Resenärer längs Fryksdalsbanan tillhör nog en av de mest härdade grupperna inom kollektivtrafiken. Nu siktas fler ljus i tunneln som kommer innebära stora förbättringar, även om de flesta av oss tycker att tempot är lågt.

Nu pågår ett spårbyte på den norra delen i år. Följt av den södra delen nästa år.
Trafikverket har också, i god dialog med oss på Region Värmland jobbat fram en tänkbar plan för ytterligare förbättringar, som kortar restiderna och möjliggör för batteridrift. Vi kan då bli av med dieseltågen och inkludera dessa tåg i vår kommande fordonsflotta. Bra för miljö, ekonomi och resenärer - i valfri ordning.
Viktiga steg för ett rundare och närmare Värmland!

Här kan ni läsa artikeln i VF om det pågående spårbytet.

https://www.vf.se/torsby/da-stangs-fryksdalsbanan-for-sparbyte-buss-ersatter/

Det är målkonflikten som är problemet i skogen

Skriver en debattartikel i Land Lantbruk som en kommentar till Marit Bohlin som tycker den stora bristen i skogsdebatten är att man inte lyssnar på forskningen. 

 Att forskningen hamnar i bakvattnet när det är mer fokus på åsikter, än på kunskap, det är tyvärr inget unikt för skogen. Så det är bra att vi påminns om detta.

Men det är inte bristande kunskap som är det stora problemet i skogen. Utan bristen på hantering av målkonflikter. 

 

 

Sverige har haft en skogslagstiftning för hänsyn och återväxt längre än alla andra. När andra skövlat sin skog så har vi sett till att den växer och mår bra. Så bra att en lång rad samhällsintressen vill dela upp den mellan sig – utan hänsyn till de som faktiskt äger den.

 

När jag jobbade på LRF mötte jag detta många gånger. Möten, konferenser, referensgrupper och projekt där det pratades och skrevs stort och brett om vad skogen ska användas till - utöver produktion av skogsråvara. Folkhälsa, kulturmiljö, naturvård, jakt, vandringsleder, cykelleder, besöksnäring… mycket samlat i begreppet Ekosystemtjänster. 

I alla de där sammanhangen var det kanske en från LRF och möjligen någon från en skogsägarförening som fick sitta i ett hörn med armarna i kors och lite försynt (och ibland något irriterat) påpeka att det är någon ANNAN som äger och brukar de ytor de pratade om – och ville dela upp mellan sig.

                                                        Och när politiken saknar förmåga att hantera                                                                     målkonflikterna så blir det till domstolen                                                                             markägarna får gå när någon myndighet stoppat                                                                 brukandet

Ett tillfälle som exemplifierar detta var när en regering gick ut med en skrivelse som berörde friluftslivet. Remissen gick till 400 olika instanser. Blott två av dem företrädde ägare av skog. De andra företrädde intressen som på olika sätt ville använda den. Gratis.

Obalansen blir inte så mycket tydligare än så. (Ändå är det ”skogslobbyn” som anses vara för stark…)

 

Den avvägning som finns i Skogsvårdslagen mellan hänsyn och produktion räcker uppebart inte till. Och när politiken saknar förmåga att hantera målkonflikterna så blir det till domstolen markägarna får gå när någon myndighet stoppat brukandet – men utan att vilja betala ersättning.

Att detta fått pågå så länge är en gåta. Eller tydligare uttryckt: Ett rättshaveri.

 

Naturvårdspolitiken måste naturligtvis vila på samma grund som all annan politik: Att mål och medel behöver vara lika stora. 

Det skulle till exempel aldrig gå att Trafikverket kommenderar fram ett vägbygge, med villkoret att företagen inte får betalt. Men att de måste göra jobbet i alla fall ”för ni vill väl inte att det ska fortsätta inträffa olyckor här”. 

I skogen verkar dock logiken vara sådan: markägarna ska stå för de ambitioner staten inte har råd med.

Att markägarna gör sin del är helt uppenbart. Det frivilliga skyddet har växt raskt och om det nu finns skogar med omistligt höga naturvärden som inte har något skydd, så är ju det bara ett kraftfullt underkännande av den statliga politiken som skyddat mark sedan 1960-talet.

 

Så forskning i all ära – men det är målkonflikten som måste redas ut. Och det ska inte ske i domstol.

 

070 316 52 16

Oljelobbyisterna jublar när politiken tvekar

Att gå före. Visa vägen. Ta täten. Det där är tankesätt som gjort Sverige framgångsrikt i världen. Det skapade jobb här hemma i växande företag – stora som små. Men det gjorde också världen lite bättre.

Idag är den politiska signalen att det är fult att gå före. Framförallt när det gäller den gröna omställningen. Där ska vi helst inte röra oss alls längre.  

 

Länge var den politiska signalen nästan helt entydig: Den gröna omställningen var viktig – inte bara för att långsiktigt rädda mänskligheten från klimathotet – utan även för att det ger en renare miljö och fler jobb här och nu. 

Och näringslivet hakade på. Innovationerna tog fart. 

De fetaste rubrikerna ser vi i gigantiska industrisatsningar kring grönt stål och batteritillverkning. Men bakom dessa finns tusentals andra företag som förändrar sin produktion och utvecklar nya produkter och tjänster. Med världen som marknad.

De gör precis det Sverige alltid har gjort: Vi tittar på vad som behövs och levererar det – liiiite tidigare än alla andra. Då är vi redo när resten av världen upptäcker samma sak.

En del av satsningarna har stött på problem. Och om det var sorgligt att se Northvolts konkurs så var det lika sorgligt att se hur många politiker (som ju ska stå för visionerna) skadeglatt raljerade åt denna tragik.

                                        Sverige och Värmland har många företag                                             som kan bli vinnare i den gröna                                                             omställningen.

Nu har vi en regering som anser att omställningen är ett hot och att vi inte alls ska gå före (trots att samma partier ingick den regering som gjorde stordåd på området under varumärket ”Allians för Sverige”). 

Koldioxidskatter sänks och bränslepriser har blivit ett så känsligt politiskt ämne att ingen ens förmår sig ha två tankar i huvudet samtidigt. Där det faktiskt är möjligt att lindra den galna världens prischocker, med en politik som fasar ut det fossila.

Nu blundas det för det uppenbara och på EU-nivå mixtras det med utsläppshandeln och flera av våra industriledare uttrycker oro för vad som händer om politiken sviker klimatarbetet. Det skapar oro, hotar investeringar och leder till färre jobb och utebliven klimatomställning. 

Oljelobbyn jublar såklart. Hela vägen till banken.

Sverige och Värmland har många företag som kan bli vinnare i den gröna omställningen. Vi har traditionen och kunnandet. Vi har dessutom redan kommit längre än många andra. Men då måste det finnas ett tydligt politiskt ledarskap som visar att det är den vägen vi ska gå. Inte kasta grus i systemet så att de som skapar jobben låter investeringarna ligga i byrålådan. 

För då kommer Sverige - och inte minst Värmland - bli fattigare.

 

 

Erik Evestam (c)

Regionråd och förstanamn på listan till Region Värmland

Daniel Bäckström (c)

Riksdagsledamot och förstanamn på riksdagslistan

Investeringar ner i byrålådan

https://www.nwt.se/2025/09/30/besvikelse-efter-trafikverkets-forslag-till-investeringar-i-varmland-257ec/

https://www.vf.se/2025/09/30/trots-statsministerns-lofte-inget-dubbelspar-mellan-kil-och-karlstad-i-nya-trafikplanen-66a2c/

https://www.sverigesradio.se/artikel/regionradet-om-trafikverkets-plan-besvikelse-for-oss

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/politikerna-i-varmland-om-infrastrukturplanen-en-besvikelse

Det blir inget dubbelspår genom Värmland.

Inte heller någon investering i E18 och ut åker även en av ombyggnadsetapperna på 45an. 

In kommer utredningar om nya mötesspår som inte ger den helhet som Värmland behöver.

På investeringssidan var det en mycket klen transportplan som levererades av Trafikverket idag. All värmlandsmedia uppmärksammade detta och det blev mest rynkade ögonbryn från vår sida.

 

Vi har i Värmland sedan lång tid tillbaka haft samma prioriteringar och det vore skönt att kunna börja stryka i listan. I ett avseende ser detta ut att ske då nya slussar i Göta älv ser ut att vara säkrade. De har på pappret dålig samhällsnytta men i praktiken är de oerhört viktiga för hela Vänerområdet. Och att flytta över allt det godset på andra transportslag skulle vara helt orimligt.

Satsningarna på drift och underhåll blir också välkomna.

 

Men det av många anledningar viktiga stråket mellan våra huvudstäder har inte

prioriteras av Trafikverket.  Trots omfattande utredningsmaterial och en situation med dålig tillförlitlighet på järnvägen till och från Värmland så uteblir satsningarna mellan Kil och Kristinehamn. Det som kommer i stället är utredningar av mötesspår men det kommer inte lösa det bakomliggande problemet. Samtidigt fortsätter trafiken att öka.

 

Nuvarande regeringsunderlag lovade före de tog över att ett stort antal projekt skulle genomföras när tanken på höghastighetståg skrotades. Bla dubbelspår på Värmlandsbanan. Löftet om mer pengar till underhåll har infriats – även om inflationen äter upp mer än vad som är rimligt.

Men en förstärkt och robust öst-västlig förbindelse behövs.

Vi är dock i gott sällskap. För just nu sitter landets nästan samtliga regioner och är lika missnöjda med vad planen innehåller. Har vi orimliga förväntningar? Eller har vi ett stelbent system som konstant ligger 20 år efter behovet? Hur gör vi för att komma ikapp? 

Min slutsats är att vi måste jobba på ett helt annat sätt. Ungefär som regeringen lovade före valet 2022. Antingen ska staten börja låna mer pengar till infrastruktur. Eller så ska vi få in annat, privat kapital som bygger och driver anläggningen i ett avtal med staten. Ett sådant koncept har vi tagit fram inom ramen för Oslo-Stockholm 2.55. I det fallet visar vi hur en ny gränsbana kan betalas med intäkter från trafiken och därefter återlämnas till staten när den är helt avbetalad. 

Den här typen av lösningar behöver vi se mycket mer av – omgående. Att lägga ner ett omfattande utredningsarbete vart fjärde år, för att därefter sitta kvar med samma oavprickade önskelista är inte hållbart för någon region. Eller för Sverige som helhet.

 

 

Hotet mot vattenkraften

Utrivningar av dammar fortsätter att väcka frågor och oro. Den här artikeln i VF tydliggör vilket läge som detta befinner sig i: Rätten att riva ut en anläggning som man inte behöver är inhuggen i lagstiftningen sedan över 100 år tillbaka. Om någon annan ordning ska gälla så behöver lagstiftningen ändras och målet då måste vara att förenkla juridiken så att det går att göra rimliga anpassningar och överlåtelser till andra aktörer.

Men något arbete på regeringsnivå vad gäller det, finns inte. Många riksdagsledamöter och andra har försökt lyfta frågan, dock förgäves än så länge.

Vad gäller vattenkraften så är jag orolig för att de ändringar som regeringen nu föreslår inte är tillräckliga för att säkra den småskaliga vattenkraftens fortlevnad. 

Det är oerhört viktigt för Värmland att vi tar hand om vattenkraften. Man kanske kan tycka att en mindre anläggning inte har någon nationell betydelse, men man ska snarare tänka att befintliga verksamheter genererar kilowattimmar till sina bygder och även ur ett beredskapsperspektiv är det otroligt viktigt. Behovet av el kommer att öka med 70 procent inom en tioårsperiod och den strömmen har vi inte idag och vi vet också att etableringar i Värmland inte blir av på grund av att det saknas elkapacitet i framför allt de västra delarna. Så det är här är allvarligt för både Värmlands konkurrenskraft och större än bara en enskild.

Konkurrenskraften hotas när åtgärder på elnätet dröjer

I Elkraft Värmland har vi samlat krafter från olika sektorer för att kartlägga framförallt näringslivets behov av elkapacitet. Omställningen pågår för fullt och detta kommer ställa ökade krav på hela elsystemet - även i Värmland. 

Inför vår stora energikonferens den 6 december skrev vi tillsammans en debattartikel som publicerades i Dagens Industri där vi beskriver situationen.

Den gröna omställningen pågår i hela landet och kräver snabbare elektrifiering än vad nuvarande system mäktar med. Vi ser behov som ökar i högre takt än utbyggnaden av nätkapacitet och produktion – nu behövs fler insatser från statligt håll om Sverige ska kunna behålla sin konkurrenskraft.

Det är lätt att tro att den gröna omställningen står och faller med de stora, energikrävande anläggningar som är under uppbyggnad i norra Sverige. När det skakar kring enskilda etableringar, kraxar olyckskorparna som om hela klimatomställningen vore på väg att ställas in. Då är det viktigt att påminna sig om att elektrifieringen pågår för fullt även i andra delar av landet. 
Låt oss ta vårt hemmalän, Värmland, som exempel. 

Våra energikrävande tillverkande industrier står redan i dag för hälften av elanvändningen, och kommer att behöva ännu mer el inom en snar framtid. I ett högscenario ökar länets behov från nuvarande 6 TWh till närmare 10 TWh fram till 2030.  Här finns en basindustri som exporterar över hela världen. Bolagen inom massa- och pappersindustrin och våra ståltillverkare vittnar om hur tillgången på fossilfri el är en stark konkurrensfördel på en global marknad. Så de ställer om, med siktet inställt på helt fossilfria produktionskedjor. Transportnäringen är en annan bransch där tekniken tar gigantiska kliv, elektrifieringen av tunga lastbilar går snabbt framåt och laddinfrastrukturen behöver byggas ut i samma takt. Ofta är det dessutom just transporterna som är den sista viktiga länken i den fossilfria kedja som andra bolag strävar mot.
Här har vi alla ett ansvar att bidra till lösningar. I Värmland har vi goda erfarenheter av samverkan. Näringslivet, länets kommuner, energibolag, regionen och länsstyrelsen samlas nu i en långsiktig process för länets energiomställning. Vi har bildat Elkraft Värmland, ett samarbetsforum med fokus på energifrågor. Här samlas vi för att hjälpas åt att lösa de frågor vi kan påverka, lokalt och regionalt i Värmland. Vi är inne i en intensiv process av lokal och regional energiplanering i syfte att bidra till stärkt näringslivsutveckling, minskad klimatpåverkan, förbättrad energiberedskap och trygg energiförsörjning. I våra olika roller tar vi ansvar för nätutbyggnad, tillståndsprocesser, att öka elproduktionen och uppmuntra elkunder att jämna ut elanvändningen. Vi finansierar projekt som ska hitta nya lösningar för flexibilitet, lagring och samverkan. Vi gör det vi kan, men har inte rådighet över allt.
Det som bromsar omställningsarbete, investeringar och nyetableringar är alltså inte brist på vilja, innovationsförmåga, tekniklösningar eller förmåga att arbeta tillsammans. Det är tillgången på el och effekt. I Värmland ser vi ett växande gap mellan förväntat elbehov och elproduktion de närmaste åren, samtidigt som stamnätets begränsade kapacitet sätter stopp för både ökad produktion och ökat uttag just nu. 

En lösning i form av ett förstärkt stamnät väntas vara på plats först om drygt tio år. Då har Svenska kraftnät förhoppningsvis färdigställt det så kallade Karlstadsbenet, 46 mil med dubbla 400-kilovoltledningar som ska förse Värmland, Västra Götaland, Dalarna och Jämtland med mer effekt. Men tio år är en lång tid, och vi är bekymrade över att detta jätteprojekt riskerar att dra ut ännu mer på tiden. Värmland har inte råd att vänta in nytt stamnät, vi behöver effekten redan i dag. 
Det som nu krävs är att vi tillsammans skapar de nödvändiga förutsättningarna om vi menar allvar med den gröna omställningen och budskapet om att hela landet ska fungera.
·       På kort sikt handlar det om att berörda myndigheter ges rätt förutsättningar för att ytterligare intensifiera arbetet med att korta ledtiderna och effektivisera tillståndsprocesserna så att nya ledningar och nyproduktion kommer på plats så snabbt som möjligt. Här pågår många bra initiativ, men vi får inte riskera några fördröjningar i processen med att få denna viktiga infrastruktur på plats. 
·       Vi behöver också hjälpas åt för att minska behovet av tillförd energi inom industrin – skapa incitament för att skynda på energieffektiviseringen där. Då minskar samtidigt belastningen på elnätet.  
·       Vid våra möten med företagen hör vi också en stark önskan om förutsägbarhet och långsiktighet inom energipolitiken. Med tydliga spelregler i en annars skakig värld, blir förutsättningarna för att våga satsa på elektrifiering bättre. Visa samma vilja som i försvarsfrågorna, kliv över partigränserna för att hitta en brett förankrad väg framåt.

Omställningen ger möjligheter för vårt näringsliv att förbli konkurrenskraftigt, generera jobb och tillväxt i hela Sverige

Omställningen ger möjligheter för vårt näringsliv att förbli konkurrenskraftigt, generera jobb och tillväxt i hela Sverige. Men för att detta ska lyckas, måste den gemensamma bilden av vad som behöver göras, delas av fler. Förankringen hos de som berörs av såväl ledningar som energiproduktion är en mycket viktig del som alla aktörer har ett ansvar för. Både i tillståndsprocesser och ersättningsmodeller. Flera saker har redan presenterats i den här riktningen, men sannolikt kan mer behövas.
Idag (6 december) samlas Värmland för energikonferens. Där ska vi fortsätta arbetet med att hitta lösningar för att möjliggöra elektrifiering och för ett fortsatt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv.  Vi gör det vi kan för att underlätta omställningen som redan nu pågår med full kraft. Här behövs en gemensam kraftsamling, lokalt, regionalt och nationellt.
Elkraft Värmland
 
Erik Evestam (C), regionala utvecklingsnämndens ordförande, Region Värmland
Stina Höök (M), regionala utvecklingsnämndens vice ordförande, Region Värmland
Georg Andrén, landshövding Värmlands län
Johan Lindehag, vd Ellevio
Erik Kornfeld, vd Karlstads Energi
Johan Larsson, vd Kristinehamns energi
Sandra Sundbäck, vd Handelskammaren Värmland

Riv inte ut dammar och kraftverk!

Kommunstyrelseordföranden och ledande företrädare för Region Värmland har samlats kring ett uttalande som publicerades i Svenska Dagbladet.  Där uttrycker vi vår oro för de prövningar som nu väntar vattenkraftverk och dammar. Vi befarar att för högt ställda miljökrav kommer leda till att verksamheter avvecklas och rivs. Vilket skulle göra Värmland fattigare.

Just nu pågår juridiska processer som radikalt kommer förändra det svenska landskapet som vi känner det. Samtidigt riskerar energikapaciteten att försämras och ett av samhällets verktyg för att hantera kraftiga regn och torka försvagas. Det är hög tid för regeringen att sätta stopp för de utrivningar av dammar och vattenkraft, som tvingas fram av en för snäv tolkning av EU:s vattendirektiv och svensk vattenlagstiftning.

Den som har varit i Värmland vet att det är ett landskap starkt präglat av vatten. Med Klarälven som livsnerv genom länet och massor av sjöar. Vi har mängder av uppdämda vattendrag som våra städer, industrier och fritidsboenden har växt upp runt, vattnet är en självklar del av vårt kulturlandskap – såväl i stad som i landsbygd. Vi delar vår historia med flera andra län, där kraften från vattnet också bidragit till industrisamhällets framväxt och Sveriges välstånd.

Men nu pågår två mycket viktiga och oroande processer som kan komma att förändra våra förutsättningar radikalt – med konsekvenser som är svåra att överblicka.
Den ena är omprövningen av vattenkraften. Det systemet sjösattes 2020 men havererade nästan omedelbart, när många av kraftverken aviserade att de skulle tvingas lägga ner sin elproduktion på grund av orimligt höga krav på miljöanpassning. Den fond som skulle stå för delar av finansieringen konstaterade också att kostnaderna blev mycket större än vad den skulle klara av att hantera. Prövningen pausades och ett nytt förslag till hantering är nu ute på remiss, men de berörda i branschen är starkt kritiska i sin analys av detta. Det beskrivs att förslaget inte åtgärdar tidigare brister och att hotet mot den småskaliga vattenkraften består. Detta är oroväckande signaler som måste tas på stort allvar. 
Vattenkraften är en stark, fossilfri och förnybar baskraft, och viktig som balanserande kraft vid sidan av sol- och vindkraft. I rådande energisituation kan vi inte vara utan den. Industrins gröna omställning och samhällets elektrifiering ställer höga krav på förstärkt kapacitet och mer elproduktion i hela Sverige. Därför behöver regelverket anpassas så att det blir enklare att öka produktionen, inte minska, i befintliga anläggningar. Varje kilowattimme räknas.

Den andra processen som pågår är betydligt mer osynlig på nationell nivå. Den handlar om Sveriges cirka 10 000 dammar. Som format ekosystem, landskapsbilder och boendemiljöer i hundratals år, men som idag inte ingår i någon elproduktionsanläggning. Allt fler av dessa får nu krav på tillståndsprövningar, och det finns mycket goda skäl att anta att sådana krav kommer att ställas på alla landets dammar framöver. 
Dammarna ägs av allt från privata och kommunala bolag till enskilda markägare. För de sistnämnda har det senaste decenniets juridiska hetsjakt på deras verksamheter inneburit enorm oro och stora ekonomiska risker. När valet står mellan att betala miljonbelopp för att bekosta utredningar och ombyggnationer, eller att riva ut, finns oftast bara en möjlig lösning för den enskilde. Många människor har farit väldigt illa av de här processerna, hur staten tillåtit detta att ske är obegripligt.

Vi måste ha ett system som fokuserar på lösningar utifrån de lokala förutsättningarna – inte som idag där hela fokus              ligger på att återställa till ett naturtillstånd som ingen sett på flera hundra år

Men när staten kräver moderna tillstånd, hotas inte bara enskildas privatekonomier. På samhällsnivå riskerar sjöar att förvandlas till träsk och åar till bäckar. Möjligheten att reglera vattenmängder vid kraftigt regn försvinner. I Värmland ser vi till exempel hur dammutrivningar i Hagfors redan nu märks genom ökade flöden, och hur den lokala räddningstjänsten varnar för den dominoeffekt i form av översvämningar, som kan uppstå när allt fler möjligheter till reglering försvinner. De totala effekterna av storskalig utrivning är nästintill omöjliga att förutse, men städer som ligger nedströms helt ”återställda” vattensystem kommer att drabbas när det inte längre finns någon möjlighet att reglera för dagens flöden eller de betydligt högre som väntas framöver. 

Låt oss vara tydliga med att även vi månar om god vattenkvalitet och ett rikt växt- och djurliv i och kring våra vattendrag. Men vi undrar över den totala effekten på våra ekosystem, om de ska återställas till något som varken djur, natur eller människa sett och upplevt tidigare
Det är uppenbart att varken lagstiftare, myndigheter eller domstolar hittills haft förmågan att hantera denna komplexa fråga och att EU:s vattendirektiv har tolkats för snävt. Lagstiftningen och tillämpningen måste ändras så att enskilda ägare av vattenkraftverk och dammar inte fastnar i en orimlig rävsax som tvingar fram åtgärder vars konsekvenser ingen kan överblicka. I fråga om vattenkraften handlar det om att säkra energiförsörjningen. Men det handlar också om förlusten av vattenbiotoper, våtmarker och sjöars kulturella värde, landskapsbilder, samt om svårbedömda risker för översvämningar, ras och erosion när hela sjösystem påverkas. 

Vi måste ha ett system som fokuserar på lösningar utifrån de lokala förutsättningarna – inte som idag där hela fokus ligger på att återställa till ett naturtillstånd som ingen sett på flera hundra år – en tidsperiod som inkluderar skapandet och tillväxten av alla våra städer. Här står stora värden på spel, i fråga om försämrad energiförsörjning och för drabbade människors och lokalsamhällets acceptans för beslutade och irreparabla åtgärder.
 
Undertecknare:
Jens Fischer (OR), kommunstyrelsens ordförande, Hagfors kommun
Peter Söderström (S), kommunstyrelsens ordförande, Arvika kommun
Hanna Andersson (M), kommunstyrelsens ordförande, Eda kommun
Christer Olsson (M), kommunstyrelsens ordförande, Filipstads kommun
Per Lawén (S), kommunstyrelsens ordförande, Forshaga kommun
Malin Hagström (S), kommunstyrelsens ordförande, Grums kommun
Solweig Gard (S), kommunstyrelsens ordförande, Hammarö kommun
Linda Larsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Karlstads kommun
Anders Johansson (S), kommunstyrelsens ordförande, Kils kommun
Lars Nilsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Kristinehamns kommun
Mathias Lindqvist (S), kommunstyrelsens ordförande, Munkfors kommun 
Eva-Lotta Härdig Eriksson (S), kommunstyrelsens ordförande, Storfors kommun
Henrik Frykberger (M), kommunstyrelsens ordförande, Sunne kommun
Markus Bäckström (C), kommunstyrelsens ordförande, Säffle kommun
Peter Jonsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Torsby kommun
Jonas Ås (KD), kommunstyrelsens ordförande, Årjängs kommun
Åsa Johansson (S), regionstyrelsens ordförande, Region Värmland
Fredrik Larsson (M), regionstyrelsens vice ordförande, Region Värmland
Erik Evestam (C), regionala utvecklingsnämndens ordförande, Region Värmland
Stina Höök (M), regionala utvecklingsnämndens vice ordförande, Region Värmland

Nu ska Nobelbanan utredas!

NWT rapporterar om att vi nu är igång med utredningen kring Nobelbanan, den nya järnväg mellan Örebro och Kristinehamn som skulle bli ett väldigt stort lyft för Värmland. Det knyter oss närmare en ännu större arbetsmarknad, och ökar möjligheten till robust pendling på allt längre avstånd.
– Vi hade hoppats få 50 procent av kostnaden av EU och projektet fick väldigt höga betyg där, men tyvärr räckte vi inte till i den mycket hårda konkurrens från hela Europa.
– Därför är vi överens om att bekosta hela summan, men den fördelas alltså lika av oss sex parter och över åren 2024-2026 och är samtidigt en gigantisk förskottering. Detta eftersom vi får tillbaka pengarna av Trafikverket senare i projektet.

Studien kostar cirka 64 miljoner kronor och finansieras av ägarna bakom bolaget Oslo-Stockholm 2.55 Den beräknas vara klar i början av 2026

Värmland kan gå miste om etableringar

I NWT uttalar jag mig om näringslivets behov i den gröna omställning som just nu pågår. Vår industri - som gjort Sverige och Värmland rikt jobbar nu hårt för att bli fossilfria utifrån sina förutsättningar. Detta kräver insatser från hela samhället

Det finns etableringar som inte blir av i Värmland, men det blir sällan publikt. Det handlar både om befintligt näringsliv som överväger att växa - samt nya etableringar som inte får plats till följd av begränsningar i elkapacitet. På kort tid har detta blivit ett betydande problem för Värmland. 
Jag konstaterar också att den politiska uthålligheten inte är tillräckligt stark när den ställs mot exempelvis vad en liter diesel kostar. Tidigare handlade det om att få med sig näringslivet. Nu är de ikapp och förbi.
Det är risk att det blir mer av missade chanser framöver om vi inte får en ökat elkapacitet. Och vi har många stora företag som har ett fossilberoende fortfarande och det behöver de lämna så fort som möjligt. Det säger de själva, så det ställer ju krav på både politik, nätägare och andra.

Småföretagen ska inte kompensera för statens misslyckande

Värmlands Folkblad har i en ledartext angripit de skogsägare som hyser oro för rättsutvecklingen i skogen, kopplat till artskyddet. Jag kommenterar detta enligt nedan.
Att likt VFs ledarskribent försvara dagens artskydd i skogen innebär att man tycker det är ok att staten tvingar småföretagare på landsbygden till domstol för att få rätten att bruka det man faktiskt äger. En sådan logik hade aldrig accepterats om den nyttjats i våra städer. 
 
Om samhället behöver din mark för ett angeläget samhällsintresse så finns det – om man inte kommer överens – en möjlighet att tvångsmässigt lösa in den. Detta gäller bla vägar och järnvägar – eller skydd av natur. Men: Du har en grundlagsskyddad rätt till ersättning. 

I Sverige har vi med offentliga medel skyddat runt 6 miljoner hektar mark och sjöar. Vi lägger runt 3 miljarder per år på detta skydd. Till detta kommer en del andra skyddsformer som gör att vi undantar runt 25% av skogen från brukande idag. Det hårdaste verktyget är reservat och nationalpark och om staten trots 100 år av skyddsarbete och många, många miljarder av skattemedel inte haft förmågan att skydda ”Europas sista orörda naturskogar” så är det staten som ska ställas mot väggen – inte markägarna.
Ledarskribenten blandar stort och smått i synen på biologisk mångfald. Globalt finns det ett artutdöende, men någon ”biologisk kollaps” riskeras inte i Sverige – i alla fall inte till följd av vårt skogsbruk. I Artdatabankens rödlista bedöms runt 20 000 arters status. Knappt tio procent av dem är i någon utsträckning hotade, varav hälften finns i skogslandskapet. Att ett flertal av dessa störs av skogsbruk är tydligt, men de störs också av växande städer och av klimatförändringar. 
Artskyddet är dock något helt annat. Detta regelverk har helt gått i baklås då det stoppar brukandet av skogen, men det ger ingen självklar rätt till ersättning. Vilket tvingar markägarna till en ojämn kamp mot staten i domstol. Eftersom det i många fall handlar om arter som är mycket vanliga – i något fall till och med jaktbar - så blir konsekvenserna förödande för den enskilde. Tragedierna har staplats på hög de senaste åren och att ledarskribenten raljerar över min partikollega Helena Lindahls engagemang i dessa frågor är anmärkningsvärt. Jag skulle rekommendera att skribenten istället läser reportagen om hur dessa övergrepp drabbar de berörda familjerna.

Alla får såklart vara ute i skog och mark och leta efter arter om man så önskar. Men de konsekvenser det ger i dag är helt orimliga då det lägger ansvaret på helt fel plats. Trafikverket kan ju till exempel inte tvinga en entreprenör att bygga en väg– helt gratis – med motiveringen att det krävs för trafiksäkerheten. Samma logik måste gälla skogsskyddet. Riksdagens majoritet har klubbat en budgetpost som motsvarar den skyddsambition som aktuell majoritet har. Ner till sista kronan. Om man anser att detta är på tok för lite så kan man inte låta det bli småföretagens ansvar att täcka upp för statlig oförmåga.

Avslutningsvis: Ska vi lyckas med klimatomställningen är skogen helt avgörande. HELT avgörande. Det är växande, välskötta skogar som binder mest koldioxid och det är uttagen från dessa skogar som ger oss produkter, material och i sista hand bränsle som byter ut den svarta kolatomen mot den gröna. 
Den som vill kraftigt minska detta brukande behöver berätta hur vi då ska klara omställningen?

Bedrövligt okunnigt, Weimers (sd)

 EU-debatten hettade till i alla fall litegrann när Charie Weimers (sd) gjorde ett skrämmande okunnigt uttalande om EUs sammanhållningspolitik (jag vet, det ÄR ett hopplöst namn) 

Han menade att detta skulle skrotas då den inte gjorde någon nytta, vilket är helt felaktigt. Värmland har fått hundratals miljoner ur detta system till allt från bredbandsutbyggnad till diverse projekt för att stärka näringslivet och rusta personer som befinner sig på - eller utanför - arbetsmarknaden.

Det är bedrövligt att en EU-kandidat uttalar sig så raljant om ett område som har så stor betydelse för Värmland. Men vad gör man inte i populismens namn. Hör mer i Radio Värmland.

Majoritetens budget i Region Värmland

Regionerna befinner sig i en mycket svår, ekonomisk situation. Värmland är inget undantag och därför tvingas vi i majoriteten i Region Värmland lägga förslaget om en skattehöjning på 60 öre, vilket ger ett tillskott på 420 miljoner kronor. Ny skattesats blir 12,28 som för närvarande är tredje högst i landet. Vi var dock först att lägga vår budget så detta kan ändras.

Pengarna används i första hand till hälso- och sjukvården, samt till kollektivtrafiken

De åtgärder för att sänka kostnaderna ligger fast, som bland annat innebär personalreduceringar på 500 tjänster under 2024. I preliminära ramar för 2026 och 2027 tillkommer ytterligare tryck på sänkta kostnader.

Sedan valet styr Centerpartiet i Region Värmland tillsammans med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Att ta beslut om skattehöjning är något vi helst hade velat slippa. Vi vet att det inte är till fördel för tillväxt och utveckling i länet och vi vet att det påverkar framförallt de med lägst inkomster mest.

Samtidigt kan vi konstatera att vi nu är inne i en stor omställning i regionen där vi går från att öka bemanningen med ca 250 personer per år till att minska med 500 tjänster under 2024. Procentuellt tas det mest på administrativa uppgifter, men till antalet är det flest i hälso- och sjukvården. Detta är en stor prövning för hela organisationen. Ytterligare en besparing ska uppnås genom att vi gjort gemensam sak med alla andra regioner för att sänka kostnader för hyrpersonal. Vi har dessutom sedan tidigare dragit ner på en lång rad poster i allt från städningsfrekvens till konferenskostnader.

Men trots detta omfattande program skulle det behövas ytterligare drygt 500 miljoner kronor för att få en ekonomi i balans. 

Vår bedömning är att konsekvenserna blir alltför allvarliga om vi skulle genomföra det som krävs under 2024. 

Framförallt drabbas hälso- och sjukvården, men även kollektivtrafiken skulle beröras med neddragen trafik och/eller ytterligare större avgiftsökningar. Även kulturen och den regionala utvecklingen skulle beröras. Därav detta svåra beslut. 

Senast skatten höjdes på regionnivå var 2012 och då var det ett borgerligt styre, där Centerpartiet ingick. Vi är medvetna om att vi därmed får den tredje högsta regionskatten i Värmland, men tror - med tanke på läget i regionsverige - att fler kommer tvingas haka på vårt beslut.

Vi hade såklart hoppats att de tidigare besparingsbeslut hade räckt längre, men inflationen har grävt djupa hål i våra fickor och regeringen har inte ställt upp i rådande kostnadskris. Av de 24 miljarder som regionerna förväntas gå i underskott 2024, så har hittills bara 6 levererats. Då blir detta effekten.

Förändringsarbetet kommer dock att behöva fortsätta, både för att stärka vår ekonomi och klara av kompetensförsörjningen

Beslut om regionens budget fattas slutligen av regionfullmäktige i juni.

Läs mer på NWT

Mångmiljonsatsning på Fryksdalsbanan

 En mycket glädjande nyhet kunde vi leverera till pendlare längs Fryksdalsbanan. Nu kommer det äntligen ske en rejäl upprustning där med spårbyte i först den norra delen, mellan Sunne och Torsby.

– Den här satsningen kommer att skapa helt nya förutsättningar. De här spåren kommer klara betydligt högre temperaturväxlingar, de berömda solkurvorna man hör talas om. Vi planerar för att komma igång med arbetena 2026. Vi har en kostnadsberäkning på mellan 300 och 400 miljoner i etapp 1. Så det är väldigt mycket pengar. Totalkostnaden har vi räknat till nästan 800 miljoner. Det är en väldigt stor satsning staten gör här, tillägger Rami Yones som är regional direktör för Trafikverket region Mellersta.

Klåfingrighet hjälper inte skogen

Familjeskogsbruket är den bästa garanten för ett mångsidigt skogsbruk. Det är också grunden i den omställning vi nu är inne i där vi byter bort den svarta, fossila kolatomen mot den gröna, förnybara. Detta ska varken svenska staten eller EU detaljstyra. För det leder till sämre förutsättningar för alla.

 

Den svenska skogsdebatten är het och många är engagerade. Det visar hur viktig skogen är för hela det svenska folket och för samhället. 

Sedan 1990-talet har vi en stor frihet under ansvar som gett en sakta men säkert positiv utveckling av värdena i skogen med en kombination av biologisk mångfald och tillväxt. 

Men vi får inte blunda för målkonflikterna – för de kommer tvinga oss att välja. Det största hotet mot bland annat den biologiska mångfalden, det är klimatförändringen och skogen har då en helt avgörande roll i den omställning som nu är nödvändig. Dels utgör den en stor kolsänka där det framförallt är den aktivt brukade skogen som binder mest. Men cellulosafibern kan dessutom användas till en lång rad produkter som gör att vi kan fasa ut oljan. Något som är bra för jobb, tillväxt, beredskap – och miljö. Klimatarbetet handlar därför lika mycket om tillväxt där slutpunkten är en både rikare och bättre värld än den vi har idag. 

Det är då det enskilda ägandet kommer in i bilden. 300 000 skogsägare som på olika sätt, med olika filosofier brukar sin skog över generationer och som därigenom garanterar mångfald istället för enfald. 

Men det är en verksamhet som just nu står inför stora prövningar. Här i Sverige hamnar skogsbruket i den ena rättstvisten efter den andra och motparten är alltid staten. För när det hittas rödlistade arter har staten fortfarande inte något fungerande system att hantera detta på. Ersättning vill man helst undvika att betala och då hamnar den enskilde i kläm, med stora ekonomiska konsekvenser som följd.

Detta är helt orimligt.

 

Även EU lägger sig i. EU har egentligen ingen skogspolitik men flyttar ändå fram positionerna genom att försöka skapa ett stelbent regelverk som inte alls passar de länder med stora skogar, som exempelvis Sverige.

Därför måste Sverige ha engagerade parlamentariker som tar plats i förhandlingarna för att påverka på riktigt. Centerpartiet har tagit det ansvaret i Bryssel under den senaste mandatperioden och det vill vi göra även i nästa. Samtidigt måste vi bli betydligt bättre på att tolka EUs olika regelverk så att de anpassas efter de förhållanden vi har här hemma. Det är bara då vi får ett starkt och trovärdigt EU-samarbete.

 

Replik: Borgerliga alliansen göder byråkratin

 I NWT skriver vi en debattartikel som en replik till de moderata regionråden som å ena sidan vill ha en mer slimmad organisation, men som å andra sidan inte är sena med att lägga förslag som ökar administrationen. 

Det handlar om förslag som skulle kräva ännu mer av “statistikuppföljningar, checklistor och strategier”, skriver Åsa Johansson, Erik Evestam och Elisabeth Björk.

Svar till Fredrik Larsson och Stina Höök (NWT 15/4).

Visst är det konstigt. De moderata oppositionsråden vurmar för att minska byråkratin, men samtidigt skickar de in förslag efter förslag i den borgerliga samverkan som snarare skulle göda byråkratin. Det handlar om förslag som skulle kräva ännu mer av “statistikuppföljningar, checklistor och strategier”.Sverige befinner sig en sjukvårdskris med en regering som inte ger tillräckligt med ekonomiska medel för att skydda den vård som de moderata oppositionsråden så ivrigt agiterar för. Det är snarare en vårbudget som sätter Sveriges regioner på en svältdiet och i slutändan den värmländska vårdpersonalen.

Det är inte så att vi i det socialdemokratiska, centerpartistiska och vänsterpartistiska styret inte minskar på byråkratin, det gör vi. Det har vi gjort i tidigare budget samtidigt som vi tagit flera beslut för att hantera den sjukvårdskris vi befinner oss i. SCV-styret tog tidigt beslut om exempelvis anställningsstopp för administrativ personal. Nu har vi gått vidare med att minska på den administrativa personalen med 130 tjänster.Regionerna befinner sig i en ekonomisk realitet som inte bara påverkar icke vårdnära personal, utan likväl vårdpersonal. Det på grund av en moderatledd regering som inte ser verkligheten för vad den är. Därför hoppas vi att Moderaterna i Värmland tar sitt ansvar och lobbar gentemot regeringen så att Ulf Kristersson (M) kan inse det allvarliga läge som Sveriges regioner befinner sig i. 

För inte kan väl de moderata oppositionsråden vara nöjda med att vårbudgeten kommer innebära fortsatta neddragningar i vården?

Åsa Johansson (S)

Regionråd

Erik Evestam (C)

Regionråd

Elisabeth Björk (V)

Regionråd

Prövningen av uppdämda vatten har kollapsat

Replik till Christer Borg, NWT 15 april angående prövning av vattenkraft

All miljöprövning innebär en avvägning, så även för vattenkraften. Men till skillnad från Christer Borg anser jag inte att anläggningar som funnits i hundratals år plötsligt ska anses som en fara för miljön. Hade det varit sant skulle ju inga av dessa vattendrag innehålla någon biologisk mångfald alls. 

 

Christer Borg försöker ge bilden av att vattenkraftens miljöpåverkan är ny. Så är det verkligen inte. 

De dämda vattnen (vilket i Värmland är i klar majoritet) är äldre än i stort sett allt annat människan byggt och såväl ekoystemen som människan har anpassat sig efter detta. Det har byggts städer, tätorter, hus och infrastruktur utifrån att vattnet är uppdämt och reglerat.

Om detta vid en storskalig utrivning försvinner – samtidigt som klimatet blir alltmer lynnigt – så finns det ingen som kan bedöma konsekvenserna. Till detta kommer en lång rad andra värden som hotas, som kulturmiljöer och landskapsbilder. 

Den ”miljöskada” som uppdämda vatten eventuellt orsakar blir därmed snarare av filosofisk karaktär. För om det är den ursprungliga miljön som eftesträvas så är det snarare städerna som ska ”återställas”.

 

Prövningen av vattenkraften är omgärdad av en svårgenomtränglig juridik. Att de tilldelas moderna miljövillkor motsätter jag mig inte, men det som skedde när processen startade var att kraven på juridik och åtgärder blev så omfattande att många såg utrivning som enda alternativ. Såväl prognosen över åtgärdernas kostnader som tilltänkt tidsplan framstod som helt orealistiska. Nu har även miljöfonden beslutat om en ”paus” för nya ansökningar och i domstol trängs ärenden kring dammars äldre rättigheter. Hela systemet förefaller ha kollapsat.

Jag kan konstatera att hade någon annan av dagens alla industrier prövats med samma strikta syn på miljöpåverkan, så hade de sannolikt fått stänga allihop.

 

När Christer Borg menar att regelverket är ”späckat av skydd för vattenkraften” så är detta dessutom felaktigt. Det finns mycket som fonden inte täcker, exempelvis hänsyn till kulturmiljön. Men även om kostnadstäckningen hade varit fullständig, så står vi likafullt kvar med problemet med minskad produktion av utsläppsfri el i framför allt södra Sverige. Detta i en tid då vi behöver det motsatta.

Till skillnad från Christer Borg så ser jag vattenkraften som en helt avgörande resurs för ett hållbart samhälle. Den måste värnas och effektiviseras så att det helst produceras mer el än idag. Det kommer såväl klimatet som den biologiska mångfalden vinna på.