Det är målkonflikten som är problemet i skogen

Skriver en debattartikel i Land Lantbruk som en kommentar till Marit Bohlin som tycker den stora bristen i skogsdebatten är att man inte lyssnar på forskningen. 

 Att forskningen hamnar i bakvattnet när det är mer fokus på åsikter, än på kunskap, det är tyvärr inget unikt för skogen. Så det är bra att vi påminns om detta.

Men det är inte bristande kunskap som är det stora problemet i skogen. Utan bristen på hantering av målkonflikter. 

 

 

Sverige har haft en skogslagstiftning för hänsyn och återväxt längre än alla andra. När andra skövlat sin skog så har vi sett till att den växer och mår bra. Så bra att en lång rad samhällsintressen vill dela upp den mellan sig – utan hänsyn till de som faktiskt äger den.

 

När jag jobbade på LRF mötte jag detta många gånger. Möten, konferenser, referensgrupper och projekt där det pratades och skrevs stort och brett om vad skogen ska användas till - utöver produktion av skogsråvara. Folkhälsa, kulturmiljö, naturvård, jakt, vandringsleder, cykelleder, besöksnäring… mycket samlat i begreppet Ekosystemtjänster. 

I alla de där sammanhangen var det kanske en från LRF och möjligen någon från en skogsägarförening som fick sitta i ett hörn med armarna i kors och lite försynt (och ibland något irriterat) påpeka att det är någon ANNAN som äger och brukar de ytor de pratade om – och ville dela upp mellan sig.

                                                        Och när politiken saknar förmåga att hantera                                                                     målkonflikterna så blir det till domstolen                                                                             markägarna får gå när någon myndighet stoppat                                                                 brukandet

Ett tillfälle som exemplifierar detta var när en regering gick ut med en skrivelse som berörde friluftslivet. Remissen gick till 400 olika instanser. Blott två av dem företrädde ägare av skog. De andra företrädde intressen som på olika sätt ville använda den. Gratis.

Obalansen blir inte så mycket tydligare än så. (Ändå är det ”skogslobbyn” som anses vara för stark…)

 

Den avvägning som finns i Skogsvårdslagen mellan hänsyn och produktion räcker uppebart inte till. Och när politiken saknar förmåga att hantera målkonflikterna så blir det till domstolen markägarna får gå när någon myndighet stoppat brukandet – men utan att vilja betala ersättning.

Att detta fått pågå så länge är en gåta. Eller tydligare uttryckt: Ett rättshaveri.

 

Naturvårdspolitiken måste naturligtvis vila på samma grund som all annan politik: Att mål och medel behöver vara lika stora. 

Det skulle till exempel aldrig gå att Trafikverket kommenderar fram ett vägbygge, med villkoret att företagen inte får betalt. Men att de måste göra jobbet i alla fall ”för ni vill väl inte att det ska fortsätta inträffa olyckor här”. 

I skogen verkar dock logiken vara sådan: markägarna ska stå för de ambitioner staten inte har råd med.

Att markägarna gör sin del är helt uppenbart. Det frivilliga skyddet har växt raskt och om det nu finns skogar med omistligt höga naturvärden som inte har något skydd, så är ju det bara ett kraftfullt underkännande av den statliga politiken som skyddat mark sedan 1960-talet.

 

Så forskning i all ära – men det är målkonflikten som måste redas ut. Och det ska inte ske i domstol.

 

070 316 52 16