Ännu ett trist reservatsbrev

Vattendraget Svartån i Filipstad ska skyddas. Skyddas från sina ägare. Skyddas från den lagstiftning som redan finns som skyddar området. Skyddas för att Länsstyrelsen ska kunna räkna in ytterligare drygt 700 hektar mark under kolumnen reservat. Då blir pappa staten nöjd. Och markägarna förväntas tiga och samtycka.

De har ju fått lära sig att det inte är någon idé att kämpa emot, ingen idé att ifrågasätta om den biologiska mångfalden verkligen får det bättre under ett reservat. Och de får ju ersättning för intrånget, heter det. Myndigheten glömmer - eller möjligen struntar i - de olägenheter som ett reservat för med sig i närområdet. Krångel med träd som faller över vägar och som inte får plockas bort utan tillstånd. Krångel med skadeinsekter som sprider sig. Samt allt annat som man inte får göra i området. De glömmer också att marken kanske inte ägs för pengarnas skull. Här har markägarna verkligen kämpat länge för att få behålla sin mark. Några av dem i flera decennier. Men när förslaget till reservatsbeslut landar på bordet så beskrivs inte processen och deras ifrågasättande med ett enda ord. Under det kapitel där myndigheten förväntas beskriva hur man prövat de olika intressena mot varandra (behovet av reservat, ställt mot äganderätten), finns bara samma meningar som står i alla andra liknande beslut. Ett löfte finns dock om att markägarnas remissvar ska ingå i beslutet. Det vore minst sagt anständigt.

Nu finns en remisstid fram till sista december och min gissning är att många kommer ta tillfället i akt att protestera. Tyvärr är dock reservatspolitiken sådan att det är nästan omöjligt att få rätt mot myndigheterna. Skyddsvärdena kan inte ifrågasättas. En reservatsprocess kan inte stoppas.

Det staten vill ta, det tar den.

Är det så det ska va?

Färsk bredbandsstatistik

Nu är det skrytdags!
När Post och telestyrelsen sammanställt bredbandstillgången i landet så intar Säffles landsbygd en hedrande andraplats.
I Värmland har 6% av landsbygden tillgång till bredband via fiber. I Säffle är siffran 49%. Blott Kungälv är bättre.
Nu pågår planerna för utbyggnad i Årjäng, Sunne, Kil, Karlstad, Värmskog.... och i ytterligare några kommuner så har man börjat jobba med frågan.
Bredband har snabbt vuxit till den viktigaste frågan för landsbygdens utveckling och de som inser att det här inte sker automatiskt utan att det krävs ett eget engagemang, den har stora möjligheter att lyckas.
Läs mer om statistiken här

En svensk Kung Richard

I likhet med Mona Sahlin och Håkan Juholt, beskrivs nu Stefan Löfven som socialdemokratins store räddare. Om detta har Johan Norberg skrivit en krönika i Metro. Det är inte alltid man håller med Nordberg men den här analysen är rätt träffsäker. För inte har väl Löfven levererat politik som motsvarar så stora framgångar i opinionen att Aftonbladet redan har förkunnat att valet hösten 2014 är avgjort.

Vindkraftsdebatt, del 2

Svenskt landskapsskydd ger mig en skurkroll i vindkraftsutbyggnaden. Tänk om man hade sådan makt som organisationen tillmäter mig.
Här får jag svar på tal i NWT.

Vindkraftsdebatt, del 1

En debatt har åter blossat upp om vindkraften. Svenskt landskapsskydd tycker LRF lurar folk genom att bedriva informationsarbete och rådgivning på området. Själva är FSL alltid ofelbara, opartiska och samtidigt ödmjuka.
I den här artikeln i NWT jämför jag vindkraften med det historiska misstaget att skänka bort intäkterna från vattenkraften.

Två nya museum

I molkom har 9 hektar mark ombildats till reservat Dansarebacken.

I Värmlands största museum, Torsby kommun, har ett reservat ombildats och växt. Horsstormyren-Storberget omfattar nu 459 hektar, varav 376 hektar skogsmark. Under förutsättning att jägarna i området tar med sig egen ved så har de tillåtelse att elda där under sin jakt. Att elda upp några pinnar som finns just där, är nämligen inte tillåtet. Så nu klassas även torra grenar som skyddsvärda.

Museieväktare, september: Riksantikvarieämbetet

Efter en lång semester knackade Riksantikvarieämbetet på porten till månadens museieväktare. I samband med att LRF försöker påverka kulturmiljölagen framkommer nämligen att antalet fornminnen formligen exploderat. Idag finns 1,7 miljoner fornminnen på 600 000 platser i landet. Alla lika viktiga. Alla lika besvärliga när någon form av utveckling ska ske.
1996 fanns det "bara" 163 000 viktiga platser.
Detta är naturligtvis fullständigt orimligt. Hur mycket kostar detta? Och till vilken nytta? Hur många är överhuvudtaget i ett skick som gör dem värda att visa upp?
Ni som vill studera tokerierna själva, använd er av den här länken