tisdag 8 augusti 2017

”Länsstyrelsen har inte en aning om konsekvenserna"


Reportage från Länstidningen VärmlandsBygden
Dammen på Norums gård utanför Molkom har inte producerat el på drygt 40 år. Men nu kräver Länsstyrelsen att ägaren Leif Widén ska söka tillstånd och kostnaden för detta kan bli stora. Han tror dock myndigheten helst vill att det ska rivas helt.
- Länsstyrelsen vill återskapa något som de inte har en aning om konsekvenserna av, säger han.
Med sitt strategiska läge mellan Bergslagen och utskeppningen i Vänern, så har Norum en historia som industriellt. 1629 byggdes den första stångjärnshammaren och drygt tio år senare kom den andra.
Sedan 1975 när kraftstationen stängde har det inte bedrivits någon verksamhet i de två utloppen och dess enda funktion är nu att reglera Molkomsjön. Detta genererar inga intäkter, bara utgifter och det stora kvarnhuset är som ett museum från en svunnen tid.
- Allt finns kvar därinne, helt intakt med kvarn och kraftstation. Det skulle kunna tas i bruk igen, säger han.
Fastigheten har dock ett stort renoveringsbehov, men de planerna har Leif fått lägga åt sidan. Nu är kampen en annan.
I februari 2016 kom nämligen ett frågeformulär från Länsstyrelsen om anläggningens ägande, laglighet och drift. Ett tillsynsbesök gjordes och efter en del skriftväxling meddelande myndigheten att man tänkte förelägga Leif om att antingen söka tillstånd för verksamheten, eller tillstånd för utrivning. Leif kände sig tvingad att göra detta och fick ett år på sig att lämna in en ansökan till mark- och miljödomstolen.
- Det finns såklart ett tillstånd. Man hade ju inte kunnat driva en så här stor anläggning utan tillstånd. Men väldigt mycket av dokumentationen och historiken försvann i en brand 1920. Så det är inte så lätt att hitta detta idag.

Av myndighetens uttalanden framgår att den kan komma att motsätta sig att tillstånd ges och det tolkar Widén som att man vill ha en utrivning. Och konsekvenserna av detta är okända:
- Ingen kan ju veta eftersom det varit uppdämt sedan 1629. Jag skulle tro att Molkomsjön sjunker med kanske 1,5 meter men den har ju många grunda vikar som förmodligen skulle bli helt torrlagda. Dessutom tror jag att grundvattennivån också kommer sjunka i området.
Någon vattendom finns inte men han håller en reglering på 80 centimeter.
- Det ska inte vara högre upp än grunden på den där byggnaden, säger Leif och pekar på ett litet timmerhus som står på dammens kant.

När tillsynen kom, så var det första gången som myndigheterna visat något miljöintresse för anläggningen sedan Leif tog över gården 1978. Det enda han gjort genom åren var att rapportera in statusen utifrån dammsäkerheten.
- Jag har aldrig fått någon kritik, synpunkter eller frågor kring tillstånd tidigare. Trots att de ju mycket väl känt till anläggningen.
Leif Widén är inte ensam i den här situationen. Många har fått lagligheten ifrågasatt och nya tillstånd kan vara lika omfattande som att bygga en ny anläggning. Det stora problemet är kostnaden. Ett tillstånd kräver utredningar och konsulter inom miljö och juridik - redan innan en enda miljöåtgärd genomförts. Detta oroar honom mycket.
- När jag har pratat med andra så säger de att det handlar om allt från 300 000 kronor och uppåt.

Kan du tänka dig att riva ut anläggningen?
- Nej, jag känner ju ett ansvar mot gården och miljön runtomkring. Det skulle ju bli enorma förändringar om det här inte fanns.

2006 sökte han tillstånd för att återstarta stationen. Den skulle då kunna producera runt 650 000 Kwh per år, men det fick han avslag på.
- Jag kan inte förstå på vilket sätt en elproduktion skulle påverka miljön negativt. Det är visserligen ingen stor anläggning men om vi till exempel ska köra elbilar så skulle jag kunna försörja 130 familjer med närproducerad fordonsel. Det kan ju inte vara fel?

onsdag 1 mars 2017

När miljösverige tappar fotfästet

Skatteverkets Ingemar Hansson fastnar med handen i syltburken, får sparken - och åter hamnar myndigheternas förtroende i debattens centrum. Men det finns fler som skulle behöva granskas. Hur opartiska är de egentligen och ska verkligen ändamålen helga alla medel?


I miljösverige har mycket gått åt rätt håll. Det mesta faktiskt. Vi vet mer, kan mer och gör mer än någon generation före oss och förmodligen mer än något annat land i hela världen. Vi lyckas dessutom med konststycket att kombinera miljöarbete med tillväxt. Men istället för rätade ryggar möter vi ett miljösverige med ständigt rynkade ögonbryn. Förväntningarna skruvas upp intill omöjlighetens gräns och trots att vi är bäst på det mesta så ser vi ut att misslyckas med att nå 15 av 16 miljömål. Men istället för att ifrågasätta målen, så växer det på myndigheterna fram ett bokstavstroende som inte ser några rimlighetens gränser.


En husägare på landsbygden kan åläggas nytt avlopp för över hundratusen kronor trots att det saknas något skadat vattendrag i närheten. En dammägare kan avkrävas nytt tillstånd på 500 000 kronor trots att intäkterna är noll och dammen legat där i 200 år. En skogsägare kan få avverkningsförbud på stora delar av sin skog, trots att arterna som motiverar förbudet inte ens är hotade. Ett turistföretag på landsbygden stoppas från utveckling med hänvisning till strandskyddet, trots att skyddsvärde saknas. En lantbrukare hindras från att sprida gödsel när det är som mest optimalt, trots att ingen protesterat mot hans planer.


Vi ser också hur enskilda tjänstemän har ett engagemang som sträcker sig bortanför det lämpliga. En av dem jobbar på Kammarkollegiet och företräder ”allmänheten” i frågor runt vattenkraft. Trots att han i denna roll ska vara en opartisk, har han helt öppet och till synes ogenerat visat upp ett stort förakt för vattenkraft. Hur hans agerande drabbar enskilda medborgare, det bryr han sig inte om.
I samma ämne finns en tjänsteman på en av våra Länsstyrelser som tydligt tagit ställning mot vattenkraft i sociala medier – något som till och med fick en domstol att återförvisa ett ärende på grund av jäv. På en annan Länsstyrelse sitter en annan tjänsteman och tydligt deklarerar en extremt kritisk hållning mot skogsbruk och skogsägare. Samtidigt som han jobbar med just dessa frågor på myndigheten.
Så här kan vi fortsätta en stund.
Men lagstiftningen ger inget stöd åt principen att ändamålet helgar medlen – inte ens i miljöfrågor. En statlig tjänsteman har fått förtroende att jobba för medborgarna. Nyckelorden är integritet, opartiskhet och rättvisa. Åtgärder ska vara proportionerliga och avvägda och även negativa beslut måste vara begripliga och hålla för granskning.
Samtidigt så har en tjänsteman självklart en medborgares alla fri- och rättigheter och hur denna balansgång ska hanteras, finns beskriven i både lagar och policys.

En som upptäckt vart gränsen är tidigare nämnde Ingemar Hansson. Som privatperson agerade han ombud åt sin särbo i en ekonomisk tvist med ett företag. Det ansåg finansminister Magdalena Andersson skadade förtroendet för Skatteverket, avgången var ett faktum och istället får han nu pyssla med annat på departementet.
Men vad händer när en miljömyndighet tar i för hårt? När den engagerade tjänstemannens tolkningar är så långtgående att ett nationellt miljömåls uppfyllelse hotar en enskild medborgares försörjning? Rimligen är detta ett större trovärdighetsproblem än det som Hansson ägnade sig åt.
Än mer problematiskt blir detta när vi ser den bristfälliga konflikthanteringen. För när myndigheterna skapar nya striktare tolkningar av ett regelverk så hänvisas till de lagar som politikerna stiftat. Och dessa svarar med ”så här var det ju inte tänkt att bli!”.
Men vem tar då ansvar när ingen anser sig vara ansvarig?
Och – till skillnad från Ingemar Hansson - så har de medborgare som drabbas av en för kraftfull myndighetsutövning ingen välbetald stol på finansdepartementet att sätta sig på när bilan faller. De får istället betala själva, ur eget bankkonto, eller med egna grusade utvecklingsplaner.


 Erik Evestam


För den nördige. Läs mer om myndigheternas oberoende:

Skriften ”Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda” från regeringskansliet 2013 sammanfattar arbetet för en tjänsteman
Citat ur denna:
"Det är viktigt att det hos de statligt anställda finns en insikt bl.a. om att medborgarna är uppdragsgivare och att verksamheten finansieras med skattemedel. Regeringsformens portalstadgande om att all offentlig makt utgår från folket förutsätter att statsförvaltningen och domstolarna som myndigheter är infogade i en demokratisk ordning.”
Statsråd har heller inte rätt att kommendera en myndighet att göra på ett visst sätt:
” Att förvaltningsmyndigheterna lyder under regeringen innebär dels att en enskild minister inte har någon befälsrätt över myndigheterna, dels att en föreskrift från regeringen ska riktas till myndigheten som sådan, inte till en anställd hos denna”
Om objektivitet:
” Nyckelord för den statsanställde är oberoende, opartiskhet, integritet och likabehandling.”” Varje statligt anställd har, liksom alla andra medborgare, en grundlags-skyddad åsiktsfrihet (se 1 kap. 1 § andra stycket och 2 kap. regeringsformen) och frihet att omfatta vilken åsikt han eller hon vill i politiska, religiösa och andra ideologiska avseenden. I sin egenskap av företrädare för myndigheten är den anställde däremot skyldig att handla med saklig-het och opartiskhet och hålla sina personliga åsikter utanför.”
Om jäv och bisysslor
” Den som ska handlägga ett ärende blir jävig om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes objektivitet i ärendet. Exempel på fall som bör bedömas enligt generalklausulen är att någon är uppenbar vän eller ovän med part i må-let, eller engagerad i saken på ett sådant sätt att det lätt kan uppkomma misstanke att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning”” Även vid sidan av bisysslor finns anledning för en statsanställd att reflektera över om i vissa fall ett privat agerande, t.ex. i samband med föreningsaktiviteter och fritidssysslor, kan vara av den arten att förtroendet för den anställdes opartiskhet i arbetet kan komma att skadas.”


Förvaltningslagen skriver om Jäv

11§ Den som skall handlägga ett ärende är jävig
-om saken angår honom själv eller hans make, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närstående,
-om han eller någon närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,
-om ärendet har väckts hos myndigheten genom överklagande eller underställning av en annan myndighets beslut eller på grund av tillsyn över en annan myndighet och han tidigare hos den andra myndigheten har deltagit i den slutliga handläggningen av ett ärende som rör saken,
-om han har fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon i saken, eller
-om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.

lördag 11 februari 2017

När medborgaren blir myndighetens krockdocka

För några år sedan tvingades en högre direktör på en statlig myndighet lyssna på mina klagomål på hur de hanterade skogliga ärenden. Jag fick beskedet att om man var missnöjd så var det ju bara att överklaga. "Vi fattar ett beslut och sedan kan du överklaga så vi får se hur rättsläget ser ut", var hennes resonemang.
Om det är en strategi att hellre fälla än fria med den här motiveringen, så är det förfärligt. Är det verkligen medborgarens uppgift att vara krockdocka när en myndighet är osäker på lagstiftningen?

Det mest aktuella fallet är naturligtvis bombmurklan i Värmland. Markägarens avverkning stoppades med hänvisning till Artskyddsförordningen. Länsstyrelsen hade tolkat regelverket på ett nytt sätt och lyckats släpa med sig Skogsstyrelsen i samma uppfattning. Möjligen trodde myndigheten att markägaren skulle vika ner sig, men så blev det inte. Det berörda skogsområdet var förvisso litet, men den principiella betydelsen stor vilket gjorde att LRF gick in och backade upp med juridisk expertis. Utgången är numera mycket känd: Länsstyrelsen hade gjort fel.
Länsstyrelsen var ödmjuk i nederlagets stund, men deras kommentar är ändå intressant: "Vi välkomnar klargörande domar. Att vi ska göra den här vägningen mot enskilda intressen är inte klart utskrivet i lagen, vilket domen också påpekar. Att det finns en otydlighet i dessa frågor är inte bra för någon, och nu blir det lättare att tolka framöver"
Samma skådespel utspelas i Härjedalen där två liknande ärenden ska avgöras. I det fallet handlar det om Lavskrikan, en fågel som enligt rödlistan inte ens är hotad, men som likväl stoppat avverkningar. Även här ska markägarna, uppbackade av LRF och Mellanskog, agera krockdockor för övernitiska myndigheter.

Den första invändningen mot detta beteende handlar om rättssäkerhet? För vad hade hänt om de berörda markägarna inte varit envisa och inte fått hjälp med juridisk expertis av sina intresseorganisationer? Då hade en helt ny praxis formats, bortom all politisk påverkan. 
Vilket leder oss in på den andra frågan: Om en förordning under ganska många år tolkats på ett sätt, och en myndighet får för sig att man ska tolka den på ett helt annat sätt - borde detta då inte vara föremål för politisk prövning - INNAN den testas på berörda medborgare? 
Möjligen skulle det här beteendet kunna försvaras om de berörda var starka aktörer med juridiska och ekonomiska muskler. Exempelvis offentliga aktörer som kommuner och landsting, eller möjligtvis stora företag. Men här är det enskilda medborgare, småföretagare som - ibland helt godtyckligt - fastnar i myndigheternas nät och då förväntas försvara sig i en juridisk process som de oftast inte har någon bakgrundskunskap om. 
Det blir en kamp mellan en expertmyndighet som på skattebetalarnas bekostnad besitter stor juridisk kompetens - och en enskild medborgare som för egna pengar får köpa sig ett ombud. Staten har inget att förlora - medan den enskilde kan förlora en del av sin försörjning.
Detta är inte ett rimligt sätt att utveckla miljölagstiftningen.

Uppmärksamheten kring Artskyddsförordningen och även kring nyckelbiotoperna har satt igång flera processer. Det har också satt fart på riksdagsledamöter och regering och vi kan hoppas att det även förändrar myndigheternas arbete. Den rimliga ordningen är att politiken - inte myndigheterna - formar lagen och därigenom gör avvägningen mellan olika intressen. 
Om en myndighet av någon anledning får problem med detta, så får den ta upp det med politiken. Inte sätta enskilda medborgare i klistret.

tisdag 31 januari 2017

Var har du din skräpyta, Säfflebo?

Debattartikel SäffleTidningen 31 januari 2017
Vi har fått ett nytt ord i det svenska språket. Skräpyta. Begreppet myntades av den färgstarke föreläsaren Kjell A Nordström. Han såg i sin spåkula att landsorten i allmänhet och Värmland i synnerhet kommer tömmas på folk inom några decennier. Blott några alkoholister och knäppgökar blir kvar.

Nordström vet vilka knappar han ska trycka på. Tar man sexsiffriga belopp för att öppna munnen så kommer ingenting ut av en slump. Och effekt fick han. Hela landsbygdssverige ilsknade till och värst blev det i Värmland eftersom vi var särskilt utpekade. Många kallade honom bottenlöst okunnig. Att han till exempel missade 6-miljardersinvesteringen i Grums. Eller det faktum att hälften av all mat som äts i landet kommer från denna skräpyta (den andra hälften importeras från andra länders skräpytor). 
Frågan är nu hur vi ska bemöta dessa innerstadstankar? Ska vi bli arga eller kränkta? Ska vi göra som Karlstads kommunledning; bjuda in honom för ett möte? Eller ska vi bara läxa upp honom på distans genom att addera utropstecken på våra inlägg på facebook? 
Det där fungerar kanske som terapi, men någon effekt långsiktigt, det ger det inte. Han struntar ju i om teserna slår in eller ej. Han surfar fram på föreläsarvågen, ständigt sökande efter nästa ämne som provocerar tillräckligt mycket för att motivera ett högt gage.
Nej, det vi borde göra, det är något helt annat. Föreningar, eldsjälar, politiker och medborgare, vi borde bestämma oss för att han inte ska få rätt.
För även om han retoriskt överglänser oss allihop så finns hans tankegods närmare än vi tror. Hur ofta hör vi inte att landsbygden avfolkas, att servicen urholkas, jobben försvinner, otryggheten växer, att allt blir sämre och att allt var bättre förr? Det finns partier som hämtar hela sin livsluft ur dessa dystopier.
Det mesta av det där är inte sant. Landsbygden avfolkas inte. Städerna växer visserligen - men inte på landsbygdens bekostnad. Däremot är kriminaliteten lägre här, bostadsbristen likaså. Och vår ekonomiska status är förvånansvärt bra. Till exempel, när det gjordes en jämförelse av en barnfamiljs ekonomi i Karlstad, Göteborg, Stockholm och Grums - så var det familjen i Grums som hade mest pengar över när levnadskostnaderna var betalda. Vem kunde ana det?
Vi har heller ingen trafikstockning, oftast korta köer till kommunal service och det vi inte kan köpa i närområdet kan vi med några knapptryck beställa via internet. Och vill en säfflebo besöka en storstad så finns det tio tågavgångar som tar oss till Göteborg på cirka 1.40.
Utmaningar finns. Ibland till och med problem. När vi som valt att engagera oss politiskt går på våra möten så ingår det i uppdraget att se en och annan kommunal tjänsteman få bekymmersrynkor i pannan. Detta kan vi ju inte blunda för, men det är inte antalet motgångar som avgör Värmlands och Säffles framtid - utan hur vi möter dem. Pessimisten må få rätt ibland, men den kraften har aldrig producerat varken tillväxt eller utveckling. Att söka efter elände och fördela skuld, det flyttar oss inte framåt. 
Tänk om vi istället kunde skaka av oss vårt kollektivt dåliga självförtroende och strunta i de urbana krafter som raljerar – men som helt enkelt inte förstår. Vad skulle vi då kunna åstadkomma?

torsdag 7 juli 2016

Lagman vill köpa skog för en hel statsbudget

Det här handlar om skogen och dess ägande, men ni som inte känner er direkt träffade, häng med mig i alla fall, för det här berör faktiskt er också.

En stor snackis bröt ut i skogssverige när Charlotte Riberdahl - som har i uppdrag att utreda skogspolitiken - fångades av en ögonblicks inspiration i solgasset i Almedalen. Hon undrade om det är rimligt att en så värdefull resurs som skogen ägs av privata intressen. Det är ju så mycket att ta hänsyn till... miljö, naturvård, biotoper, arter, sociala värden och klimatet.
Hon erkände att det var en provokativ tanke men på den gren av miljösverige där hon uppenbarligen sitter, där är denna idé ingalunda ny.
Detta fick mig att börja räkna...

Den totala arealen produktiv skogsmark är (enligt Riksskogstaxeringen) svindlande 23,2 miljoner hektar och drygt 3 miljarder skogskubikmeter i virkesvolym.
81% av detta ägs av olika privata intressen. Framförallt 330 000 familjeskogsbrukare med stora eller små fastigheter. Här finns även några större privata bolag och stiftelser. Resten, 19%, ägs redan av samhället där statliga Sveaskog är den störste aktören. Här återfinns blä nationalparkerna samt de reservat där staten tagit över ägandet.
Om vi tillåter oss att tolka Riberdahl vänligt så antar jag att hon inte tycker att marken ska konfiskeras av staten utan att den ska exproprieras enligt svensk lag. Vilket innebär att om det allmänna tar över förfoganderätten över mark så ska det ersättas och sedan några år tillbaka sker detta med 125% av marknadsvärdet. Att ersättningen är högre än värdet kan ses som en kompensation för att markägaren blir av med något som denne inte ville sälja
Av 3 miljarder skogskubik ägs alltså 2,43 miljarder av privata sektorn och i genomsnitt värderas varje skogskubik till 389 kronor enligt LRF Konsults senaste skogsbarometer.
125% av detta blir en statlig inlösenskostnad på ungefär 1 200 miljarder kronor. Som av en händelse är det nästan lika mycket som hela Sveriges BNP 2016. Det behövs en hel statsbudget för att förverkliga hennes tankar.
Som en jämförelse kan nämnas att det totala anslaget till natur- och miljövård för 2016 är 7,4 miljarder.
Vad staten ska göra med all denna skog är ju höljt i dunkel, men vi kan väl gissa att det handlar one tt kraftigt minskat brukande, i syfte att ge plats åt alla de andra värden som bla Riberdahl värnar. Därmed riskeras 100 miljarder i exportintäkter, en stor del av vår tillväxt och typ 100 000 jobb.


Resonemanget om att skogen tillhör alla, det hittar vi lite överallt. Exempelvis läste jag ett stort reportage i en Skaraborgsk länstidning att en svampplockarförening gladde sig åt tankarna på ett nytt reservat i trakten. Detta för att marken (och därmed svampen) skulle skyddas från den skogsägare som ville nyttja sin egendom genom en avverkning. Storleken på reportaget indikerar att tidningen instämde i denna syn och spontant kan nog många av läsarna kanske göra det samma.
Och tycka, det får alla göra i vårt land. Den viktiga frågan är vilken rätt man som svampplockare, fågelskådare eller terränglöpare har att bestämma över sånt man inte äger? Marken ägs av en person som driver det som ett företag. Detta lilla företag satsar - i likhet med andra - tid, pengar och engagemang i sin verksamhet. Det ställs krav på att göra vissa åtgärder, med vidhängande kostnader. Och precis som vid allt annat företagande ska ägaren få ta tillvara på avkastningen.
Detta är dock inga självklarheter i skogen. Den där utredningen som Riberdahl basade för innan hon fick sparken ska titta på huruvida allmänheten ska ha rätt att överklaga avverkningar av skog. Dvs: om en förening för svampplockare upptäcker att skogen ska huggas ner så kan de dra skogsägaren till domstol.
En sådan modell skulle onekligen vara en enorm risk för landets skogsägare och det skulle också förlama rättssystemet. 

Vart detta kommer ta vägen, det vet ingen. Tanken på att tröska 50 000 avverkningsanmälningar genom landets domstolar, tycker nog ingen är en särskilt lockande tanke.
Dock är det viktigt att lagstiftaren - riksdagen - tar en större del i debatten. Hur mycket mer än dagens 7,4 miljarder kronor per år tycker vi ska användas för att skydda naturen från sina ägare?  
Och vilka bevis finns för att staten skulle vara en bättre skogsägare än enskilda företag? Är det inte så att staten historiskt har kommenderat fram ett skogsbruk som senare visade sig vara ohållbart?
Och att det var de envisa skogsägare som trotsade detta som idag visade sig ha rätt?

tisdag 5 juli 2016

Krönika: Den Nordvärmländska kampen


Det känns som att bli flyttad tillbaka till Bengt Bratts Hem till byn. Scenografin, karaktärerna. Staten mot bygden. Byråkratin mot entreprenören.


I den gamla fullmäktigesalen i Sysslebäck, framför en väggmålning föreställande den vackra Klarälvdalen sitter Mark- och miljööverdomstolens ledamöter. Lokalen är fylld till sista plats av bygdens män och kvinnor som kommit för att följa den sista striden för det lokala energibolagets utvecklingsprojekt.
På ena sidan sitter Näckåns energi som vill anlägga en liten damm, en tub och en kraftstation för att utvinna utsläppsfri el till sitt lokala elnät. Platsen är väl vald. Vattendraget har stor fallhöjd och är i ena änden reglerat av en damm som har modernt tillstånd. I andra änden finns ett flertal vandringshinder som naturen själv skapat och som fisken aldrig någonsin kunnat passera. Den miljöpåverkan som uppstår berör 1800 meter däremellan, 25% av Näckåns totala längd.
På andra sidan sitter staten som med alla tillgängliga medel försöker stoppa deras projekt. De är understödda av föreningen Älvräddarna som åker land och rike runt i sin kamp för att ta bort all elproduktion från rinnande vatten. De människor som offras på vägen, det är ägg som måste krossas för att omeletten ska bli gjord.
Staten har inga problem att sitta sida-vid-sida med denna hårdföra organisation. Tvärtom, de verkar trivas bra ihop och vi kan knappt höra skillnad på när staten och lobbyisten pratar. De är eniga om att den lilla kraftstationen skulle ge obotliga skador på miljön. De kallar det en framtida miljöskandal.
Det intressanta i den här berättelsen är inte att det fortfarande finns entreprenörer som orkar satsa på denna energiform. Det mest spännande är att mark- och miljödomstolen redan gett dem rätt att bygga anläggningen. Trots att nålsögat för ny vattenkraft är extremt litet, så fick de grönt ljus på alla punkter.
Länsstyrelsen och Älvräddarna accepterade dock inte expertdomstolens utslag utan valde att överklaga till högsta instans. Och det är därför vi är här idag.
Att myndigheten har en egen agenda blir extra tydligt när företrädaren kallar den tidigare domstolens domslut för okunnigt och naivt. Då sitter jag där på fjärde raden och undrar om det verkligen är så smart av en myndighet att mästra en juridisk instans på det viset.
Kommunen är också här. Kommunchefen betonar vikten av att stötta de entreprenörer som finns på landsbygden och att alla företag och alla jobb är viktiga. Även han mästras av juristen; landsbygdsutveckling har minsann inget med det här att göra. EU-rätten går före deras triviala lokala intressen.
Stämningen i rummet är återhållsamt irriterad. Det är många tungor som bits och många nävar som knyts. Vid ett tillfälle blir muttret så högljutt att domaren hyssjar oss.
På vägen hem undrar jag hur domstolens ledamöter tänker. På deras resa till Nordvärmland kan de knappast ha undgått att reflektera över utvecklingsmöjligheterna i denna del av vårt land. Såg de en överexploaterad landsbygd i stort behov av ytterligare skydd? Eller fylldes de möjligen av känslan att de här trakterna måste få använda de resurser de faktiskt har? Här finns den skog och det vatten som gjort Sverige rikt – men intäkterna - de hamnar i en kassakista långt härifrån. Och den lilla rännil som kommer tillbaka, den kallas förnedrande för bidrag.
Jag är medveten om att utsikten från deras bilfönster inte ska styra deras domslut. Lagen ska uttolkas i hjärnan, inte i hjärtat. Lagtext ska gå före magkänsla, det är grunden i ett rättssamhälle. Men samtidigt som lagen ska vara blind så måste den också vara trovärdig, den måste vara förankrad i det demokratiska samhället och respekteras även av dem som inte får rätt i sak.
Och då haltar Länsstyrelsens resonemang betänkligt.
De sätter nyttan med den lilla kraftstationen i ett nationellt energiförsörjningsperspektiv. Och då saknar den naturligtvis helt betydelse. Miljöpåverkan däremot, där är perspektivet extremt lokalt: Hur påverkas miljön på just exakt den här platsen. Inte ens hela vattendraget finns då med i bedömningen utan endast de 1800 påverkade metrarna.
Man jämför äpplen med rymdraketer.
Om den jämförelsen accepteras, då har myndigheten ett redskap att förbjuda all mänsklig verksamhet. För hur många enskilda företag klarar av att hävda sin betydelse i ett nationellt perspektiv?
Trots de många tvivlande blickar jag möter där på kommunhuset så väljer jag att tro att klokskapen i den högsta miljödomstolen når samma slutsats som företrädarna i den förra instansen. Jag tror att när sista avsnittet har sänts så är det entreprenören som segrat. Precis som det ska vara i en bra TV-serie.
Och kanske, kanske kan det göra att statens förlängda myndighetsarm börjar att fria istället för att fälla i frågor kring en landsbygds utveckling.


Fotnot: Mark- och miljööverdomstolen följde de tidigare instanserna och avslog överklagan. Projektet Näckåfall kan nu starta.

---------------
Artikeln ingår i LRFs vattenkraftsserie. Samtliga texter hittar du här

River vi bort det här, så blir det ett sår i naturen

Jag besöker Joakim och Ulrika Pettersson i Spekeröd, Stenungsunds kommun. Här finns både skog och öppna landskap och den här försommardagen visar bygden upp sitt allra finaste ansikte.
Genom Svartedalen slingrar sig Rördalsån och det är anledningen till min resa. De dammanläggningar som finns i ån gör att den inte uppnår god ekologisk status och enligt Vattenmyndighetens förslag behöver det skapas fiskvägar, alternativt göras utrivningar, på tre platser till en ungefärlig kostnad på 4,3 miljoner kronor. Kostnader som ska fördelas bland dem som äger anläggningarna.
Förslaget har skapat stor oro bland markägare och först i kön står Ulrika och Joakims kraftstation. De har fått ett föreläggande om att söka tillstånd för sitt kraftverk med tillhörande damm. Det ska vara gjort senast december 2016.
–Jag skulle kunna acceptera att vi inte får använda det för elproduktion, bara vi får ha det kvar. För om vi river bort det här så blir det ett sår i naturen. Och om vi tar bort alla fördämningar i ån och återställer den såsom Vattenmyndigheten vill så kommer delar av betesmarken att försvinna. Det kommer jag aldrig att acceptera, säger Joakim.
Gården är Ulrikas föräldragård och de har bott här sedan 1998. Utöver sina vanliga jobb så bedriver de skogsbruk och tar hand om den lilla kraftstationen som tidigare gav el så det räckte till det egna hushållet. Även om produktionen är en del av företagandet tycker de framförallt att det är viktigt att bevara miljön runt byggnad och damm. Så här års är den dessutom en uppskattad liten badplats med ständigt färskt vatten.
– De som byggde upp det jobbade hårt för att skapa det här. Det vill vi bevara. Visst kan vi göra miljöåtgärder om det finns några som är lämpliga. Men kostnaden för att få tillstånd är helt orimlig, menar Joakim.
Saknar dialogen
Processen började 2014 med ett oanmält tillsynsbesök från Länsstyrelsen. De fick frågor om tillstånd och om hur anläggningen drevs. De hade hört om andra som hamnat i samma situation men tyckte ändå det var konstigt att valet föll på dem som ligger mitt i vattendraget. Åtgärder enbart här skulle ju inte göra någon nämnvärd skillnad miljömässigt.
I höstas fick de föreläggandet från Länsstyrelsen som ger dem till utgången av 2016 för att söka tillstånd för verksamheten. Något de inte tror att de klarar av.
– Det här är ju inget man kan göra själv. Vi måste anlita experter och konsulter och det är ett alltför kostsamt och omfattande arbete med en mycket osäker utgång, säger Joakim.
De vet inte vad processen skulle kosta eller vilka krav ett tillstånd skulle ställa, men det handlar om många hundra tusen kronor. Enligt Vattenmyndighetens schablonbelopp är miljöåtgärden satt till 1,3 miljoner vilket är mångdubbelt mer än produktionen omsätter.
Joakim och Ulrika tycker också att Länsstyrelsen valt en väldigt hårdför väg.
– Nu känner man sig som en miljöbov, man är jagad av myndigheterna. Jag tror inte de förstår vad det innebär om man skulle riva ut alla fördämningar i den här ån. Om de inte funnits så hade den varit helt torrlagd så här års. Vi har ju försökt få till en dialog men det var de inte intresserade av, säger Ulrika Pettersson.
Osäker framtid
Anläggningen har haft många användningsområden genom århundradena.  Sedan 1940-talet har det mestadels producerats el här, men delar av den gamla kvarnanläggningen finns fortfarande kvar. När de flyttade in hade de som ambition att varsamt rusta och bevara, bland annat har kvarnhuset räddats undan förfall med ett nytt tak. De hade gärna fortsatt ännu mer invändigt och vet att en uppgraderad utrustning skulle höja elproduktionen betydligt. Men nu är det arbetet avbrutet, då framtiden är väldigt osäker.
– Man får ju inte direkt någon större lust att lägga ner en massa jobb om man inte vet om det får stå kvar, säger Joakim.
När jag frågar om framtidsplanerna så vet de inte riktigt vad de ska göra. De märker också att det inte bara är i vattnet som myndighetskraven skärps. Även runt skogsmarken kommer det nya inskränkningar som oroar. Då blir det svårt att tänka långsiktigt, säger Ulrika.
– Min pappa planterade i skogen för att det skulle bli bra för mig och min syster. Men så vågar ju inte vi tänka. Vad är det egentligen som våra barn kommer ta över, kommer vi ens kunna bo kvar här? frågar hon.
Hon kan inte förstå hur Sveriges svansföring kan vara så hög internationellt i klimatfrågor, samtidigt som myndigheter här hemma agerar helt annorlunda.
– Hela Europa vill ju ha sol, vind och vattenkraft, men tydligen ska det inte få finnas här i Spekeröd. Jag förstår inte hur de tänker.
De försöker att inte låta sig nedslås av den här processen.
– Man vill ju verkligen inte bli sur och bitter men det är inte långt ifrån. Först tog jag väldigt illa vid mig, men nu är jag mest irriterad över att de kör över oss på det här sättet. Är det verkligen demokrati att ta ifrån oss något som vi äger utan att ge någon ersättning? frågar Joakim Pettersson.


-----
Artikeln är från LRFs vattenkraftsserie, som i sin helhet finns här: