Landsbygden ska utvecklas - inte bevaras

Debattinlägg i Land, oktober 2017

Ägare av vattenkraftverk tvingas söka tillstånd för orimliga summor, skogsägare förbjuds att avverka sin skog och företagare drivs in i dyra domstolsprocesser. Myndigheterna måste börja sätta miljönyttan före juridiken – annars blir alla förlorare i slutändan.

Ska landsbygden bevaras eller utvecklas? Frågan kan tyckas konstigt ställd men trots att landsbygden har hela nyckelknippan till det hållbara samhället så är det ändå många som anser att vår livsmiljö ska bevaras – istället för att utvecklas.

De här tankarna leder oss in på fel spår och då får vi se upp. För både i Sverige och i Europa växer det fram en miljörörelse där bevarandet står i fokus. Den vill att landsbygden ska förvandlas till ett museum och en experimentverkstad för diverse naturvårdsprojekt.

I deras verklighetsbeskrivning utgörs miljöbovarna av till exempel småskaliga vattenkraftverk, idisslande kossor – samt i stort sett alla skogsägare.

De här tankebanorna finns tyvärr inte bara hos lobbyisterna utan även inom myndigheterna. Juridiken har blivit viktigare än miljönyttan och någon analys över effekterna, det görs inte.
Mest tydligt blev detta för några år sedan när EU:s vattendirektiv skulle genomföras på svensk mark.
Konsekvenserna fick bönderna att tappa andan. Kostnader på tiotals miljarder kronor skulle fördelas ut i ett gigantiskt projekt där landsbygden skulle återställas till ett opåverkat skick.
Ansvariga myndigheter tvingades till slut att backa men det har tyvärr inte bromsat alla andra processer som pågår:
• Ägare av vattenkraftverk och dammar åläggs att söka tillstånd för kostnader som vida överstiger verksamhetens omsättning.
• Skogsägare stoppas från att avverka sin skog på grund av att det finns arter där som inte ens är hotade i Sverige.
• Företagare som vill täcka över ett litet dike eller göra en öppning i en stenmur så att traktorn kommer igenom, tvingas bekosta en osäker domstolsprocess i hopp om att få rätt.
• Och så detta orimliga strandskydd, där varje aviserad förbättring hittills bara gett motsatt effekt och där en del ärenden som hanteras i domstol är direkt löjeväckande.
Ovanpå detta lade Miljödepartementet före sommaren ett nytt förslag som kommer kasta in alla vattenpåverkande verksamheter i processer som kommer knäcka både dem och rättssystemet.

Skyller på varandra
Medan detta pågår skyller de ansvariga på varandra. Myndigheterna säger att politiken skrivit dåliga lagar och politikerna säger att ”så där var det ju inte tänkt att bli”. Och hittar man ingen annan bov i dramat kan man alltid skylla på EU. Det funkar i alla väder.
Det här hämmar tillväxt och utveckling på landsbygden, men det hotar också legitimiteten för miljöpolitiken. Det är helt enkelt en utveckling utan synbara vinnare.
Om myndigheterna istället satte miljönyttan framför juridiken så är jag övertygad om att resultaten både skulle bli större och komma snabbare. Plus att våra miljödomstolar slapp kvävas av ändlösa tillståndsprocesser.

Erik Evestam, Äganderättsexpert på LRF

”Länsstyrelsen har inte en aning om konsekvenserna"

Reportage från Länstidningen VärmlandsBygden

Dammen på Norums gård utanför Molkom har inte producerat el på drygt 40 år. Men nu kräver Länsstyrelsen att ägaren Leif Widén ska söka tillstånd och kostnaden för detta kan bli stora. Han tror dock myndigheten helst vill att det ska rivas helt.

- Länsstyrelsen vill återskapa något som de inte har en aning om konsekvenserna av, säger han.

Med sitt strategiska läge mellan Bergslagen och utskeppningen i Vänern, så har Norum en historia som industriellt. 1629 byggdes den första stångjärnshammaren och drygt tio år senare kom den andra.

Sedan 1975 när kraftstationen stängde har det inte bedrivits någon verksamhet i de två utloppen och dess enda funktion är nu att reglera Molkomsjön. Detta genererar inga intäkter, bara utgifter och det stora kvarnhuset är som ett museum från en svunnen tid.

- Allt finns kvar därinne, helt intakt med kvarn och kraftstation. Det skulle kunna tas i bruk igen, säger han.

Fastigheten har dock ett stort renoveringsbehov, men de planerna har Leif fått lägga åt sidan. Nu är kampen en annan.

I februari 2016 kom nämligen ett frågeformulär från Länsstyrelsen om anläggningens ägande, laglighet och drift. Ett tillsynsbesök gjordes och efter en del skriftväxling meddelande myndigheten att man tänkte förelägga Leif om att antingen söka tillstånd för verksamheten, eller tillstånd för utrivning. Leif kände sig tvingad att göra detta och fick ett år på sig att lämna in en ansökan till mark- och miljödomstolen.

- Det finns såklart ett tillstånd. Man hade ju inte kunnat driva en så här stor anläggning utan tillstånd. Men väldigt mycket av dokumentationen och historiken försvann i en brand 1920. Så det är inte så lätt att hitta detta idag.

Av myndighetens uttalanden framgår att den kan komma att motsätta sig att tillstånd ges och det tolkar Widén som att man vill ha en utrivning. Och konsekvenserna av detta är okända:

- Ingen kan ju veta eftersom det varit uppdämt sedan 1629. Jag skulle tro att Molkomsjön sjunker med kanske 1,5 meter men den har ju många grunda vikar som förmodligen skulle bli helt torrlagda. Dessutom tror jag att grundvattennivån också kommer sjunka i området.

Någon vattendom finns inte men han håller en reglering på 80 centimeter.

- Det ska inte vara högre upp än grunden på den där byggnaden, säger Leif och pekar på ett litet timmerhus som står på dammens kant.

När tillsynen kom, så var det första gången som myndigheterna visat något miljöintresse för anläggningen sedan Leif tog över gården 1978. Det enda han gjort genom åren var att rapportera in statusen utifrån dammsäkerheten.

- Jag har aldrig fått någon kritik, synpunkter eller frågor kring tillstånd tidigare. Trots att de ju mycket väl känt till anläggningen.

Leif Widén är inte ensam i den här situationen. Många har fått lagligheten ifrågasatt och nya tillstånd kan vara lika omfattande som att bygga en ny anläggning. Det stora problemet är kostnaden. Ett tillstånd kräver utredningar och konsulter inom miljö och juridik - redan innan en enda miljöåtgärd genomförts. Detta oroar honom mycket.

- När jag har pratat med andra så säger de att det handlar om allt från 300 000 kronor och uppåt.

Kan du tänka dig att riva ut anläggningen?

- Nej, jag känner ju ett ansvar mot gården och miljön runtomkring. Det skulle ju bli enorma förändringar om det här inte fanns.

2006 sökte han tillstånd för att återstarta stationen. Den skulle då kunna producera runt 650 000 Kwh per år, men det fick han avslag på.

- Jag kan inte förstå på vilket sätt en elproduktion skulle påverka miljön negativt. Det är visserligen ingen stor anläggning men om vi till exempel ska köra elbilar så skulle jag kunna försörja 130 familjer med närproducerad fordonsel. Det kan ju inte vara fel?

När miljösverige tappar fotfästet

Skatteverkets Ingemar Hansson fastnar med handen i syltburken, får sparken - och åter hamnar myndigheternas förtroende i debattens centrum. Men det finns fler som skulle behöva granskas. Hur opartiska är de egentligen och ska verkligen ändamålen helga alla medel?


I miljösverige har mycket gått åt rätt håll. Det mesta faktiskt. Vi vet mer, kan mer och gör mer än någon generation före oss och förmodligen mer än något annat land i hela världen. Vi lyckas dessutom med konststycket att kombinera miljöarbete med tillväxt. Men istället för rätade ryggar möter vi ett miljösverige med ständigt rynkade ögonbryn. Förväntningarna skruvas upp intill omöjlighetens gräns och trots att vi är bäst på det mesta så ser vi ut att misslyckas med att nå 15 av 16 miljömål. Men istället för att ifrågasätta målen, så växer det på myndigheterna fram ett bokstavstroende som inte ser några rimlighetens gränser.


En husägare på landsbygden kan åläggas nytt avlopp för över hundratusen kronor trots att det saknas något skadat vattendrag i närheten. En dammägare kan avkrävas nytt tillstånd på 500 000 kronor trots att intäkterna är noll och dammen legat där i 200 år. En skogsägare kan få avverkningsförbud på stora delar av sin skog, trots att arterna som motiverar förbudet inte ens är hotade. Ett turistföretag på landsbygden stoppas från utveckling med hänvisning till strandskyddet, trots att skyddsvärde saknas. En lantbrukare hindras från att sprida gödsel när det är som mest optimalt, trots att ingen protesterat mot hans planer.


Vi ser också hur enskilda tjänstemän har ett engagemang som sträcker sig bortanför det lämpliga. En av dem jobbar på Kammarkollegiet och företräder ”allmänheten” i frågor runt vattenkraft. Trots att han i denna roll ska vara en opartisk, har han helt öppet och till synes ogenerat visat upp ett stort förakt för vattenkraft. Hur hans agerande drabbar enskilda medborgare, det bryr han sig inte om.
I samma ämne finns en tjänsteman på en av våra Länsstyrelser som tydligt tagit ställning mot vattenkraft i sociala medier – något som till och med fick en domstol att återförvisa ett ärende på grund av jäv. På en annan Länsstyrelse sitter en annan tjänsteman och tydligt deklarerar en extremt kritisk hållning mot skogsbruk och skogsägare. Samtidigt som han jobbar med just dessa frågor på myndigheten.
Så här kan vi fortsätta en stund.
Men lagstiftningen ger inget stöd åt principen att ändamålet helgar medlen – inte ens i miljöfrågor. En statlig tjänsteman har fått förtroende att jobba för medborgarna. Nyckelorden är integritet, opartiskhet och rättvisa. Åtgärder ska vara proportionerliga och avvägda och även negativa beslut måste vara begripliga och hålla för granskning.
Samtidigt så har en tjänsteman självklart en medborgares alla fri- och rättigheter och hur denna balansgång ska hanteras, finns beskriven i både lagar och policys.

En som upptäckt vart gränsen är tidigare nämnde Ingemar Hansson. Som privatperson agerade han ombud åt sin särbo i en ekonomisk tvist med ett företag. Det ansåg finansminister Magdalena Andersson skadade förtroendet för Skatteverket, avgången var ett faktum och istället får han nu pyssla med annat på departementet.

Men vad händer när en miljömyndighet tar i för hårt? När den engagerade tjänstemannens tolkningar är så långtgående att ett nationellt miljömåls uppfyllelse hotar en enskild medborgares försörjning? Rimligen är detta ett större trovärdighetsproblem än det som Hansson ägnade sig åt.

Än mer problematiskt blir detta när vi ser den bristfälliga konflikthanteringen. För när myndigheterna skapar nya striktare tolkningar av ett regelverk så hänvisas till de lagar som politikerna stiftat. Och dessa svarar med ”så här var det ju inte tänkt att bli!”.
Men vem tar då ansvar när ingen anser sig vara ansvarig?
Och – till skillnad från Ingemar Hansson - så har de medborgare som drabbas av en för kraftfull myndighetsutövning ingen välbetald stol på finansdepartementet att sätta sig på när bilan faller. De får istället betala själva, ur eget bankkonto, eller med egna grusade utvecklingsplaner.


 Erik Evestam

För den nördige. Läs mer om myndigheternas oberoende:

Skriften ”Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda” från regeringskansliet 2013 sammanfattar arbetet för en tjänsteman
Citat ur denna:
"Det är viktigt att det hos de statligt anställda finns en insikt bl.a. om att medborgarna är uppdragsgivare och att verksamheten finansieras med skattemedel. Regeringsformens portalstadgande om att all offentlig makt utgår från folket förutsätter att statsförvaltningen och domstolarna som myndigheter är infogade i en demokratisk ordning.”
Statsråd har heller inte rätt att kommendera en myndighet att göra på ett visst sätt:
” Att förvaltningsmyndigheterna lyder under regeringen innebär dels att en enskild minister inte har någon befälsrätt över myndigheterna, dels att en föreskrift från regeringen ska riktas till myndigheten som sådan, inte till en anställd hos denna”
Om objektivitet:
” Nyckelord för den statsanställde är oberoende, opartiskhet, integritet och likabehandling.”” Varje statligt anställd har, liksom alla andra medborgare, en grundlags-skyddad åsiktsfrihet (se 1 kap. 1 § andra stycket och 2 kap. regeringsformen) och frihet att omfatta vilken åsikt han eller hon vill i politiska, religiösa och andra ideologiska avseenden. I sin egenskap av företrädare för myndigheten är den anställde däremot skyldig att handla med saklig-het och opartiskhet och hålla sina personliga åsikter utanför.”
Om jäv och bisysslor
” Den som ska handlägga ett ärende blir jävig om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes objektivitet i ärendet. Exempel på fall som bör bedömas enligt generalklausulen är att någon är uppenbar vän eller ovän med part i må-let, eller engagerad i saken på ett sådant sätt att det lätt kan uppkomma misstanke att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning”” Även vid sidan av bisysslor finns anledning för en statsanställd att reflektera över om i vissa fall ett privat agerande, t.ex. i samband med föreningsaktiviteter och fritidssysslor, kan vara av den arten att förtroendet för den anställdes opartiskhet i arbetet kan komma att skadas.”

Förvaltningslagen skriver om Jäv

11§ Den som skall handlägga ett ärende är jävig
-om saken angår honom själv eller hans make, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närstående,
-om han eller någon närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,
-om ärendet har väckts hos myndigheten genom överklagande eller underställning av en annan myndighets beslut eller på grund av tillsyn över en annan myndighet och han tidigare hos den andra myndigheten har deltagit i den slutliga handläggningen av ett ärende som rör saken,
-om han har fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon i saken, eller
-om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.

När medborgaren blir myndighetens krockdocka

För några år sedan tvingades en högre direktör på en statlig myndighet lyssna på mina klagomål på hur de hanterade skogliga ärenden. Jag fick beskedet att om man var missnöjd så var det ju bara att överklaga. "Vi fattar ett beslut och sedan kan du överklaga så vi får se hur rättsläget ser ut", var hennes resonemang.

Om det är en strategi att hellre fälla än fria med den här motiveringen, så är det förfärligt. Är det verkligen medborgarens uppgift att vara krockdocka när en myndighet är osäker på lagstiftningen?

Det mest aktuella fallet är naturligtvis bombmurklan i Värmland. Markägarens avverkning stoppades med hänvisning till Artskyddsförordningen. Länsstyrelsen hade tolkat regelverket på ett nytt sätt och lyckats släpa med sig Skogsstyrelsen i samma uppfattning. Möjligen trodde myndigheten att markägaren skulle vika ner sig, men så blev det inte. Det berörda skogsområdet var förvisso litet, men den principiella betydelsen stor vilket gjorde att LRF gick in och backade upp med juridisk expertis. Utgången är numera mycket känd: Länsstyrelsen hade gjort fel.

Länsstyrelsen var ödmjuk i nederlagets stund, men deras kommentar är ändå intressant: "Vi välkomnar klargörande domar. Att vi ska göra den här vägningen mot enskilda intressen är inte klart utskrivet i lagen, vilket domen också påpekar. Att det finns en otydlighet i dessa frågor är inte bra för någon, och nu blir det lättare att tolka framöver"

Samma skådespel utspelas i Härjedalen där två liknande ärenden ska avgöras. I det fallet handlar det om Lavskrikan, en fågel som enligt rödlistan inte ens är hotad, men som likväl stoppat avverkningar. Även här ska markägarna, uppbackade av LRF och Mellanskog, agera krockdockor för övernitiska myndigheter.

Den första invändningen mot detta beteende handlar om rättssäkerhet? För vad hade hänt om de berörda markägarna inte varit envisa och inte fått hjälp med juridisk expertis av sina intresseorganisationer? Då hade en helt ny praxis formats, bortom all politisk påverkan. 

Vilket leder oss in på den andra frågan: Om en förordning under ganska många år tolkats på ett sätt, och en myndighet får för sig att man ska tolka den på ett helt annat sätt - borde detta då inte vara föremål för politisk prövning - INNAN den testas på berörda medborgare? 

Möjligen skulle det här beteendet kunna försvaras om de berörda var starka aktörer med juridiska och ekonomiska muskler. Exempelvis offentliga aktörer som kommuner och landsting, eller möjligtvis stora företag. Men här är det enskilda medborgare, småföretagare som - ibland helt godtyckligt - fastnar i myndigheternas nät och då förväntas försvara sig i en juridisk process som de oftast inte har någon bakgrundskunskap om. 

Det blir en kamp mellan en expertmyndighet som på skattebetalarnas bekostnad besitter stor juridisk kompetens - och en enskild medborgare som för egna pengar får köpa sig ett ombud. Staten har inget att förlora - medan den enskilde kan förlora en del av sin försörjning.

Detta är inte ett rimligt sätt att utveckla miljölagstiftningen.

Uppmärksamheten kring Artskyddsförordningen och även kring nyckelbiotoperna har satt igång flera processer. Det har också satt fart på riksdagsledamöter och regering och vi kan hoppas att det även förändrar myndigheternas arbete. Den rimliga ordningen är att politiken - inte myndigheterna - formar lagen och därigenom gör avvägningen mellan olika intressen. 

Om en myndighet av någon anledning får problem med detta, så får den ta upp det med politiken. Inte sätta enskilda medborgare i klistret.

Var har du din skräpyta, Säfflebo?

Debattartikel SäffleTidningen 31 januari 2017

Vi har fått ett nytt ord i det svenska språket. Skräpyta. Begreppet myntades av den färgstarke föreläsaren Kjell A Nordström. Han såg i sin spåkula att landsorten i allmänhet och Värmland i synnerhet kommer tömmas på folk inom några decennier. Blott några alkoholister och knäppgökar blir kvar.

Nordström vet vilka knappar han ska trycka på. Tar man sexsiffriga belopp för att öppna munnen så kommer ingenting ut av en slump. Och effekt fick han. Hela landsbygdssverige ilsknade till och värst blev det i Värmland eftersom vi var särskilt utpekade. Många kallade honom bottenlöst okunnig. Att han till exempel missade 6-miljardersinvesteringen i Grums. Eller det faktum att hälften av all mat som äts i landet kommer från denna skräpyta (den andra hälften importeras från andra länders skräpytor). 

Frågan är nu hur vi ska bemöta dessa innerstadstankar? Ska vi bli arga eller kränkta? Ska vi göra som Karlstads kommunledning; bjuda in honom för ett möte? Eller ska vi bara läxa upp honom på distans genom att addera utropstecken på våra inlägg på facebook? 

Det där fungerar kanske som terapi, men någon effekt långsiktigt, det ger det inte. Han struntar ju i om teserna slår in eller ej. Han surfar fram på föreläsarvågen, ständigt sökande efter nästa ämne som provocerar tillräckligt mycket för att motivera ett högt gage.

Nej, det vi borde göra, det är något helt annat. Föreningar, eldsjälar, politiker och medborgare, vi borde bestämma oss för att han inte ska få rätt.

För även om han retoriskt överglänser oss allihop så finns hans tankegods närmare än vi tror. Hur ofta hör vi inte att landsbygden avfolkas, att servicen urholkas, jobben försvinner, otryggheten växer, att allt blir sämre och att allt var bättre förr? Det finns partier som hämtar hela sin livsluft ur dessa dystopier.

Det mesta av det där är inte sant. Landsbygden avfolkas inte. Städerna växer visserligen - men inte på landsbygdens bekostnad. Däremot är kriminaliteten lägre här, bostadsbristen likaså. Och vår ekonomiska status är förvånansvärt bra. Till exempel, när det gjordes en jämförelse av en barnfamiljs ekonomi i Karlstad, Göteborg, Stockholm och Grums - så var det familjen i Grums som hade mest pengar över när levnadskostnaderna var betalda. Vem kunde ana det?

Vi har heller ingen trafikstockning, oftast korta köer till kommunal service och det vi inte kan köpa i närområdet kan vi med några knapptryck beställa via internet. Och vill en säfflebo besöka en storstad så finns det tio tågavgångar som tar oss till Göteborg på cirka 1.40.

Utmaningar finns. Ibland till och med problem. När vi som valt att engagera oss politiskt går på våra möten så ingår det i uppdraget att se en och annan kommunal tjänsteman få bekymmersrynkor i pannan. Detta kan vi ju inte blunda för, men det är inte antalet motgångar som avgör Värmlands och Säffles framtid - utan hur vi möter dem. Pessimisten må få rätt ibland, men den kraften har aldrig producerat varken tillväxt eller utveckling. Att söka efter elände och fördela skuld, det flyttar oss inte framåt. 

Tänk om vi istället kunde skaka av oss vårt kollektivt dåliga självförtroende och strunta i de urbana krafter som raljerar – men som helt enkelt inte förstår. Vad skulle vi då kunna åstadkomma?