Vattendialog utan dialog

I en välregisserad pjäs med rubriken ”Dialog vattenkraft-miljö” möttes myndigheter, organisationer och vattenkraftsföretag i Uppländska Älvkarleby.

För en LRF-are kändes det som om man hamnat på fel kalas. Som om man kommit in i jeans och t-shirt på ett kungabröllop, typ.

Problembilden är tydlig. Just nu föreläggs vattenkrafts- och dammägare att visa upp sina miljötillstånd. Där sådana inte finns – oftast på grund av att de alltid funnits där och att ingen protesterat tidigare - avkrävs att sådana söks till kostnader som i förhållande till omsättningen är mycket höga. Tillståndsprocessen leder också sannolikt till krav på kostsamma miljöåtgärder och finner man detta orimligt så måste man söka tillstånd för en utrivning. Än så länge finns ingen annan finansiering än ägarnas egna plånböcker.

Över hela landet är oron inför det här mycket stor.

Jag åkte till Älvkarleby i förhoppningen att dessa dilemman skulle diskuteras. Alla berörda aktörer fanns ju på ett och samma ställe. Så blev det dock inte. Vi var där för att bekräfta vikten av att expediera den här lagstiftningen snabbt och effektivt. I detta miljöpolitikens stuprör finns inget utrymme helhetsbilder eller avvägningar.

Processen handlade lika mycket om dialog som en dramatenpjäs handlar om hämningslös improvisation.

För att vi inte skulle tvivla på det så satte en avdelningschef på Havs- och vattenmyndigheten nivån redan i den första bilden. Där konstaterades att 1500 kraftverk ska miljöanpassas, att lika många fiskvägar ska byggas och att det hela kostar runt 15 miljarder kronor. Av de åtta föredragshållare som intog talarstolen under dagen företrädde sju myndigheter. Inget utrymme fanns att beskriva situationen för de 2000 enskilda vattenkraftsägarna, eller de mångdubbelt fler dammägarna. Inget handlade om hur det påverkade småföretagandet på landsbygden. När frågan om de regionalpolitiska effekterna kom upp, besvarades det med att några sådana hänsyn var inte tagna. Det var för svårt att räkna på.

Finansieringen av 1500 fiskvägar verkade dock inte bekymra någon. De enda problem man såg var att det skulle ta för lång tid då det saknas handläggare och konsulter som kunde genomdriva det hela.

Två grupparbeten genomfördes och i det sista skulle vi ta fram handlingsplaner. Jag undrade då hur man som verksamhetsutövare ska bli sugen att samverka med myndigheterna när dessa först drivit en hårdhänt juridisk process mot verksamheten? Ingen bra start för ett fruktbart samarbete, tyckte jag.

Detta verkade dock inte vara någon relevant frågeställning. Tillståndsprocessen är ju något helt annat. Juridiken måste ha sin gång. Vattendirektivet måste genomför.

Det vill säga: först ska vi knäcka rycken på tusentals små verksamhetsutövare och sedan ska vi samlas runt lägerelden och sjunga We shall overcome.

LRF motsätter sig inte en miljöanpassning av vattenkraften. Åtgärder behöver göras men det måste bli en rimlig fördelning av den ekonomiska bördan. Om detta anses vara den viktigaste miljöfrågan, så måste detta också avspeglas i statens budget. Det behövs också ett nytt regelverk som förenklar tillståndsprocessen och en strategi för hela det här området.
Miljönytta skapas ju ute i fält – inte i kostsamma juridiska processer i domstol.

Jag är övertygad om att det går att hitta en gemensam väg framåt med miljöanpassningen, men det är bekymmersamt att miljöintressena blivit så förblindade att de inte kan ta in den verklighet som verksamheterna lever i. Det kommer bara skapa ytterligare konflikter. Vad som behövs är samverkan och dialog på riktigt. Och det är den starke – alltså myndigheterna – som måste bjuda till mest.Tyvärr gav dialogmötet i Älvkarleby inga svar på hur detta ska gå till.

Älskar vi samma flagga?

De säger att vårt land håller på att gå sönder. Att välfärden kollapsar och att vår kultur utarmas. De ställer människa mot människa. Våra egna, mot de andra. Och de hävdar att vi måste välja. För mig är detta det mest osvenska som finns.

Den misär som vi betraktat genom TV-rutan har trängt sig innanför vår komfortzon. Tidigare räckte det att ringa det dyra numret i melodifestivalen för att känna att man gjorde en god gärning. Nu kan vi på plågsamt nära håll se hur oändligt mycket större tragedin är och hur hopplöst små våra droppar av insatser är i detta hav av elände.

När en så här stor kris kommer så nära, så blir vi förvirrade. I Sverige har vi ju ett system, en struktur där allt som händer på något sätt måste passa in. När det inte funkar blir vi vilsna och trots att vi innerst inne vet att svaren inte är enkla, så tyr vi oss ändå till dem som levererar just sådana.

I twitterdemokratin frodas populismen och i kaoset vädrar nya makthavare morgonluft.

Jag blir lite förbryllad när de som säger sig älska Sverige mer än jag gör, påstår att vårt land kommer gå under. Ja, deras retorik är så intensiv att de nästan verkar längta till detta tillfälle. 

De vill ha ett land som det var förr, ett land som de känner igen och visst - då tittar vi väl på detta ”förr” då.

Vi backar tillbaka nästan 100 år och hittar där socialdemokraten Per Albin Hansson och hans Folkhem. Kanske det mest svenska som finns. I ett samhälle som präglades av klassklyftor och klassförtryck ville han skapa jämlikhet och solidaritet där den starke inte skulle se ner på den svage. Han menade att detta skulle vara bra både för människan och för samhället. Principen var att välfärd skulle fördelas till dem som behövde det - inte utefter klass, plånbok eller förtjänst.

Med detta som grund byggdes vårt land ihop, socialt och ekonomiskt. Skatterna höjdes, de offentliga trygghetssystemen byggdes ut. Vi kombinerade välfärdsutveckling och tillväxt och stödet för vår modell är fortsatt mycket starkt.

Vi blev också en stormakt i internationell solidaritet. Vi blev en trygg hamn för människor på flykt och en pålitlig biståndsgivare.

När andra rustade med vapen, så rustade vi med läkemedel och teknik för rent vatten.

Solidaritet med varandra och andra. Det är typiskt svenskt. Det är vårt svenska kulturarv.

Den tragik som nu utspelas i vår omvärld är bortom begripligheten. Frågorna är många och obekväma: Ska vi öppna våra gränser för alla? Hur påverkar det välfärden och har vi egentligen råd? 

De som tror att svaren ryms på en affisch, de har en agenda. Deras parti har utlovat att satsa allt partistöd de samlat in av skattebetalarna på en kampanj som ska berätta vilket skitland Sverige är. 

De vill vidga klyftan mellan ”våra egna” och ”de andra” och även ha tolkningsföreträde kring vem som tillhör vilken grupp. De får näring av segregation och varje liten spricka, varje liten flaga på vårt välfärdsbygge skylls på de människor som kommit hit från andra länder. 

Tittar vi på vår historia, vår stolta kultur, så är detta det mest osvenska som finns.

Och tittar vi i vår omvärld så ser vi inget exempel där statligt sanktionerat klassförtryck fungerar.

Vi måste istället - som stolta svenskar - våga hålla fast i det vi byggt upp. Vi har klarat kriser förr - både sådana som vi själva orsakat och sådana i vår omvärld. Och även om det gjort ont och varit jobbigt så har vi - när stormen bedarrat - kommit ut som ett rikare och starkare land. 

Det kan vi göra den här gången också.

Ett bra fibernät kräver bra avtal

Fibernäten rullas ut i snabb takt över landet. Satsningarna är synnerligen välkomna, men ivern att hitta enkla lösningar får inte bli så stor att nätbyggarna tar genvägar som äventyrar de goda effekter som näten syftar till.


Vi står mitt i den största och viktigaste infrastruktursatsningen på landsbygden sedan elnätet byggdes ut.  
Utöver det stora ideella engagemanget i byarna, så är tillgången till mark nyckeln till framgång. Tusentals mil fiber ska grävas ner och genom frivilliga avtal med markägarna ges möjlighet att genomföra projekten på ett tids- och kostnadseffektivt sätt. På många ställen – kanske till och med de flesta - fungerar denna process bra. Markägare är delaktiga i fiberföreningen och det finns en bra dialog om avtal och arbetsmetoder.
Det växande antalet samtal från oroliga markägare visar dock att det inte fungerar överallt och att problemen förefaller att växa. Markavtalen är ihåliga och dåligt kommunicerade. Relationen i samband med bygget är ansträngd där markåtkomsten betraktas som någon form av allemansrätt.


Frågan är känslig. De flesta markägare vill ju själva ha uppkoppling och vill självklart inte bromsa utvecklingen i sina bygder. Samtidigt vill de ha långsiktigt hållbara villkor kring ledningen och extra vaksamma är de som har dåliga erfarenheter sedan tidigare av kabelförläggningar. Men när berättigade frågor ställs, så upplevs detta som att de krånglar.
Att ställa krav och vilja diskutera villkoren i ett fiberprojekt är dock inte att krångla. Utöver markägarens självklara rätt att påverka det som för evig tid kommer finnas i dennes mark, borde även nätbyggaren vara intresserad av att genom en bra dialog nyttja markägarens kunskaper. Det handlar ju om att bygga näten där de stör som minst för att därigenom slippa framtida problem och kostnader för alla inblandade. Alla frågor med skötsel, underhåll och ansvar måste hanteras i ett genomarbetat markavtal.


Fiberbygget är en av våra stora folkrörelser. Den har drygt 15 år på nacken och när de första stapplande stegen togs, så var det ingen förutom byarna själva som brydde sig om fibern. Skulle det byggas, så fick bönderna göra det själva. Idag, när kommuner, stadsnät och kommersiella företag står på kö utanför fiberföreningarnas styrelserum så är valmöjligheterna många. Samtidigt blir behovet av bredband akut när befintligt telenät avvecklas. Detta sammantaget skapar en villrådighet och en brådska som gör att viktiga faktorer blir lämnade åt sidan. I det läget är det ännu viktigare att stödja sig på den erfarenhet som faktiskt finns. För markintrånget så finns två bra mallar hos nationella Bredbandsforum. Det ena är från rådgivningsorganisationen Coompanion och det andra från intrångsexperterna på LRF Konsult. De innehåller rimliga avvägningar mellan nätägare och markägare och med detta som grund så kan man bygga en bra fiberrelation både i byggskedet och under de decennier som nätet kommer vara i drift. Därför finns det ingen anledning att göra egna hopkok, eller använda avtal som saknar både rättigheter och skyldigheter.


De här näten ska ju trots allt lösa problem – inte skapa dem.

Statligt sanktionerade tragedier

DEBATTARTIKEL TILLSAMMANS MED PATRIK OHLSSON I DAGENS SAMHÄLLE. AUGUSTI 2015

Sedan staten ändrat sin syn på den småskaliga vattenkraften angrips den nu från flera håll. Från att vara en viktig resurs, tycks den numer anses vara en av vår tids stora miljöproblem. Det är en enögd och historielös hetsjakt som kommer sätta många människor i en ohållbar ekonomisk knipa.

Det finns runt 2000 små vattenkraftverk i vårt land och de byggdes för att förse samhället med kraft och energi. Kvarnar, sågverk, hyttor och smedjor lade grunden för den välfärd vi idag lever av och i flera hundra år har de producerat grön energi och bidragit till landsbygdens utveckling. Fördämningarna har också fått en allt viktigare funktion för att motverka översvämningar.

Men nu har staten ändrat uppfattning om vattenkraften. Länsstyrelserna driver en intensiv granskning av verksamheterna och budskapet till de som fångas in i nätet är enkelt: Din verksamhet är olaglig, du måste söka nytt tillstånd. Om tillstånd ges, så får du göra omfattande miljöåtgärder och om du inte vill det, så får du söka tillstånd för att riva anläggningen. Oavsett vägval så väntar kostnader i mångmiljonklassen. I Värmland har en handfull anläggningar redan drabbats, men ett 40-tal står på tur.

Vanliga människor, småföretagare, landsbygdsbor sitter fast i en rävsax och drabbas av kostnader som är mångdubbelt större än vad verksamheten omsätter. De är oroliga inför att förlora hus och hem och därtill orsaka stora miljöskador i sina bygder. Det här är ett helt orimligt sätt att hantera människor på i en rättsstat.

Vi kan heller inte se att de miljömässiga nyttorna är så stora att de motiverar dessa kraftfulla åtgärder.

Den miljöpåverkan som vattenkraften ger, har månghundraåriga rötter och ekosystemen i vattendragen har anpassat sig till anläggningarna. Hur kommer en storskalig utrivning påverka arterna på land och i vattnet? Vem tar hand om de ökande vattenmassor som kommer med ett förändrat klimat? Och vad säger de boende på landsbygden som får vattenspeglar ersatta med diken och gyttjepölar?

Vi ser den småskaliga vattenkraften som en resurs. Det är en utsläppsfri elproduktion som är utspridd över landet och som bidrar till företagandet på landsbygden. De miljökrav som ska ställas måste vägas mot andra intressen, de måste vara rimliga. Om samhället anser att detta ska vara ett prioriterat miljömål, då måste också staten anslå medel till åtgärderna, inte dumpa hela bördan hos de enskilda.

De fall som visats upp i media är bara toppen på ett isberg och när vi ser hur regelverket används så är det uppenbart att vi måste stanna upp och tänka till. LRF vill ha ett mer konstruktivt handlande och föreslår följande:
- Ta fram en strategi för miljöanpassningen av den småskaliga vattenkraften med en rimlig ambitionsnivå.
- Ta en timeout i arbetet med att dela ut förelägganden om tillståndsprövning i väntan på att denna strategi är gjord.
- Ta fram ett enklare och mer kostnadseffektivt sätt att tillståndspröva anläggningarna.
- Låt inte de enskilda människorna stå ensamma med kostnaden. Om detta är ett prioriterat miljömål, så ska pengar också anslås från samhället.
Vi vill också ha en bättre dialog mellan verksamhetsutövare och myndigheter. Då kan vi maximera miljönyttan samtidigt som vi ökar produktionen av grön el från landsbygden.

Patrik Ohlsson Ordförande LRF Värmland

Erik Evestam Äganderättsexpert LRF

Symboliken bakom prinsparets bröllopsgåva

Debattartikel NWT

Barnen springer runt och leker. Pressfotograferna trängs i lingonriset. Länsstyrelsens tjänstemän skiner ikapp med solen. Gratis godis och dricka serveras av kommunens personal. En musikgrupp underhåller.

Den västvärmländska vildmarken är i händelsernas centrum. Prinsparet Carl Philip och Sofia har i bröllopsgåva från Länsstyrelsen blivit högsta beskyddare åt ett reservat. Och nu ska det hela invigas.

 

Jag är här med blandade känslor. Att de låter Gunnarskog vara den plats där de gör sitt första offentliga framträdande som prinspar är hedrande. Och jag gillar ju dem. Jag gillar kungahuset och skulle inte byta det mot en republik för alla granar i skogen. Och när man ser dem på riktigt är de ännu vackrare än på bild. Såklart man blir berörd.

Men här? Och nu?

Han - en utbildad lantmästare från SLU i Alnarp. Hon, uppväxt i Älvdalen vars bygder försörjt sig på jorden och skogen så länge människan funnits där. Och nu är de hertigpar över ett län som hade varit helt tomt och mörkt om våra förfäder inte fått använda den växande skogen och det rinnande vattnet.

Och nu förmedlas en gåva till dem av människor som tillbringar större delen av sina arbetsdagar åt att förhindra markägare från att göra just detta: Använda skogen och det rinnande vattnet för att skapa välstånd.

Det är då klumpen i magen kommer. En bröllopsgåva till kungahuset är ju inget man slarvar med. Symboliken är viktig, vad ger vi bort och vad vill vi att gåvan ska säga?

Och då borde Värmland ha valt en annan väg. Varför inte en riktig skog? Varför inte ta dem till någon av alla de markägare som lever av, på och med sin skog? Som kan berätta om varför de älskar skogen, om de plantor som sattes när barnen föddes, som ska brukas och sedan överlämnas till nästa generation för avverkning. Vi hade kunnat prata om alla de nyttor som skogen ger för den enskilde och för samhället och hur vi behöver använda den ännu mycket mer.

Men nu är det inte det budskapet prinsparet får höra.

Symboliken blir istället en helt annan. De får höra statens förlängda arm i Värmland, landshövding Kenneth Johansson, berätta om att det viktigaste med skogen, det är skyddet. Den ska skyddas och bevaras så att kommande generationer, våra barn och barnbarn kan njuta av den.

Skydda skogen så att dess ägare inte kan använda den.

Klumpen i magen växer och jag undrar vad de närvarande markägarna tänker. Men jag törs inte ta den diskussionen där och då. Alla har fått gratis chokladkakor och verkar vara så glada över att reservatet är bildat. Jag vill inte förstöra stämningen. Ingen gillar ju en partykiller.

Äganderätten är gammal. Den sågs som själva förutsättningen för att skapa ordning och reda i skogen eftersom det tidigare systemet där alla ägde allt, innebar en rovdrift på naturen. När man fick möjlighet att äga sin mark så föddes också viljan att vårda den.

Nu – ett par hundra år senare – ses brukandet som ett problem. Inskränkningarna blir allt fler men utanför de skogliga organisationerna, finns knappt något ifrågasättande av detta. När reservat bildas så ger det inga negativa rubriker, ingen upprörd allmänhet. Trots att det varje år kostar flera miljarder kronor.

Och det är ändå bara början. Markägarna i prinsparets skog får i alla fall ersättning. Det finns andra skyddsformer som nyttjas allt flitigare där staten stoppar brukandet utan att betala något alls. En ren konfiskation. Sånt som väcker vår bestörtning när det sker i andra länder, men som pågår hela tiden i våra egna bygder. Drabbar våra egna grannar.

Det är därför budskapet blir så starkt denna soliga dag i Gunnarskog. Den finaste gåva ett hertigpar kan få av sitt län, det är en mark som ska skyddas från sina egna ägare.

Symboliken blir inte tydligare än så.

 NWT

 

 

Jonas Sjöstedts skapelseberättelse

Krönika

Sjöstedt vaknade den första dagen med ett brev på kudden. Det var från Gud. ”Jag har under många solars varv hört dina och dina företrädares jämmer över situationen i er del av mitt klot. Nu har jag tröttnat och beslutat att ge dig chansen att göra din egen skapelse. För att du inte ska kunna förstöra för mycket så får du hålla dig inom ditt rikes gränser och i likhet med mitt stora ungdomsprojekt så får du sju dagar på dig. Då jag vet att du är bättre med munnen än med händerna så kan jag redan varna dig för att du kan komma att åsidosätta de arbetstidsregler som du så varmt omhuldar. För det här kommer bli tufft. Lycka till!”

Hans första tanke var ”Jävla Fredrik!” men då han ändå inte hade något planerat för morgonen så kittlade tanken tillräckligt mycket för att ändå testa.

Han tog något konkret, något som alla skulle älska honom för. Han bestämde att a-kassan skulle höjas till 100 % av lönen. Till sin stora förvåning fann han att löftet infriades omedelbart. Han gick gick ut och såg att det var gott, ty mycket riktigt så älskade folket detta, även de som aldrig varit arbetslösa. Äntligen hade staten blivit rättvis!

Han vaknade den andra dagen med folkets jubel ringande i öronen och nu satte han ribban högre. Kamraterna hade förväntningar på stordåd! Han såg de hukande kvinnor i vården och omsorgen som slavade under giriga företagares lynniga kvartalsredovisningar. Han såg framför sig hur varje månad resulterade i ännu en Mercedes i ägarnas garage och hur de likt forna tiders pirater grävde ner folkets skatter i Söderhavets finansiella sandstränder. Han bestämde sig för att förbjuda denna verksamhet och han såg att det var gott, ty folket älskade honom. Även alla de hundratusentals personer som var nöjda medarbetare - eller kunder - i dessa företag.

Sjöstedt vaknade den tredje dagen och tvekade inte. För nu såg han lärarna - även de i förvånande stort antal kvinnor - som såldes ut till Mammon och tvingades lyssna till dryga överklassungar i de skolpengsmaximerade klassrummen, allt medan ägarna drack sherry och rökte cigarr med barnens föräldrar i personalrummet. 

Han bestämde sig för att förbjuda denna verksamhet och han såg att det var gott, ty folket älskade honom. Även alla dem som jobbade hos - eller hade barn i - friskolor som räddats undan politikernas nedläggningsplaner.

Sjöstedt vaknade den fjärde dagen, fylld av ett lyckorus. Nu såg han den onde poolbyggaren och låtletaren Bert Karlsson som köpte upp vandrarhem i gudsförgätna hålor landet runt och hyrde ut dem dyrt till ett desperat Migrationsverk. Han såg hur dessa vinster riskerade leda till nya, fjantiga underhållningsparker och ytlig schlagermusik. Och i värsta fall ännu en Mercedes som upptog parkeringsplatser utanför Rosers salonger i Skara.

Han bestämde sig för att förbjuda denna verksamhet och han såg att det var gott, ty folket älskade honom. Och inte bara de som hade färgat sitt sinne i brunt, utan även de som såg det som en självklarhet att vårt rika land ska ta emot de från krig och svält flyende medmänniskorna. 

Den femte dagen vaknade han, kallsvettig och skräckslagen. Under fyra långa dagar i kreationen av paradiset hade han glömt skatterna. Han visste förvisso inte Guds inställning till stabilitetspakten och budgetbalanskravet. Men även Paradiset behövde intäkter och det var därför bäst att ta det säkra före det osäkra. Nu när det ändå var han som bestämde.

Han bestämde sig för att höja skatterna kraftigt för de rika, men då detta inte fyllde mer än ett litet hörn i slottets kassavalv, bestämde han att begreppet rik var alla de som tjänade mer än hans referenspunkt; en kvinnlig, nyanställd undersköterska. Och han såg att det var gott, ty folket älskade honom. Även de som snart skulle se att tagandet från de rika inte nödvändigtvis innebar ett givande till de fattiga.

Den sjätte dagen tillbringades lång stund i sängen då hans skapande gjort att palatset inte blivit städat och tvätten inte tvättad. Denna otrevliga miljö gav inspiration till nästa juvel i hans krona, ty hur var egentligen tillvaron för allt det hukande tjänstefolk som i väntan på riktiga jobb polerade kristallkronor, skurade golv och putsade fönster hos välbärgade tanter med siameskatter runt halsen? Och den feta byrådirektören som medvetet släppte en hummerklo på golvet bara för att få se pigan böja sig ner i sin alldeles för korta städrock.

Han bestämde sig först för att dra in den statliga sanktionen till detta arbete men gick sedan fullt ut i att helt förbjuda städning i andras hem (för alla utom Skaparens hov, förstås, då han ju hade en så stor insikt om de små människorna att han kunde behandla dem väl). Han såg att det var gott, men upptäckte att folket inte riktigt tycktes älska honom lika mycket den här gången då det visade sig vara förbluffande många använde sig av detta tjänstefolk. 

Den sjunde och sista dagen blev därför något av en baksmälla. Den vecka som skulle förverkliga hans vision om det evigt goda samhället där folk kände tillhörighet och sammanhang, hade till en börjans känts oändlig, men nu var den snart till ända. Han insåg självkritiskt att han under sex dagar hade gått som katten kring ett skadat byte: redo att slå till, men ändå avvaktande. 

Då endast en dag återstod fanns ingen tid till överläggningar eller tveksamma ingripanden.

Han bestämde sig därför för att förbjuda all verksamhet som han själv inte själv styrde över. Ty endast det skulle vara en garanti för att det goda alltid segrar och makten skulle - via hans kloka förvaltning - åter lämnas till folket. Ingen mer girig adel, inget moralpredikande prästerskap och framförallt inga borgare. Möjligtvis kunde de fattiga bönderna få fortsatt förtroende att förvalta den mark han från och med nu ägde. Nu skulle folket slippa all tidsödande valfrihet och alla kunde känna sig lyckliga och säkra på sina arbetsplatser då ingen längre fick göra vinst. Alla siffror i alla verksamheter skulle lysa behagfullt röda. Alla åsikter skulle tolereras (så länge de inte stred mot Skaparens ideologi förstås) och total öppenhet skulle råda. Kostsamma demokratiska val skulle kunna förrättas lite då och då för att bekräfta hur bra allt var, men utöver detta visste ju Skaparen och hans myndigheter redan alltför väl vad folket ville ha och behövde.

Och han såg att det var gott.

För det var ju Han som bestämde vad som var gott.

Bygden sköter vattnet bättre än staten

Debattartikel i NWT

Länsstyrelsen har fått många slängar i den här bloggen. Och nu är det dags igen. I ett område i Årjäng vill man bilda naturreservat. Detta trots att bygden med eftertryck visat att man är fullt kapabel att sköta området själva - med utvecklad flora och fauna. De värden som finns där, har man nämligen skapat genom ett hårt och medvetet miljöarbete. 

I detta ämne skrev jag en debattartikel som publicerades i

Länsstyrelsen vill bilda naturreservat i Sandaälven/Edsälven i Årjängs kommun. Detta trots att man inte visat hur man kan sköta vattnet bättre än bygden självt. Det här är ett bevis för den fartblindhet som råder i reservatsarbetet där antal hektar mark är viktigare än naturen som ska skyddas.

Vattendraget har tveklöst värden som behöver skötas med varsam hand. Men värdena finns inte där av en slump. Från att ha varit en rensad flottled, har älven återställts av bygdens eget folk. Lekplatser för fisk har byggts, kräftor har planterats in och vattnet har kalkats. Den lokala Fiskevårdsområdesföreningen (vars område är mycket mer omfattande än reservatsgränsen) har tagit fram en detaljerad plan för området – vad som har gjorts och vad som behöver göras. Belöningen för detta viktiga miljöarbete blir att marken ska läggas under statlig förvaltning.

Planerna på ett reservat presenterades vid ett välbesökt möte våren 2011. Tjänstemännen från länsstyrelsen mötte då ett kraftigt motstånd och flera gånger ställdes frågan på vilket sätt staten kunde sköta området bättre än bygden. Något svar gavs aldrig eftersom länsstyrelsen varken har någon skötselplan eller budget för området. Det enda man tycks veta är att området måste skyddas från de markägare som skapat de höga natur- och miljövärdena.

Fiskevårdsområdesföreningen sträckte på mötet ut handen mot länsstyrelsen och ville diskutera vilka ytterligare åtgärder som behövdes, samtidigt som man med det sunda bondförnuftet tillade att ett frivilligt samarbete skulle ge ”mer miljöarbete för pengarna” än ett påtvingat reservat. Förslaget möttes med en iskall hand.

Ordväxlingen mellan markägare och myndighet har sedan dess varit riklig och lokalt är man orolig för att ett reservat kommer förstöra området. Och det är en berättigad oro. Av länsstyrelsens egen sammanställning framgår nämligen att nästan en tredjedel av länets reservat saknar relevanta skötselplaner. I flera av dem bedöms behovet av revidering som akut.

Det här duger inte. Ett reservat måste ha tydliga mål som regelbundet följs upp så att det kan visas att kvaliteten bibehålls. Annars är det slöseri med skattebetalarnas pengar och med naturens resurser.

Årjängsfallet visar också den rättslöshet som råder på det här området. Om du är en tyst och snäll markägare, så får du din ersättning, men om du av någon anledning ogillar planerna, så är processen nästan omöjlig att stoppa. De skyddsvärden som anges är svåra att granska och möjligheten att få rätt mot staten, är obefintlig.

Det här skapar ingen bra grund för samarbete och att fortsätta på den inslagna vägen kommer bara ge förlorare. Det river upp nya sår i bygderna och det förstör det samarbetsklimat som är avgörande för att ett skyddat område ska utvecklas som planerat.

 NWT.