Vems plånbok förhandlar du med?

Vems plånbok förhandlar du med? Den tanken slår mig när jag läser ännu en text om den polariserade skogsdebatten. På barrikaden står lobbyister från miljörörelse och skogsägarrörelse. Oenigheten är i det närmaste total.

De som borde bestämma detta; riksdag och regering sitter på läktaren och betraktar skådespelet. Riksdagens ledamöter beklagar sig över sakernas tillstånd och över märkliga myndighetsprocesser. Regeringen tvingas att tillsätta utredningar som på tusentals sidor levererar förslag som pekar åt alla håll samtidigt.

Under tiden svävar enskilda småföretagare på landsbygden i smärtsam ovisshet om vad som ska hända med deras framtida intäkter. Och bankerna börjar fundera över hur den tidigare så stabila skogsmarken ska värderas.

Ibland får man intryck av att det här är en publik förhandling där parterna ska hitta en gyllene medelväg. Men detta är verkligen ingen förhandling på lika villkor.

Jämför med en avtalsrörelse där facket går till bordet med medlemmarnas plånböcker och arbetsgivarna går in med företagens plånböcker. I någon mån finns där en balans, en ”svensk modell” där parterna inte bara måste tänka på sin egen plånbok utan dessutom måste ställa krav som är relevant för motparten.

I skogsdebatten råder ett helt annat styrkeförhållande.

Om skogsägarna får som de vill riskeras varken miljöorganisationernas existens eller deras medarbetares inkomster. Snarare tvärtom.

Och när myndigheterna driver sina processer så gör de det på statens bekostnad utan risk för varken verksamhet eller tjänsteperson.

Om miljöorganisationerna får som de vill så blir det mer juridiska problem och färre fällda träd, alltså högre kostnader och mindre intäkter och på sikt sämre värde på skogsmarken för företagarna. Vilket påverkar 300 000 familjeskogsägares privatekonomi. Och ska det drivas process mot staten, får pengarna skrapas fram ur egen ficka.

Någon kan argumentera för att staten både kan och bör kompensera om regelverken skärps så att avverkningarna blir färre. Men de pengarna har staten inte visat upp – tvärtom försöker man komma undan ersättning genom att driva markägarna till domstol.

Hur länge ska det här spelet få fortgå och kommer 3000 utredningssidor i artskydd och äganderätt att göra någon skillnad? Hur stor blir den här frågan i valrörelsen?

För egentligen borde det vara ganska enkelt: Statens skyddsambitioner i skogsmark måste vara exakt lika stor som den plånbok man skickar med för att ersätta markägarna. Det borde också vara uttryckligen förbjudet för våra myndigheter att driva enskilda företagare till domstol när man är osäker på lagstiftningen.

Statlig naturvård på kredit

En kortversion av artikeln har publicerats på Timbro Smedjan

Debatten om skogen är stundtals hård. I feta slagord ställs brukande mot skydd, men få frågar sig vad vi egentligen får för den statliga naturvårdspolitiken. För samtidigt som skyddsambitionen ständigt höjs, så förmår man inte ta hand om den mark man redan lagt under sig.
Det är en naturvård på kredit.

Genom 4 500 reservat och 8 000 andra skyddsområden har 5,2 miljoner hektar landareal ett formellt skydd idag. Det motsvarar en yta som är lika stor som hela Värmland och Dalarna, eller en miljon hektar större än hela Danmark. Här har staten tagit över kontrollen från markägarna och istället för bräder och biobränsle ska här enbart produceras naturvård och friluftsliv.
Kostnaden för skyddet är uppemot tre miljarder årligen och för att säkra kvaliteten ska de olika skyddsformerna underställas planer, mål, åtgärder och uppföljning. Att dessa följs är naturligtvis ett rimligt krav, men vad händer när ambitionerna krockar med verkligheten och resurser eller förmågor inte räcker till? Ja, för den vanlige skogsägaren kan avvikelse från regelverket resultera i vite, eller till och med åtal.
Staten kan däremot helt utan konsekvens välja att inte uppfylla ens sina egna uppsatta mål.

"För den vanlige skogsägaren kan avvikelse från regelverket resultera i vite, eller till och med åtal. Staten kan däremot helt utan konsekvens välja att inte uppfylla ens sina egna uppsatta mål."

En plan utan plan
2004 antog Naturvårdsverket ett program som hette "Värna Vårda Visa". Fokus låg på reservat och nationalparker och syftet var att ta fram mål och riktlinjer. 2011 kom en reviderad upplaga med 40 konkreta åtgärder på hur arbetet i de skyddade områdena ska se ut. Det handlade både om naturvård och friluftsliv.
Med stöd av detta gjorde länsstyrelserna egna program och de innehåller hundratals punkter. De flesta av dem är både tydliga och konkreta, men när vi ställer frågor om uppföljningen så blir svaren i många fall mer svävande.
Flera stora brister blir tydliga: Gamla reservat har inaktuella skötselplaner. Det innebär att i de områden där det finns störst möjlighet att se hur naturvården fungerat, där saknas aktuella mål och medel. Att uppdatera dessa planer är nationellt prioriterat, men regionalt sker detta endast i undantagsfall.
I många fall har man inte ens haft möjlighet att markera ut alla de äldre reservatens gränser.
Friluftslivets intressen är också en stor utmaning. Här sker stenhård prioritering och i flera län får friluftsanläggningar monteras ner eftersom de inte kan rustas i den takt som de slits ner.
Den för naturvården kanske allvarligaste bristen är underskottet av skötsel och uppföljning. Åtgärdsberget är högt, framförallt i de marker där det krävs en aktiv hand för att behålla natur- och kulturvärdena – exempelvis skötsel av skyddad odlingsmark. Samtidigt släpar uppföljningen efter. Blygsamma 5% av budgeten ska gå till att följa upp naturvärdena i reservaten, men inventeringarna är ofta gamla och man vet därför inte om skyddet gett den livskraft för arterna som utlovats.
Den här bilden förstärks av Naturvårdsverkets egen rapport från 2016. Där vittnar frustrerade handläggare om resursbrist, personalbrist, avsaknad av tydliga mål och prioriteringar. I jakt efter nya reservat hinns gamla inte med och vad som blir gjort bygger mer på enskilda tjänstemäns eget engagemang – än på en utmejslad strategi.
”Gör så mycket som möjligt med de pengar som finns.”, verkar vara den förhållningsorder som gäller.
Det finns ingen gemensam uppföljning av hur länen klarat av att uppfylla de 40 nationella och de hundratals regionala målen. Någon sådan verkar heller inte vara på gång. Det saknas också svar på frågan hur mycket pengar som skulle behövas för att ta ikapp gamla brister. Det enda som nämns är att dagens skötsel av skyddad natur har ett underskott på runt 100 miljoner kronor om året.
Till detta måste vi foga de berättelser från markägares som efter generationer av brukande fått sin mark inlöst och som nu vittnar om hur områdena förfaller och blivit ogästvänliga skogar där skadeinsekter frodas.
Ansvariga myndigheter strävar dock oförtrutet vidare utan att ta någon större notis om bristerna.
I en gemensam strategi som kom för ett år sedan konstaterar Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket att skyddsarbetet fungerar bra och att det därför inte behövs någon dramatisk revidering av den strategi för naturvården som sattes tolv år tidigare. Därför ska bågen spännas ännu hårdare genom att ytterligare 150 000 hektar skogsmark behöver skyddas fram till 2020. Detta anses ändå inte räcka till för att klara att uppfylla miljömålet Levande skogar.

Stabil utveckling
Men är rädslan för förlorade naturvärden i skogen befogad? Sverige började föra officiell statistik över skogen redan 1918. Runt 20 år tidigare hade vi fått den första lagstiftningen som skulle säkra återväxten i de då sönderhuggna skogarna. Och vi har lärt oss mycket på 100 år. Idag har vi dubbelt så mycket skog som då och effekten av den senaste skogsvårdslagen från mitten av 1990-talet, har varit positiv. Lagkraven har kryddats med skogsbranschens egen miljöcertifiering som bland annat innebär att stora arealer avsätts frivilligt av markägarna. Sammantaget gör detta att drygt 25 procent av skogsmarken är tagen ur produktion. Flera för den biologiska mångfalden viktiga kurvor pekar åt rätt håll: Tillväxten är högre än avverkningen, volymen död ved ökar kraftigt, samt arealen gammal skog och andelen grova lövträd.
Utvecklingen för den biologiska mångfalden är fortsatt stabil. I Artdatabankens rödlista bedöms vart femte år arternas status och i den senaste som kom 2015 granskades totalt 21 600 arter. Knappt tio procent av dem är i någon utsträckning hotade, varav hälften finns i skogslandskapet. Listan använder sig av ett index som beskriver i vilken omfattning arter är hotade och i genomsnitt är detta index fullständigt oförändrat sedan år 2000 när listan kom första gången. Det pågår alltså ingen nettoförlust av arter i Sverige.


Skydd utan ersättning
Utöver de formella skydd under statlig förvaltning där markägaren haft rätt till ersättning, har staten på senare år hittat nya sätt att stoppa brukandet, och det har skapat stor oro i markägarled. Begreppet Nyckelbiotoper var från början ett lågmält inventeringsverktyg som identifierade värdekärnor i skogslandskapet. Områdena var oftast små, de var inte belagda med något avverkningsförbud, men blev oftast ändå kvar som en frivillig avsättning. Men när branschen införde en certifiering som stoppade handeln med sådant virke så hände något. Områdena växte både i antal och storlek och plötsligt hade en ny, informell skyddsform skapats. Samtidigt har flera markägare tvingats gå till domstol för att få rätten att bruka sin mark efter att flera myndigheter börjat tolka Artskyddsförordningen på ett nytt sätt. Att flera av de arter det hänvisas till inte ens är utrotningshotade, gör knappast saken bättre.

"Samtidigt har flera markägare tvingats gå till domstol för att få rätten att bruka sin mark efter att flera myndigheter börjat tolka Artskyddsförordningen på ett nytt sätt"

Urholkar förtroendet
Statens makt i naturvården är stor. Den som blivit föremål för reservatsbildning, eller fått andra inskränkningar på sin mark, har små möjligheter att stoppa processen. Därför finns skyddet för äganderätten inskrivet i grundlagen där det görs klart att det krävs ett ”angeläget allmänt intresse” för att staten ska kunna tvinga sig till annans mark. Intrånget ska kompenseras med en ersättning.
Men är detta kriterium verkligen är uppfyllt när staten uppenbarligen inte klarar av att leva upp till sina åtaganden? Och är det förenligt med det egendomsskyddet i grundlagen att övertolka lagstiftningen så att markägaren blir av med sin brukanderätt – utan att få någon ersättning?
Det här skadar trovärdigheten för hela naturvårdspolitiken. Den vanlige medborgaren eller företagaren kan ju aldrig skylla på tids-, eller resursbrist när regler inte efterlevs och det är en princip som naturligtvis borde gälla även för staten.
Det sänder också märkliga signaler att de skogsägare som sköter sin skog så att arterna gynnas, ”belönas” genom att bli fråntagen sin egendom.
Den här utvecklingen borde oroa betydligt fler än bara landets privata skogsägare.