KRÖNIKA: När utsläppsfri el blev ett miljöproblem

Bertil Forsberg i Västra Ämtervik är ingen blyg person. Han kan göra sin röst hörd och tvekar inte att ryta till när det behövs. En och annan tycker säkert att han ryter till även när det inte behövs. Men när han fastnade i Länsstyrelsens tillsynsnät så var hans irritation befogad. Något han har domstolsbeslut på.

Jag ska återkomma till Bertil men först går vi tillbaka till början av sommaren. Till myggen i Sysslebäck. Där en rörd Jan-Anders Carlsson, VD för Näckåns Energi äntligen fick ta första spadtaget på Näckåns nya vattenkraftverk.

Här ska det produceras utsläppsfri el till det lokala nätet och det är en viktig satsning för bolagets utveckling och för Nordvärmlands självkänsla.

Men det har föregåtts av en byråkrati som väckt stor förvåning och frustration.

För när tillståndet skulle upp i Mark- och miljödomstolen tog staten via Länsstyrelsen fram det tunga artilleriet och beskrev anläggningen som en obotlig miljöskada.

På sida upp och sida ner sågades bolagets projekt, men trots de mångordiga protesterna förlorade Länsstyrelsen. Myndigheten gav sig inte och tillsammans med vattenlobbyisterna i Älvräddarna överklagade man till nästa instans. Men man åkte på stordäng där också efter en domstolsförhandling som vi som åhörare aldrig kommer att glömma. Statens agerande var minst sagt märkligt.

Då trodde alla det var klart – men det fanns ett litet kryphål till att använda: Högsta Domstolen. Dit gick Älvräddarna men då klev Länsstyrelsen av- i alla fall officiellt. Efter ett år kom beskedet att HD inte tänkte pröva ärendet.

Kampen tog över tre år och kostade stora summor pengar. Trots att bolaget hade rätt hela tiden.

En och annan tyckte nog därför att det lät lite kluvet när landshövdingen vid första spadtaget pratade sig varm över denna landsbygdssatsning – ett projekt som hans egen myndighet alltså gjort allt för att stoppa.

Näckåns Energi är dock att gratulera för sin envishet. Nu kommer bolaget snart kunna leverera lokalproducerad el igen.

Det kan även Bertil Forsberg i Västra Ämtervik göra. Men hans ärende är märkligt ur ett helt annat perspektiv. Han hade nämligen redan ett tillstånd för sitt vattenkraftverk. Förhållandevis nytt, dessutom. Ändå ägnade Länsstyrelsen mycket kraft åt att försöka torpedera det och tvinga fram en ny prövning. Via ett föreläggande förklarades hans verksamhet olaglig och även han fick ordrika inlagor om varför den lagliga anläggningen skulle söka tillstånd.

Staten drev ärendet på skattebetalarnas konto. För Bertil stod dock fyra privat investerade miljoner på spel och han tvingades anlita advokat för att ta ärendet till domstol. I maj i år kom beskedet och den behövde bara en a4-sida för såga Länsstyrelsens föreläggande. Myndigheten har gjort något som inte var lagligt att göra. Tillståndet gäller.

Klappat och klart, kan tyckas, men precis som i fallet Näckån så går Länsstyrelsen vidare och överklagar. De som känner Bertil Forsberg kan nog föreställa sig vilka ord han använde sig av i den dialog som följde. Ni andra får gissa, för det lämpar sig inte för denna tidning.

Men här hände något. Överklagandet dras nämligen tillbaka ”när man gått igenom ärendet en gång till” som Länsstyrelsens tjänsteman beskriver det.

Exakt vilka överväganden det handlade om, det får vi nog aldrig veta. Hans envishet? Eller fick det sunda förnuftet äntligen segra? För tittar vi på de senaste årens agerande från landets länsstyrelser så är det en lång lista med ärenden där anläggningar som funnits i hundratals år plötsligt beskrivs som miljöskador som måste åtgärdas. Kosta vad det kosta vill.

En del har kallat det häxjakt. Andra för ett ideologiskt korståg och många frågar sig hur det är möjligt för staten att driva de här processerna.

Nu har riksdagen försökt styra upp det här med en ny lagstiftning som träder i kraft vid årsskiftet. Nu ska småskalig vattenkraft ses som en resurs – igen. Det beskrivs som en stor seger men skeptikerna är av förklarliga skäl många eftersom ingen vet hur myndigheterna kommer att förvalta regelverket.

Så alla de som funnits på de här barrikaderna de senaste åren får nog ställa in sig på att stå kvar där en stund till.

Erik Evestam

Miljörörelsens förlorade heder

Debattinlägg i NWT 

Ju bättre det går för miljön – desto ilsknare blir miljörörelsen. Samtidigt är det allt oftare vanliga människor som är måltavlor. Och de största miljöbovarna förefaller finnas på landsbygden. 

Det är en sorglig utveckling.

När jag föddes i början på 70-talet så hade kampen för miljön knappt vaknat. Nästan ingenting var förbjudet av miljöskäl. 

Det som därefter följde var en exempellös framgång där vi till skillnad från de flesta andra länder lyckades kombinera ekonomisk tillväxt med en kraftfull miljöpolitik. 

Oljan försvann som uppvärmning till våra bostäder. Kemikalier förbjöds. Utsläppen minskade av i stort sett allt. Ny djurskyddslag, miljöbalk och skogsvårdslag är några exempel.

Samtidigt växte ekonomin och alltfler insåg att det hållbara också var det lönsamma. 

Detta hade inte varit möjligt utan en miljörörelse som pekat ut stora bolag och tröga myndigheter och politiker som fiender. Det var en rörelse som slog uppåt i det godas tjänst. 

Men i takt med framgångarna hände något.

Nu riktas alltfler sparkar neråt. Mot vanligt folk. Framförallt på landsbygden.

Aktivister bryter sig in hos lagliga småföretagare som föder upp grisar, höns eller minkar. De hånar och trakasserar vanliga människor vars intresse är att jaga älg. Och har man hundar eller får i områden där det finns varg – ja då får man skylla sig själv. De vill driva människor i konkurs bara för att de råkar ha ett litet vattenkraftverk på sin fastighet. De vill stoppa skogsägare från att bruka sin mark – trots att flera av arterna de hänvisar till inte ens är hotade. 

De vill ha strängast möjliga strandskydd överallt för att hindra markägare att bygga sig en stuga i något attraktivt läge på landsbygden.

Och när vi nu ska klara den riktigt stora miljöutmaningen– utfasningen av bensin och diesel i vår fordonspark – då är det yrkestrafiken på landsbygden som målas upp som den stora boven.

Även myndigheterna har förändrats. Vi har sett flera exempel på statliga tjänstemän som inte klarar av att vara opartiska. Som driver en egen, granithård agenda och som ibland uttrycker sig hårdare än miljölobbyisterna.

Hur allt detta påverkar de som drabbas av retorik, byråkrati och aktivism – det tycks sakna betydelse. För att göra en omelett måste det ju krossas en del ägg.

Den här utvecklingen hotar trovärdigheten för miljöpolitiken, men framförallt är den totalt felriktad. Det är inte rörmokarens firmabil på landsbygden som förstör klimatet. Det är inte villornas enskilda avlopp som dödar Östersjön. Och det är inte turistföretagarens bastuflotte som hotar allemansrätt eller biologisk mångfald.

Tvärtom – det är entreprenörer inom jord, skog, turism och förnybar energi som är ryggraden i omställningen till ett hållbart samhälle. 

De borde få medaljer - inte förelägganden.

NWT