En mörk dag i USAs historia

Det har varit en mörk vecka i landet som åtminstone själva beskriver sig som världens friaste. Där man kan utveckla och utvecklas. Där inget är omöjligt och där den personliga friheten är inhugget i sten. 

Men under Donald Trumps korta tid som president hann han tillsätta tre domare i Högsta domstolen och vips ligger fältet öppet för nya tolkningar av konstitutionen. Nu senast har den konservativa majoriteten grävt djupt i det sena 1700-talets värderingar och kom fram till att kvinnor nu ska fråntas rätten till sina egna kroppar. De anser plötsligt att det 14e tillägget från 1868 tolkades fel i domen Roe Vs Wade 1973. Den dom som gjorde abort till en rättighet för landets alla kvinnor.

Därmed bröts en flerhundraårig trend där de mänskliga rättigheterna succesivt stärkts.

Som om inte detta vore nog. I samma "domslut" kring aborträtten konstaterades att det kan behövas en översyn av andra rättigheter, exempelvis rätten till samkönade äktenskap.

När en av de blivande "domarna" Brett Kavanaugh utfrågades 2018 ställdes han mot väggen av senator Kamala Harris som frågade om han kunde nämna en lagstiftning som reglerar vad en man kan göra med sin kropp. Något svar fanns inte på den frågan, men klippet blev det mest delade i mina flöden ever. 11 000 delningar och över 1 miljon visningar. Jag tyckte då att detta var en underhållande pinsamhet. HD ska ju verka utifrån principer och inte utifrån egna, eller partipolitiska åsikter och varken Kavanaugh eller någon annan flaggade i sina utfrågningar för att personlig frihet och mänskliga rättigheter i "världens friaste land" skulle flyttas bakåt ett par hundra år. 

Men nu vet vi bättre och skrattet från vår sida har minsann fastnat i halsen. 

Därför är det bra att Centerpartiet nu kräver att aborträtten ska säkras i grundlagen. För är det något vi lärt oss av historien så är det att inga demokratiska rättigheter kan tas för givna. 

Inte någonstans.

Den som vill se klippet från en stammande Brett Kavanaugh får besöka min facebook.

Hög klimatnota för minskat skogsbrukande

För ett tag sedan gjorde NWT reportage om en skogsägare som kämpade för att få behålla sin mark. Detta fick skogsdebattören Sebastian Kirppu att raljera och kalla henne okunnig, vilket jag inte kunde låta stå obesvarat. Idag publicerade NWT min replik.

NWT har beskrivit hur en skogsägare i Torsby är orolig för vad som ska hända med den skog som staten vill ta ifrån henne. I en insändare raljerar skogsdebattören Sebastian Kirppu att hon är okunnig och behöver läsa på bättre. Fakta kvarstår dock att statens agerande skapar en otrygghet som också går ut över den biologiska mångfalden.

Staten har idag möjlighet att ta skog från enskilda markägare - vare sig de vill det eller inte. Staten kompenserar med en ersättning för intrånget och för de som inte har generationer av skogsägande i blodet kanske det är svårt att förstå varför man inte nöjer sig med detta. Men tänk om någon tar ifrån dig ett familjealbum med bilder på barnbarn och högtider - och sedan ersätter dig med vad albumet kostade i butiken. Skulle du uppleva det som en bra affär? Eller om någon kom in i ditt hem och förbjöd dig att använda vardagsrummet eftersom staten betraktar gamla parkettgolv som så värdefulla att de inte får trampas på?

Att raljera över en enskild människas bevekelsegrunder för sitt skogsägande tycker jag därför är synnerligen osnyggt.

Alla har olika utgångspunkter i den snåriga skogsdebatten. Skogen och marken binder koldioxid när den växer. Träden binder mest när de är yngre, marken mest när skogen är gammal. Avverkade träd används till byggmaterial, möbler, kläder, förpackningar, samt till energi och bränsle. Träfiberns möjligheter tycks vara ändlösa och den är därför bärande i arbetet med att byta ut det fossila mot det förnybara.

Samtidigt som innovationerna kring träfibern blir alltfler, ser vi att skogsbruket blir alltmer hållbart. Vi har mer skog än någonsin, mer gammal skog, mer lövträd, mer grova lövträd och mer död ved. Allt detta är bra för den biologiska mångfalden. För den som gillar reservat så bildas det nya sådana nästan dagligen.

Detta har gjort att cirka 25% av skogsmarken på olika sätt skyddad för naturvård. Alltså betydligt mer än de handfull procent som Kirppu nämner i sin artikel.

Frågan är dock egentligen en helt annan: Om vi på ett radikalt sätt ska minska brukandet i skogen så måste vi reda ut konsekvenserna. Att den enskilde skogsägaren ska betala är enligt alla rättsstatens principer helt uteslutet. Och om staten vill göra det utifrån den strikta hållning som råder i dagens artskyddsförordning så kommer det kosta skattekollektivet hundratals miljarder i ersättningar, utebliven produktion, samt tiotusentals förlorade jobb.

Den notan kanske inte bekymrar Kirppu - men däremot de flesta andra.

NWT