Värmlands Folkblad har i en ledartext angripit de skogsägare som hyser oro för rättsutvecklingen i skogen, kopplat till artskyddet. Jag kommenterar detta enligt nedan.
Att likt VFs ledarskribent försvara dagens artskydd i skogen innebär att man tycker det är ok att staten tvingar småföretagare på landsbygden till domstol för att få rätten att bruka det man faktiskt äger. En sådan logik hade aldrig accepterats om den nyttjats i våra städer.
Om samhället behöver din mark för ett angeläget samhällsintresse så finns det – om man inte kommer överens – en möjlighet att tvångsmässigt lösa in den. Detta gäller bla vägar och järnvägar – eller skydd av natur. Men: Du har en grundlagsskyddad rätt till ersättning.
Att likt VFs ledarskribent försvara dagens artskydd i skogen innebär att man tycker det är ok att staten tvingar småföretagare på landsbygden till domstol för att få rätten att bruka det man faktiskt äger. En sådan logik hade aldrig accepterats om den nyttjats i våra städer.
I Sverige har vi med offentliga medel skyddat runt 6 miljoner hektar mark och sjöar. Vi lägger runt 3 miljarder per år på detta skydd. Till detta kommer en del andra skyddsformer som gör att vi undantar runt 25% av skogen från brukande idag. Det hårdaste verktyget är reservat och nationalpark och om staten trots 100 år av skyddsarbete och många, många miljarder av skattemedel inte haft förmågan att skydda ”Europas sista orörda naturskogar” så är det staten som ska ställas mot väggen – inte markägarna.
Ledarskribenten blandar stort och smått i synen på biologisk mångfald. Globalt finns det ett artutdöende, men någon ”biologisk kollaps” riskeras inte i Sverige – i alla fall inte till följd av vårt skogsbruk. I Artdatabankens rödlista bedöms runt 20 000 arters status. Knappt tio procent av dem är i någon utsträckning hotade, varav hälften finns i skogslandskapet. Att ett flertal av dessa störs av skogsbruk är tydligt, men de störs också av växande städer och av klimatförändringar.
Artskyddet är dock något helt annat. Detta regelverk har helt gått i baklås då det stoppar brukandet av skogen, men det ger ingen självklar rätt till ersättning. Vilket tvingar markägarna till en ojämn kamp mot staten i domstol. Eftersom det i många fall handlar om arter som är mycket vanliga – i något fall till och med jaktbar - så blir konsekvenserna förödande för den enskilde. Tragedierna har staplats på hög de senaste åren och att ledarskribenten raljerar över min partikollega Helena Lindahls engagemang i dessa frågor är anmärkningsvärt. Jag skulle rekommendera att skribenten istället läser reportagen om hur dessa övergrepp drabbar de berörda familjerna.
Alla får såklart vara ute i skog och mark och leta efter arter om man så önskar. Men de konsekvenser det ger i dag är helt orimliga då det lägger ansvaret på helt fel plats. Trafikverket kan ju till exempel inte tvinga en entreprenör att bygga en väg– helt gratis – med motiveringen att det krävs för trafiksäkerheten. Samma logik måste gälla skogsskyddet. Riksdagens majoritet har klubbat en budgetpost som motsvarar den skyddsambition som aktuell majoritet har. Ner till sista kronan. Om man anser att detta är på tok för lite så kan man inte låta det bli småföretagens ansvar att täcka upp för statlig oförmåga.
Avslutningsvis: Ska vi lyckas med klimatomställningen är skogen helt avgörande. HELT avgörande. Det är växande, välskötta skogar som binder mest koldioxid och det är uttagen från dessa skogar som ger oss produkter, material och i sista hand bränsle som byter ut den svarta kolatomen mot den gröna.
Den som vill kraftigt minska detta brukande behöver berätta hur vi då ska klara omställningen?
Den som vill kraftigt minska detta brukande behöver berätta hur vi då ska klara omställningen?
