måndag 10 december 2018

Ni imponerar inte. Inte alls.

Artikel publicerad i Aftonbladet, december 2018

När valrörelsen kokade hade ni alla svar. Och svaret var nästan alltid att om bara staten fick bestämma mer, så skulle allt bli bättre. Vården skulle bli lika (bra?) överallt. Skolresultaten skulle upp. Och så fort ni hittade någon brist i någon kommun så dängde ni till. Hotade med ny lagstiftning eller hittade på ett nytt, lagom krångligt bidrag på några korvören som fick er att se bra ut i TV.

Men nu sitter vi här ute i regioner och kommuner. Och väntar. Våra majoriteter är bildade. De är röd-röda, röd-gröna, blå-gröna, röd-grön-rosa och alla nyanser däremellan. Vi har klarat av att hantera partiers uppgångar och fall, där gamla vänskaper prövats och nya har tvingats att uppstå. En del har bytt sida över valet, några har fått komma, andra har fått gå och det kommer såklart bli turbulent här och var. Det tillhör demokratin. Men vi är nu 38 000 personer som valts till hundratals nämnder och styrelser och de allra flesta av oss (runt 97%) har dessa uppdrag som en fritidssyssla. Vi har fattat nya budgetbeslut i viktiga frågor som skolan, kulturen, vården och fritiden. Och vi har gjort det utan att ha en aning om vad ni kommer att hitta på - eller när. 

Det här imponerar inte. Inte alls. Trots att ni har sökt - och fått - folkets förtroende att sitta på landets allra finaste politiska uppdrag och trots att ni är omgivna av experter på alla tänkbara politikområden - så klarar ni inte av att lösa den första uppgift som lades på ert bord: att förvalta ett valresultat. 
Alla har ni förespråkat samarbete, allra helst över blockgränsen. Några dörrar har slagits igen och så ska det naturligtvis vara - man kan inte förväntas samarbeta med alla. Men så fort den tappre talmannen försökt skapa en öppning så har ni kastat er tillbaka ner i skyttegraven och pekat finger åt alla andra. (Här hade jag kunnat jämföra med en sandlåda men då skulle jag ha kränkt barnen.)

Om ni inte får ihop till en regering trots fyra försök så driver ni oss in i ett extraval - och gissningsvis förväntar ni er att vi andra ska ta ledigt från våra jobb (och försaka våra uppdrag) för att iförda tumvantar och underställ springa runt på gator och torg för att övertyga medborgarna att ännu ett val kommer ge ett svar som skiljer sig från det som gavs i början av september. 
För min del säger jag dock nej-tack. 
Fixar ni inte till en regering så får ni fixa ert extraval på egen hand.

Erik Evestam (c)
1 av 38 000


Inlägget kommenteras också i Värmlands Folkblad

Samt i en artikel i Nya Wermlandstidningen

torsdag 22 november 2018

Miljökatastrofen i Mallbacken

Publicerad i LänstidningenVärmlandsBygden 23 november

Miljöbovar kan komma i många skepnader. Vanligtvis tänker vi oss dem som stora, tunga industrier som utan varken kunskap eller hänsyn förgiftar sin omgivning.  
Men det finns andra också. Som Märta Eriksson i Mallbacken. 

I Sunne möts de inför tinget. Mark- och miljödomstolen är på plats när Märta, med hjälp av två ombud ska beskriva sin tillståndsansökan för en 220 år gammal damm mitt i den värmländska landsbygden. 
Vi som sitter på åhörarplats undrar varför vi egentligen är där. För hur kan statligt anställda tjänstemän ägna så enormt stor energi åt att stoppa denna lilla anläggning? Och finns det någon övre gräns för hur illa en myndighet får behandla sina medborgare? 

För några år sedan var Silverforsen förstasidesnyheter. Märta och Gunnar Eriksson hade fått Länsstyrelsen över sig efter att deras anläggning helt plötsligt inte bara ansågs olaglig, utan dessutom betraktades som ett stort miljöproblem. Här borde det till varje pris kunna passera fisk - något som varit inte varit möjligt sedan 1794 – och kanske inte ens då.  
Oron blev stor, framförallt för ägarna. 
Miljöåtgärder och tillstånd skulle kunna kosta över 2,5 miljoner. För en verksamhet som omsatte runt 60 000 kronor per år. 

Bygden blev rasande och det kallades till stormöte där länsledningen och riksdagsledamöter anslöt. Det utlovades att fallet skulle granskas igen eftersom effekterna för den enskilde helt uppenbart var orimliga.  
De där löftena var – om uttrycket tillåts - inte ens vatten värda. 
Länsstyrelsen gick nämligen vidare, krävde tillstånd - oavsett konsekvenserna. Men när paret fogade sig och startade sin process gjorde myndigheten klart att man inte tänkte acceptera att något sådant beviljades. 
Ett statligt sanktionerat bedrägeri, således. 
Gunnar har sedan dess avlidit och det är nu änkan Märta som står för prövningen. Och när hennes ideellt arbetande ombud presenterade sin ansökan så fanns allt med. Historik, kulturmiljö, biologiska värden, tänkta ombyggnader, ekonomiska kalkyler, miljökonsekvensbeskrivning... 

Det tog drygt två timmar att presentera det gedigna materialet. Varefter Länsstyrelsen ifrågasatte allt. Varför hade inte Märta utrett om dammen verkligen behövde ligga där den legat i 220 år? Varför hade de inte redovisat vilka biologiska förhållanden som rådde innan dammen byggdes? Och kunde man verkligen bevisa att det inte vandrat fisk där före 1794? 
Hela bevisbördan lades på sökanden och det togs inte någon hänsyn till att det av naturliga skäl är ganska svårt att exakt bevisa hur det resonerades när dammen byggdes och förnyades under de första 100 åren.  Vilka kostnader som miljöåtgärderna har - saknade helt relevans. Det var till och med så att det faktum att ombuden jobbade gratis med ansökan, minskade deras trovärdighet.
Vill man läsa hela deras Kafka-inspirerade text så finns det drygt 50 tätskrivna sidor att begära ut från myndigheten. Det är minsann ingen uppmuntrande läsning 
Men tyvärr är detta inget undantag. Det finns ett flertal märkliga berättelser där enskilda människor hamnat i kläm när myndigheter och miljölobbyister i broderlig förening pekat ut den småskaliga vattenkraftverk vår tids största miljöproblem. 
När den egentligen borde betraktas som raka motsatsen.  

tisdag 21 augusti 2018

KRÖNIKA: När utsläppsfri el blev ett miljöproblem


Bertil Forsberg i Västra Ämtervik är ingen blyg person. Han kan göra sin röst hörd och tvekar inte att ryta till när det behövs. En och annan tycker säkert att han ryter till även när det inte behövs. Men när han fastnade i Länsstyrelsens tillsynsnät så var hans irritation befogad. Något han har domstolsbeslut på.
Jag ska återkomma till Bertil men först går vi tillbaka till början av sommaren. Till myggen i Sysslebäck. Där en rörd Jan-Anders Carlsson, VD för Näckåns Energi äntligen fick ta första spadtaget på Näckåns nya vattenkraftverk.
Här ska det produceras utsläppsfri el till det lokala nätet och det är en viktig satsning för bolagets utveckling och för Nordvärmlands självkänsla.
Men det har föregåtts av en byråkrati som väckt stor förvåning och frustration.
För när tillståndet skulle upp i Mark- och miljödomstolen tog staten via Länsstyrelsen fram det tunga artilleriet och beskrev anläggningen som en obotlig miljöskada.
På sida upp och sida ner sågades bolagets projekt, men trots de mångordiga protesterna förlorade Länsstyrelsen. Myndigheten gav sig inte och tillsammans med vattenlobbyisterna i Älvräddarna överklagade man till nästa instans. Men man åkte på stordäng där också efter en domstolsförhandling som vi som åhörare aldrig kommer att glömma. Statens agerande var minst sagt märkligt.
Då trodde alla det var klart – men det fanns ett litet kryphål till att använda: Högsta Domstolen. Dit gick Älvräddarna men då klev Länsstyrelsen av- i alla fall officiellt. Efter ett år kom beskedet att HD inte tänkte pröva ärendet.
Kampen tog över tre år och kostade stora summor pengar. Trots att bolaget hade rätt hela tiden.
En och annan tyckte nog därför att det lät lite kluvet när landshövdingen vid första spadtaget pratade sig varm över denna landsbygdssatsning – ett projekt som hans egen myndighet alltså gjort allt för att stoppa.
Näckåns Energi är dock att gratulera för sin envishet. Nu kommer bolaget snart kunna leverera lokalproducerad el igen.
Det kan även Bertil Forsberg i Västra Ämtervik göra. Men hans ärende är märkligt ur ett helt annat perspektiv. Han hade nämligen redan ett tillstånd för sitt vattenkraftverk. Förhållandevis nytt, dessutom. Ändå ägnade Länsstyrelsen mycket kraft åt att försöka torpedera det och tvinga fram en ny prövning. Via ett föreläggande förklarades hans verksamhet olaglig och även han fick ordrika inlagor om varför den lagliga anläggningen skulle söka tillstånd.
Staten drev ärendet på skattebetalarnas konto. För Bertil stod dock fyra privat investerade miljoner på spel och han tvingades anlita advokat för att ta ärendet till domstol. I maj i år kom beskedet och den behövde bara en a4-sida för såga Länsstyrelsens föreläggande. Myndigheten har gjort något som inte var lagligt att göra. Tillståndet gäller.
Klappat och klart, kan tyckas, men precis som i fallet Näckån så går Länsstyrelsen vidare och överklagar. De som känner Bertil Forsberg kan nog föreställa sig vilka ord han använde sig av i den dialog som följde. Ni andra får gissa, för det lämpar sig inte för denna tidning.
Men här hände något. Överklagandet dras nämligen tillbaka ”när man gått igenom ärendet en gång till” som Länsstyrelsens tjänsteman beskriver det.
Exakt vilka överväganden det handlade om, det får vi nog aldrig veta. Hans envishet? Eller fick det sunda förnuftet äntligen segra? För tittar vi på de senaste årens agerande från landets länsstyrelser så är det en lång lista med ärenden där anläggningar som funnits i hundratals år plötsligt beskrivs som miljöskador som måste åtgärdas. Kosta vad det kosta vill.
En del har kallat det häxjakt. Andra för ett ideologiskt korståg och många frågar sig hur det är möjligt för staten att driva de här processerna.
Nu har riksdagen försökt styra upp det här med en ny lagstiftning som träder i kraft vid årsskiftet. Nu ska småskalig vattenkraft ses som en resurs – igen. Det beskrivs som en stor seger men skeptikerna är av förklarliga skäl många eftersom ingen vet hur myndigheterna kommer att förvalta regelverket.
Så alla de som funnits på de här barrikaderna de senaste åren får nog ställa in sig på att stå kvar där en stund till.
Erik Evestam

torsdag 16 augusti 2018

Miljörörelsens förlorade heder

Debattinlägg i NWT 

Ju bättre det går för miljön – desto ilsknare blir miljörörelsen. Samtidigt är det allt oftare vanliga människor som är måltavlor. Och de största miljöbovarna förefaller finnas på landsbygden. 
Det är en sorglig utveckling.

När jag föddes i början på 70-talet så hade kampen för miljön knappt vaknat. Nästan ingenting var förbjudet av miljöskäl. 
Det som därefter följde var en exempellös framgång där vi till skillnad från de flesta andra länder lyckades kombinera ekonomisk tillväxt med en kraftfull miljöpolitik. 
Oljan försvann som uppvärmning till våra bostäder. Kemikalier förbjöds. Utsläppen minskade av i stort sett allt. Ny djurskyddslag, miljöbalk och skogsvårdslag är några exempel.
Samtidigt växte ekonomin och alltfler insåg att det hållbara också var det lönsamma. 
Detta hade inte varit möjligt utan en miljörörelse som pekat ut stora bolag och tröga myndigheter och politiker som fiender. Det var en rörelse som slog uppåt i det godas tjänst. 

Men i takt med framgångarna hände något.
Nu riktas alltfler sparkar neråt. Mot vanligt folk. Framförallt på landsbygden.
Aktivister bryter sig in hos lagliga småföretagare som föder upp grisar, höns eller minkar. De hånar och trakasserar vanliga människor vars intresse är att jaga älg. Och har man hundar eller får i områden där det finns varg – ja då får man skylla sig själv. De vill driva människor i konkurs bara för att de råkar ha ett litet vattenkraftverk på sin fastighet. De vill stoppa skogsägare från att bruka sin mark – trots att flera av arterna de hänvisar till inte ens är hotade. 
De vill ha strängast möjliga strandskydd överallt för att hindra markägare att bygga sig en stuga i något attraktivt läge på landsbygden.
Och när vi nu ska klara den riktigt stora miljöutmaningen– utfasningen av bensin och diesel i vår fordonspark – då är det yrkestrafiken på landsbygden som målas upp som den stora boven.
Även myndigheterna har förändrats. Vi har sett flera exempel på statliga tjänstemän som inte klarar av att vara opartiska. Som driver en egen, granithård agenda och som ibland uttrycker sig hårdare än miljölobbyisterna.
Hur allt detta påverkar de som drabbas av retorik, byråkrati och aktivism – det tycks sakna betydelse. För att göra en omelett måste det ju krossas en del ägg.

Den här utvecklingen hotar trovärdigheten för miljöpolitiken, men framförallt är den totalt felriktad. Det är inte rörmokarens firmabil på landsbygden som förstör klimatet. Det är inte villornas enskilda avlopp som dödar Östersjön. Och det är inte turistföretagarens bastuflotte som hotar allemansrätt eller biologisk mångfald.
Tvärtom – det är entreprenörer inom jord, skog, turism och förnybar energi som är ryggraden i omställningen till ett hållbart samhälle. 
De borde få medaljer - inte förelägganden.

torsdag 26 juli 2018

Ingen klimatångest i skolmaten

Publicerad i VärmlandsBygden och SäffleTidningen

Intresset för vad vi äter blir allt större. Fler vill veta varifrån maten kommer och hur den produceras.  Det här gör bland annat att andelen närproducerad mat ökar i skolor och på sjukhus. Men när det blir en ideologisk kamp för eller emot kött, då kan det nästan bara bli fel.

Maten kan inte vara fredad i klimatarbetet men debatten förvirrar mer än den förtydligar. Fakta och statistik kastas ilsket fram och tillbaka och ett av slagfälten - det är landets skolmatsalar. Utgångspunkten tycks vara att den som vill äta kött ska känna skuld och skam över sitt val.
Och det sprider sig. Vasaloppet valde att bara servera vegetarisk mat och ratade därmed produkter från de lantbrukare på vars marker Vasaloppet genomförs. Kritiken blev mycket hård. Göteborgsvarvet gick åt samma håll när de med hänvisning till sin hållbarhetscertifiering krävde att funktionärerna bara fick äta vegetariskt under sina arbetspass. Ville de envisas med att äta korv, fick de först ta av sig sina funktionärskläder. Även här ska skuld läggas på unga gratisarbetare medan 45 000 löpare bekymmersfritt genererade tonvis med skräp och fossila utsläpp.
Propagandan har fungerat. Allt fler unga minskar sin köttkonsumtion och anger klimatskäl som den främsta orsaken.  De vill ta ansvar för miljön genom att ”äta rätt”.
Vi vet att den psykiska ohälsan bland unga ökar. Likaså ätstörningarna och framförallt är det tjejer som drabbas. Just denna grupp har också ett extra stort engagemang i miljöfrågor. Så vilken blir effekten om vi ovanpå allt annat som de unga ska oroa sig över, dessutom flyttar in klimatångesten matvanorna? 

Utvecklingen är minst sagt märklig. Klimathotet är utan tvekan på riktigt och Sverige är som land långt ifrån hållbart. Men det är flera generationers ohejdade konsumtion av fossil energi som bär den största skulden – inte dagens högstadieelevers matvanor.
Ska vi göra en insats för miljön så ska vi se till att matsvinnet minskar och att den närproducerade andelen ökar. Dagens ordning – att vi importerar hälften av vår mat och slänger bort uppemot en tredjedel av den – den är inte hållbar.

Erik Evestam, Säffle
kandidat till regionfullmäktige för Centerpartiet

fredag 23 mars 2018

Klagomålet - en mänsklig rättighet?

Publicerad i Skogsland mars 2018

Hur kan en internationell konvention som vill ge allmänheten möjlighet att påverka nya gruvor, leda till att en liten skogsavverkning stoppas? Frågan är än så länge hypotetisk men klagorätten är ett viktigt test av hur lätt det ska vara för medborgarna att tvinga varandra till domstol.

Utöver självklarheter som yttranderätt och offentlighetsprincip så har många aktörer - bland annat LRF - formell rätt att yttra sig inför viktiga myndighetsbeslut, exempelvis bildande av naturreservat. Därefter har vissa en mer exklusiv rätt att överklaga besluten. Exempelvis berörda markägare.
De här rättigheterna är inga konstigheter och därför var det ganska odramatiskt för Sverige att 2005 börja införliva Århuskonventionen i svensk lag. Dess grundläggande principer om att allmänheten genom större miljöorganisationer ska få insyn i - och kunna påverka utgången av - projekt som har stor påverkan på miljön är fullt rimliga. Bland exemplen fanns gruvor, hamnanläggningar och kärnkraftverk.

Men så hände något.
Rätten för vem som kan överklaga beslut har i konventionen ju en undre gräns. Dock ingen övre. Därför har Sverige sedan dess sänkt kraven för vilka miljöorganisationer som hade denna klagorätt. 2005 krävdes det 2000 medlemmar. Idag räcker det med 100. Och det behöver inte ens vara en svensk organisation för att få rätten att överklaga myndighetsbeslut i domstol.
Vi har sett konsekvenserna av detta i rovdjursförvaltningen, i frågor om avverkning av fjällnära skog och i tillståndsprövning av vattenkraft.
Men detta anses inte tillräckligt och det är här avverkningsanmälningarna kommer in i bilden. Dessa är idag inga beslut och skogsvårdslagen innehåller ingen rätt för miljöorganisationer att överklaga. Detta föreslog dock den skogspolitiska utredningen en ändring på i höstas. Visserligen skulle bara de fåtalet ärenden där Skogsstyrelsen fattar någon form av beslut omfattas, men det öppnar ändå en dörr på glänt - och historien har lärt oss att denna glipa lätt kan växa.

"att fler miljöärenden hamnar i domstol kommer inte förbättra miljöarbetet. Tvärtom"
Det kan vara pedagogiskt svårt att gå emot denna påstådda förstärkning av demokratin, men att fler miljöärenden hamnar i domstol kommer inte förbättra miljöarbetet. Tvärtom. Risken är överhängande att mängder av småärenden kommer förlama domstolarna - utan att det ger någon miljönytta.
Men ännu värre är att det kommer trycka miljödebattens olika sidor ännu längre ifrån varandra.
När vi egentligen skulle behöva det rakt motsatta.

onsdag 14 februari 2018

Fossilfritt är en möjlighet - inte ett hot

Torkar ni det utspillda morgonkaffet med klorblekt papper och kollar sen så att oljepannan puttrar på som vanligt i vinterkylan?
Nä, trodde inte det. Den omställningen är ju redan genomförd och även om det gjorde lite ont ett tag, så blev det ju bättre efteråt.


Debattinlägg i SäffleTidningen 15/2


Det förslag som vållade mest debatt i veckans fullmäktige var huruvida Säffle ska gå med i en förening som vill lämna fossilsamhället bakom sig. Detta provocerade Sverigedemokraterna som tyckte att en sådan omställning hotar landsbygden och näringslivet.
När det är precis tvärtom.

En sund miljöpolitik balanserar miljö med andra intressen och tittar vi i backspegeln så vet vi att vi klarar av det.
1980 kom 90% av energin i tätorternas fjärrvärmenät från fossila bränslen. 20 år senare var det 90% biobränsle och idag är det i stort sett helt fossilfritt. De här lokalt beslutade investeringarna gav förmodligen inga stora poäng på valdagen, men det är ändå den största miljöomställningen som gjorts – hittills. Renare luft, bättre ekonomi och fler jobb i Sverige blev resultatet och idag är det i stort sett ingen som värmer sin bostad med ett fossilt bränsle. Så vem vill tillbaka till hur det var innan?
Och sen kom elen. Vindkraften gick från utskrattat hobbyprojekt till storindustri och efter tio års kraftig utveckling står den idag för drygt 10% av elproduktionen.
Nästa revolution är solcellerna och där fördubblas produktionen – varje år. Potentialen i att renovera befintlig vattenkraft är också mycket stor.

"Det är sällan en framgångsstrategi att möta utmaningar med klackarna bastant nerkörda i marken."

De förnybara energikällorna kan leverera, men för Sverigedemokraterna ser världsbilden annorlunda ut. I riksdagen vill man banta klimatbudgeten och motsätter sig klimatmål. I Säffle var partiet negativt till upphandling av miljöbilar och nu upplevs också medlemskapet i en förening som ett hot att omställningen går för snabbt.  
Visserligen har alla stora förändringar stött på motstånd, men det är sällan en framgångsstrategi att möta utmaningar med klackarna bastant nerkörda i marken.

Sanningen är ju att hela världen står inför en gigantisk omställning. Men tack vare att Sverige i många decennier jobbat med frågorna så behöver inte vi - till skillnad från många andra - ha panik.
Vi behöver ”bara” hålla trycket uppe med styrmedel och teknikutveckling så kommer lösningarna en efter en.
Och de kommer inte hota utveckling. De kommer skapa den.

Erik Evestam

Centerpartiet Säffle

torsdag 8 februari 2018

Statlig naturvård på kredit

En kortversion av artikeln har publicerats på Timbro Smedjan

Debatten om skogen är stundtals hård. I feta slagord ställs brukande mot skydd, men få frågar sig vad vi egentligen får för den statliga naturvårdspolitiken. För samtidigt som skyddsambitionen ständigt höjs, så förmår man inte ta hand om den mark man redan lagt under sig.
Det är en naturvård på kredit.

Genom 4 500 reservat och 8 000 andra skyddsområden har 5,2 miljoner hektar landareal ett formellt skydd idag. Det motsvarar en yta som är lika stor som hela Värmland och Dalarna, eller en miljon hektar större än hela Danmark. Här har staten tagit över kontrollen från markägarna och istället för bräder och biobränsle ska här enbart produceras naturvård och friluftsliv.
Kostnaden för skyddet är uppemot tre miljarder årligen och för att säkra kvaliteten ska de olika skyddsformerna underställas planer, mål, åtgärder och uppföljning. Att dessa följs är naturligtvis ett rimligt krav, men vad händer när ambitionerna krockar med verkligheten och resurser eller förmågor inte räcker till? Ja, för den vanlige skogsägaren kan avvikelse från regelverket resultera i vite, eller till och med åtal.
Staten kan däremot helt utan konsekvens välja att inte uppfylla ens sina egna uppsatta mål.
"För den vanlige skogsägaren kan avvikelse från regelverket resultera i vite, eller till och med åtal. Staten kan däremot helt utan konsekvens välja att inte uppfylla ens sina egna uppsatta mål."
En plan utan plan
2004 antog Naturvårdsverket ett program som hette "Värna Vårda Visa". Fokus låg på reservat och nationalparker och syftet var att ta fram mål och riktlinjer. 2011 kom en reviderad upplaga med 40 konkreta åtgärder på hur arbetet i de skyddade områdena ska se ut. Det handlade både om naturvård och friluftsliv.
Med stöd av detta gjorde länsstyrelserna egna program och de innehåller hundratals punkter. De flesta av dem är både tydliga och konkreta, men när vi ställer frågor om uppföljningen så blir svaren i många fall mer svävande.
Flera stora brister blir tydliga: Gamla reservat har inaktuella skötselplaner. Det innebär att i de områden där det finns störst möjlighet att se hur naturvården fungerat, där saknas aktuella mål och medel. Att uppdatera dessa planer är nationellt prioriterat, men regionalt sker detta endast i undantagsfall.
I många fall har man inte ens haft möjlighet att markera ut alla de äldre reservatens gränser.
Friluftslivets intressen är också en stor utmaning. Här sker stenhård prioritering och i flera län får friluftsanläggningar monteras ner eftersom de inte kan rustas i den takt som de slits ner.
Den för naturvården kanske allvarligaste bristen är underskottet av skötsel och uppföljning. Åtgärdsberget är högt, framförallt i de marker där det krävs en aktiv hand för att behålla natur- och kulturvärdena – exempelvis skötsel av skyddad odlingsmark. Samtidigt släpar uppföljningen efter. Blygsamma 5% av budgeten ska gå till att följa upp naturvärdena i reservaten, men inventeringarna är ofta gamla och man vet därför inte om skyddet gett den livskraft för arterna som utlovats.
Den här bilden förstärks av Naturvårdsverkets egen rapport från 2016. Där vittnar frustrerade handläggare om resursbrist, personalbrist, avsaknad av tydliga mål och prioriteringar. I jakt efter nya reservat hinns gamla inte med och vad som blir gjort bygger mer på enskilda tjänstemäns eget engagemang – än på en utmejslad strategi.
”Gör så mycket som möjligt med de pengar som finns.”, verkar vara den förhållningsorder som gäller.
Det finns ingen gemensam uppföljning av hur länen klarat av att uppfylla de 40 nationella och de hundratals regionala målen. Någon sådan verkar heller inte vara på gång. Det saknas också svar på frågan hur mycket pengar som skulle behövas för att ta ikapp gamla brister. Det enda som nämns är att dagens skötsel av skyddad natur har ett underskott på runt 100 miljoner kronor om året.
Till detta måste vi foga de berättelser från markägares som efter generationer av brukande fått sin mark inlöst och som nu vittnar om hur områdena förfaller och blivit ogästvänliga skogar där skadeinsekter frodas.
Ansvariga myndigheter strävar dock oförtrutet vidare utan att ta någon större notis om bristerna.
I en gemensam strategi som kom för ett år sedan konstaterar Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket att skyddsarbetet fungerar bra och att det därför inte behövs någon dramatisk revidering av den strategi för naturvården som sattes tolv år tidigare. Därför ska bågen spännas ännu hårdare genom att ytterligare 150 000 hektar skogsmark behöver skyddas fram till 2020. Detta anses ändå inte räcka till för att klara att uppfylla miljömålet Levande skogar.

Stabil utveckling
Men är rädslan för förlorade naturvärden i skogen befogad? Sverige började föra officiell statistik över skogen redan 1918. Runt 20 år tidigare hade vi fått den första lagstiftningen som skulle säkra återväxten i de då sönderhuggna skogarna. Och vi har lärt oss mycket på 100 år. Idag har vi dubbelt så mycket skog som då och effekten av den senaste skogsvårdslagen från mitten av 1990-talet, har varit positiv. Lagkraven har kryddats med skogsbranschens egen miljöcertifiering som bland annat innebär att stora arealer avsätts frivilligt av markägarna. Sammantaget gör detta att drygt 25 procent av skogsmarken är tagen ur produktion. Flera för den biologiska mångfalden viktiga kurvor pekar åt rätt håll: Tillväxten är högre än avverkningen, volymen död ved ökar kraftigt, samt arealen gammal skog och andelen grova lövträd.
Utvecklingen för den biologiska mångfalden är fortsatt stabil. I Artdatabankens rödlista bedöms vart femte år arternas status och i den senaste som kom 2015 granskades totalt 21 600 arter. Knappt tio procent av dem är i någon utsträckning hotade, varav hälften finns i skogslandskapet. Listan använder sig av ett index som beskriver i vilken omfattning arter är hotade och i genomsnitt är detta index fullständigt oförändrat sedan år 2000 när listan kom första gången. Det pågår alltså ingen nettoförlust av arter i Sverige.


Skydd utan ersättning
Utöver de formella skydd under statlig förvaltning där markägaren haft rätt till ersättning, har staten på senare år hittat nya sätt att stoppa brukandet, och det har skapat stor oro i markägarled. Begreppet Nyckelbiotoper var från början ett lågmält inventeringsverktyg som identifierade värdekärnor i skogslandskapet. Områdena var oftast små, de var inte belagda med något avverkningsförbud, men blev oftast ändå kvar som en frivillig avsättning. Men när branschen införde en certifiering som stoppade handeln med sådant virke så hände något. Områdena växte både i antal och storlek och plötsligt hade en ny, informell skyddsform skapats. Samtidigt har flera markägare tvingats gå till domstol för att få rätten att bruka sin mark efter att flera myndigheter börjat tolka Artskyddsförordningen på ett nytt sätt. Att flera av de arter det hänvisas till inte ens är utrotningshotade, gör knappast saken bättre.
"Samtidigt har flera markägare tvingats gå till domstol för att få rätten att bruka sin mark efter att flera myndigheter börjat tolka Artskyddsförordningen på ett nytt sätt"
Urholkar förtroendet
Statens makt i naturvården är stor. Den som blivit föremål för reservatsbildning, eller fått andra inskränkningar på sin mark, har små möjligheter att stoppa processen. Därför finns skyddet för äganderätten inskrivet i grundlagen där det görs klart att det krävs ett ”angeläget allmänt intresse” för att staten ska kunna tvinga sig till annans mark. Intrånget ska kompenseras med en ersättning.
Men är detta kriterium verkligen är uppfyllt när staten uppenbarligen inte klarar av att leva upp till sina åtaganden? Och är det förenligt med det egendomsskyddet i grundlagen att övertolka lagstiftningen så att markägaren blir av med sin brukanderätt – utan att få någon ersättning?
Det här skadar trovärdigheten för hela naturvårdspolitiken. Den vanlige medborgaren eller företagaren kan ju aldrig skylla på tids-, eller resursbrist när regler inte efterlevs och det är en princip som naturligtvis borde gälla även för staten.
Det sänder också märkliga signaler att de skogsägare som sköter sin skog så att arterna gynnas, ”belönas” genom att bli fråntagen sin egendom.
Den här utvecklingen borde oroa betydligt fler än bara landets privata skogsägare.