Myndigheter förvirrar skogsägare - och varandra

I februari meddelade Skogsstyrelsen att Artskyddsförordningen ska tolkas så att det ger ett strikt skydd åt alla fåglar - på individnivå. Det innebär att inga fåglar får störas med främsta fokus på häckningstiden. Detta gäller alltså oavsett om fågeln är sällsynt eller ej.

Detta innebär ett utvidgat och fullständigt inventerings - och kunskapsansvar för varje enskild skogsägare.

Ungefär en månad senare meddelade Naturvårdsverket att Skogsstyrelsen måste ha missförstått det hela.

Statens ansvariga myndigheter är alltså inte överens om vad som ska gälla.

Skogsstyrelsen i Jämtland har dock inte vilat på hanen utan utdelat ett föreläggande till en markägare som gjort en avverkningsanmälan. För att skoja till det litegrann lade jag ut detta på min Facebook den 1 april, vilket fick de allra flesta att tro att det faktiskt var ett aprilskämt - vilket det alltså inte var, tyvärr.

För att ändå illustrera hur vilse vår skogliga myndighet har gått i denna fråga kommer här föreläggandet i sin helhet och det krävs ingen djuplodande kunskap om skogsbruk för att inse att det här är krav som innebär att skogsbruk blir i stort sett omöjligt att bedriva:

Skogsstyrelsen har idag meddelat följande till en skogsägare ang inventering av de fridlysta fåglarna tretåig hackspett, spillkråka och lavskrika.

a. Inventeringen ska ske så att inventeraren går längs linjer som

ligger på maximalt 100 meters avstånd från varandra och på

sådant sätt att ingen punkt i beståndet ligger mer än 50 meter

från linjerna.

b. Inventeraren ska gå genom beståndet och notera allt denne ser

och hör och markera detta på en karta. Det som noteras ska

bland annat inbegripa följande:

i. Noteringar av sedda fåglar av respektive art. Det ska

om möjligt noteras om det rör sig om hanar, honor eller

årsungar.

ii. Noteringar av läten, exempelvis trumningar eller ungar

som låter.

iii. Aktiva bon, alltså bon där häckning pågår.

iv. Färska, men obebodda bon.

v. Träd med färska ringhack av tretåig hackspett.

vi. Färska hack från spillkråka.

c. Inventeringen ska ske vid minst tre tillfällen under tidsperioden

1 april till sista juni 2022. Minst ett besök ska ske under april

månad, minst ett besök ska ske under andra halvan av maj, och

minst ett besök ska ske under andra halvan av juni.

d. Inventeringen ska ske under tidig gryning fram till sen

förmiddag.

e. Inventeringen ska ske vid lämpliga väderleksförhållanden,

vilket innebär att det inte får vara kraftiga vindar eller kraftig

nederbörd.

Inventeringen ska presenteras skriftligen och skickas till

Skogsstyrelsen. Det presenterade materialet ska minst

innehålla följande:

a. En metodbeskrivning som visar hur inventeringen har

genomförts.

b. Uppgifter om vem som har genomfört inventeringen.

c. Uppgifter om när inventeringen genomförts med start och

stopptid för respektive inventeringstillfälle samt datum för

inventeringstillfället.

d. Noteringar av väderleksförhållanden.

e. Resultatet av inventeringen.

f. Slutbedömning där de insamlade uppgifterna sammanställts

och det framgår en bedömning från inventeraren angående

fåglarnas fortplantningsområden samt viloplatser

Den Sverigedemokratiska interndemokratin

Det är högkonjunktur i den demokratiska list-fabriken. Alla partier håller nu på att slutföra sina laguppställningar inför höstens val och oavsett om du är liten eller stor, så är processerna ganska likartade.

Utom i Sverigedemorkraterna förstås.

För när alla andra partier strävar med nomineringar, möten och diskussioner som leder fram till en regionalt beslutade riksdagslistor så bestämmer SD centralt om de 60 första platserna - allt för att säkra de partiledningstrognas framtida försörjning. De allra flesta av dessa topp-60 sitter redan idag i riksdagen. Först därefter kommer de regionala namnen, chanslöst långt efter.

I Värmland är det partiets andlige ledare Runar Filper (vars hår ingen lokal sverigedemokrat törs kröka) som styr över det mesta. Hans senaste bravad är att han på känt hockeymanér värvar en stockholmare till att toppa listan för Region Värmland. Det nuvarande toppnamnet puttas bryskt ner till en tredjeplats. Gissningsvis är det få av partiets medlemmar som vet vem Mikael Strandman är, men nu tar han alltså sig själv och sin familj och flyttar till Värmland och enligt intervju i Värmlands Folkblad så har han en del tankar om hur vården i hans nya hemlän ska bli bättre. Det ska bli intressant att höra.

Skyhöga bränslepriser är inte hållbarhet

Frustrationen över höga drivmedelspriser växer och det är fullt begripligt. Nu samverkar ett flertal faktorer på sämsta möjliga sätt och utvecklingen är ohållbar. 

Hittills har inblandningen av förnybara bränslen varit en stor framgång för vårt klimatarbete. Utan att vi bilister märkt något alls, så har andelen fossilt bränsle sänkts gradvis. Än så länge är stor del av biobränslena importerade från framförallt övriga EU-länder. Men målet är att den tydliga inriktningen ska locka fler att producera bränslena här hemma. För potentialen i Sverige och Värmland är mycket stor.

Samtidigt är det helt klart att om vi ska lyckas med den nödvändiga omställningen så måste den vara hållbar för alla. Att sälja in hållbarhet med att alla måste få det lite sämre, det är helt fel väg att gå. Vi ska såklart inte gå och frysa i hemmen eller inte ha råd att skjutsa barnen till sina fritidsaktiviteter. Något blir kanske dyrare, annat billigare. Något blir lite krångligare, annat lite enklare men som helhet måste det hållbara samhället vara bättre än det samhälle vi har idag. För vad är annars poängen?

På lång sikt måste vi därför bort från de fossila bränslena. Men på kort sikt måste vi hitta sätt att dämpa den effekt vi nu ser. Förslagen duggar just nu tätt, men att på bred front sänka skatten för alla innebär att mest pengar hamnar i städerna, samtidigt som sänkningen per person blir blygsam.

Lindringen måste därför riktas till de som behöver det bäst. 

Till de branscher som inte har något alternativ - än. Och till de människor vars vardag trasas sönder av den här prischocken.

 

P1: Strandskyddet och allemansrätten

 Strandskyddet har presenterat sin utredning där jag satt med som expert för LRFs räkning. 

Debatten som följde blev ganska märklig och som vanligt urbant präglad där det drogs likhetstecken mellan överexploateringen i storstädernas skärgårdar, med behoven ute på landsbygden.

Jag fick medverka i P1 för att diskutera detta. Hör inslaget här

Den förbjudna utsikten

Debattartikel, bla publicerad i Småbrukarnas tidning och i NWT

Ett ungt par med ryggen vänd mot kameran.

Kvinnan håller upp en telefon och tar en selfie när hon pussar sin pojkvän. De står på en brygga vid en idyllisk sjö, skogen på stranden mittemot speglar sig i vattnet .

Det är en fin bild, tagen i en miljö där vi alla vill vara. Den var en del i Svenska Naturskyddsföreningens kampanj, men blir för mig en bild av den urbana synen på landsbygden och dess utveckling.

 

Strandskyddet är en kokhet fråga just nu. Men egentligen har det bubblat under ytan i flera decennier. För när landsbygdens invånare och företagare får avslag på sina ansökningar om att utveckla sina bygder, så fortsätter de stora, vattennära bostäderna i städerna att växa fram.

I staden betalas det mångmiljonbelopp för en sjöglimt.

På landsbygden är denna utsikt förbjuden.

Året var 1975. Då infördes miljöbalkens enda Jantelag och i ett slag blev allt nära stranden (som inte redan var byggt) förbjudet. Värnandet om allmänhetens tillgång till strand var motivet, men lagen förbjuder även anläggningar som har till syfte att locka besökare, exempelvis en lekplats. Som fastighetsägare får du inte ens placera ut solstolar på sjökanten. Eller klippa gräset ända ner till vattnet (jodå detta har prövats i domstol). 

Varje försök att ändra i strandskyddet sedan dess har marknadsförts som lättnader för landsbygden och skärpningar i de högexploaterade områdena.

Facit är det rakt motsatta. Städerna fortsätter att sträcka sig närmare vattenlinjen medan dispensmöjligheterna på landsbygden blivit alltmer byråkratiska. Och när nu nästa lagändring väntar framställer miljörörelsen lättnader som en nådastöt mot allemansrätt och biologisk mångfald.

Man ser alltså landsbygdsutveckling som ett hot mot miljön.

Att bryggan hamnar på en annons för en miljöorganisation visar hur paradoxal den urbana synen på landsbygden är. Å ena sidan ska den vara ett tittskåp för tillfälliga besökare, ett museum där inget förändras. Där alla ska ha tillgång till alla stränder - alltid. Å andra sidan så ska denna ”naturliga” miljö helst vara tillrättalagd med någon form av anläggning, parkering, strand, vindskydd, brygga, mm. Den vilda naturen är för de flesta av oss alltför besvärlig.

Under sommaren rullade en annan kampanj under namnet ”rädda strandskyddet”. Den bildsattes med foton från allmänna – och välbesökta – badplatser med både bryggor och livbojar. Budskapet var att dessa miljöer hotades av profithungriga markägare. Syftet är att göra folk så förbannade att de skrev under ett upprop för att stoppa anläggningar som de flesta vill befinna sig på.

Situationen runt paret på bryggan vet vi inte så mycket om. Högst troligt finns det ett hus med anslutande väg bakom fotografen. För varken PR-byrån eller det unga paret ville väl klafsa runt i geggan för att fånga det där ögonblicket.

Och kanske insåg naturskyddsföreningen att det inte såg så bra ut att marknadsföra sin förening med en bild tagen på en anläggning som de inte anser ska finnas.

Bilden går nämligen inte att hitta längre.

NWT

Vems plånbok förhandlar du med?

Vems plånbok förhandlar du med? Den tanken slår mig när jag läser ännu en text om den polariserade skogsdebatten. På barrikaden står lobbyister från miljörörelse och skogsägarrörelse. Oenigheten är i det närmaste total.

De som borde bestämma detta; riksdag och regering sitter på läktaren och betraktar skådespelet. Riksdagens ledamöter beklagar sig över sakernas tillstånd och över märkliga myndighetsprocesser. Regeringen tvingas att tillsätta utredningar som på tusentals sidor levererar förslag som pekar åt alla håll samtidigt.

Under tiden svävar enskilda småföretagare på landsbygden i smärtsam ovisshet om vad som ska hända med deras framtida intäkter. Och bankerna börjar fundera över hur den tidigare så stabila skogsmarken ska värderas.

Ibland får man intryck av att det här är en publik förhandling där parterna ska hitta en gyllene medelväg. Men detta är verkligen ingen förhandling på lika villkor.

Jämför med en avtalsrörelse där facket går till bordet med medlemmarnas plånböcker och arbetsgivarna går in med företagens plånböcker. I någon mån finns där en balans, en ”svensk modell” där parterna inte bara måste tänka på sin egen plånbok utan dessutom måste ställa krav som är relevant för motparten.

I skogsdebatten råder ett helt annat styrkeförhållande.

Om skogsägarna får som de vill riskeras varken miljöorganisationernas existens eller deras medarbetares inkomster. Snarare tvärtom.

Och när myndigheterna driver sina processer så gör de det på statens bekostnad utan risk för varken verksamhet eller tjänsteperson.

Om miljöorganisationerna får som de vill så blir det mer juridiska problem och färre fällda träd, alltså högre kostnader och mindre intäkter och på sikt sämre värde på skogsmarken för företagarna. Vilket påverkar 300 000 familjeskogsägares privatekonomi. Och ska det drivas process mot staten, får pengarna skrapas fram ur egen ficka.

Någon kan argumentera för att staten både kan och bör kompensera om regelverken skärps så att avverkningarna blir färre. Men de pengarna har staten inte visat upp – tvärtom försöker man komma undan ersättning genom att driva markägarna till domstol.

Hur länge ska det här spelet få fortgå och kommer 3000 utredningssidor i artskydd och äganderätt att göra någon skillnad? Hur stor blir den här frågan i valrörelsen?

För egentligen borde det vara ganska enkelt: Statens skyddsambitioner i skogsmark måste vara exakt lika stor som den plånbok man skickar med för att ersätta markägarna. Det borde också vara uttryckligen förbjudet för våra myndigheter att driva enskilda företagare till domstol när man är osäker på lagstiftningen.

Avgörande utredningar för Värmland

Debattartikel VärmlandsBygden

Just nu pågår prövningen av strandskydd, skogspolitik och artskydd, samt en enormt stor process kring åtgärdsprogrammet för vatten.

Utfallet av de här processerna kommer ha stor betydelse för Värmland.

I alla de här frågorna pågår arbete med remissvar i kommuner och regioner. Svaren därifrån kommer vara viktiga för den fortsatta hanteringen. Även om ämnena är olika så snuddar de ganska tätt intill varandra. Det handlar om synen på människa, miljö, tillväxt, stad och land.

I strandskyddet presenterades en utredning före jul som innehåller ett flertal reformförslag som kan göra stor nytta för Värmland. Jag ser det som början på en uppgörelse med en urban norm där staden ska vara centrum för tillväxt och utveckling och där landsbygden ska vara ett museum. Men det kommer krävas en del justeringar för att reformen ska ge avsedd effekt.

I skogen kom en ännu större utredning som bland annat skulle titta på hur vi ska ha det med skydd av natur långsiktigt. Ska det ske med tvång som idag, eller ska vi gå över till en frivilligt baserad form där markägarna själva får ta initiativ till att skydda områden?

Artskyddet är ännu mer dramatiskt till sin utformning och den utredningen kan få mycket stor betydelse för skogsbruket. Här är ursprunget dessutom ännu märkligare. Idag kan du förbjudas att avverka din skog med hänvisning till att det finns arter där som visserligen inte är hotade men som ändå besitter ett starkt skydd. Någon möjlighet till ersättning finns inte och din enda utväg är att gå till domstol för att försöka få rätt.

Den här hanteringen är i strid mot rättsstatens principer och den är inte till gagn för naturvården eftersom det innebär att skogsägaren tvingas betrakta biologisk mångfald som en företagsrisk. Och det är ju verkligen ingen bra utgångspunkt.

I de här frågorna måste staten bestämma sig för vilka incitament man vill ge till företagen som helt eller delvis lever på sitt skogsbrukande: Ska hållbart brukande uppmuntras eller bestraffas? Och ska de åtgärder som skogsbrukarna gör för att skapa fina miljöer hyllas, eller ska de leda till tvångsmässiga reservatsprocesser?

Den sista punkten är kanske den svåraste: Åtgärdsprogrammet för vatten. Det bygger på ett EU-direktiv som i svensk kontext har förvandlats till ett gigantiskt paket med tusentals åtgärder till en kostnad på minst 24 miljarder kronor. För de värmländska kommunerna handlar det i snitt om ca 200 miljoner kronor och det som berörs är enskilda avlopp, jordbruk, kommunal verksamhet och tusentals små och stora dammar.

Syftet är från början gott: Vi ska säkra rent vatten. Men i Sverige har det blivit något helt annat där framförallt landsbygden förväntas återställas till något sorts ursprungligt skick. Det finns dessutom ett antal betydande brister i programmet. Underlaget är bristfälligt, det saknas konsekvensbeskrivningar och framförallt är många av åtgärderna inte möjliga att genomföra. Och jämför man kostnaden med beräknad miljönytta så är prislappen mycket hög.

När de här förslagen lades förra gången så ledde det till en revolt som gjorde att regeringen överprövade programmet. Samma sak måste ske den här gången: politiken måste ta tillbaka initiativet så vi får ett vattenarbete som är hållbart, rimligt och verklighetsbaserat.