Riv inte ut dammar och kraftverk!

Kommunstyrelseordföranden och ledande företrädare för Region Värmland har samlats kring ett uttalande som publicerades i Svenska Dagbladet.  Där uttrycker vi vår oro för de prövningar som nu väntar vattenkraftverk och dammar. Vi befarar att för högt ställda miljökrav kommer leda till att verksamheter avvecklas och rivs. Vilket skulle göra Värmland fattigare.

Just nu pågår juridiska processer som radikalt kommer förändra det svenska landskapet som vi känner det. Samtidigt riskerar energikapaciteten att försämras och ett av samhällets verktyg för att hantera kraftiga regn och torka försvagas. Det är hög tid för regeringen att sätta stopp för de utrivningar av dammar och vattenkraft, som tvingas fram av en för snäv tolkning av EU:s vattendirektiv och svensk vattenlagstiftning.

Den som har varit i Värmland vet att det är ett landskap starkt präglat av vatten. Med Klarälven som livsnerv genom länet och massor av sjöar. Vi har mängder av uppdämda vattendrag som våra städer, industrier och fritidsboenden har växt upp runt, vattnet är en självklar del av vårt kulturlandskap – såväl i stad som i landsbygd. Vi delar vår historia med flera andra län, där kraften från vattnet också bidragit till industrisamhällets framväxt och Sveriges välstånd.

Men nu pågår två mycket viktiga och oroande processer som kan komma att förändra våra förutsättningar radikalt – med konsekvenser som är svåra att överblicka.
Den ena är omprövningen av vattenkraften. Det systemet sjösattes 2020 men havererade nästan omedelbart, när många av kraftverken aviserade att de skulle tvingas lägga ner sin elproduktion på grund av orimligt höga krav på miljöanpassning. Den fond som skulle stå för delar av finansieringen konstaterade också att kostnaderna blev mycket större än vad den skulle klara av att hantera. Prövningen pausades och ett nytt förslag till hantering är nu ute på remiss, men de berörda i branschen är starkt kritiska i sin analys av detta. Det beskrivs att förslaget inte åtgärdar tidigare brister och att hotet mot den småskaliga vattenkraften består. Detta är oroväckande signaler som måste tas på stort allvar. 
Vattenkraften är en stark, fossilfri och förnybar baskraft, och viktig som balanserande kraft vid sidan av sol- och vindkraft. I rådande energisituation kan vi inte vara utan den. Industrins gröna omställning och samhällets elektrifiering ställer höga krav på förstärkt kapacitet och mer elproduktion i hela Sverige. Därför behöver regelverket anpassas så att det blir enklare att öka produktionen, inte minska, i befintliga anläggningar. Varje kilowattimme räknas.

Den andra processen som pågår är betydligt mer osynlig på nationell nivå. Den handlar om Sveriges cirka 10 000 dammar. Som format ekosystem, landskapsbilder och boendemiljöer i hundratals år, men som idag inte ingår i någon elproduktionsanläggning. Allt fler av dessa får nu krav på tillståndsprövningar, och det finns mycket goda skäl att anta att sådana krav kommer att ställas på alla landets dammar framöver. 
Dammarna ägs av allt från privata och kommunala bolag till enskilda markägare. För de sistnämnda har det senaste decenniets juridiska hetsjakt på deras verksamheter inneburit enorm oro och stora ekonomiska risker. När valet står mellan att betala miljonbelopp för att bekosta utredningar och ombyggnationer, eller att riva ut, finns oftast bara en möjlig lösning för den enskilde. Många människor har farit väldigt illa av de här processerna, hur staten tillåtit detta att ske är obegripligt.

Vi måste ha ett system som fokuserar på lösningar utifrån de lokala förutsättningarna – inte som idag där hela fokus              ligger på att återställa till ett naturtillstånd som ingen sett på flera hundra år

Men när staten kräver moderna tillstånd, hotas inte bara enskildas privatekonomier. På samhällsnivå riskerar sjöar att förvandlas till träsk och åar till bäckar. Möjligheten att reglera vattenmängder vid kraftigt regn försvinner. I Värmland ser vi till exempel hur dammutrivningar i Hagfors redan nu märks genom ökade flöden, och hur den lokala räddningstjänsten varnar för den dominoeffekt i form av översvämningar, som kan uppstå när allt fler möjligheter till reglering försvinner. De totala effekterna av storskalig utrivning är nästintill omöjliga att förutse, men städer som ligger nedströms helt ”återställda” vattensystem kommer att drabbas när det inte längre finns någon möjlighet att reglera för dagens flöden eller de betydligt högre som väntas framöver. 

Låt oss vara tydliga med att även vi månar om god vattenkvalitet och ett rikt växt- och djurliv i och kring våra vattendrag. Men vi undrar över den totala effekten på våra ekosystem, om de ska återställas till något som varken djur, natur eller människa sett och upplevt tidigare
Det är uppenbart att varken lagstiftare, myndigheter eller domstolar hittills haft förmågan att hantera denna komplexa fråga och att EU:s vattendirektiv har tolkats för snävt. Lagstiftningen och tillämpningen måste ändras så att enskilda ägare av vattenkraftverk och dammar inte fastnar i en orimlig rävsax som tvingar fram åtgärder vars konsekvenser ingen kan överblicka. I fråga om vattenkraften handlar det om att säkra energiförsörjningen. Men det handlar också om förlusten av vattenbiotoper, våtmarker och sjöars kulturella värde, landskapsbilder, samt om svårbedömda risker för översvämningar, ras och erosion när hela sjösystem påverkas. 

Vi måste ha ett system som fokuserar på lösningar utifrån de lokala förutsättningarna – inte som idag där hela fokus ligger på att återställa till ett naturtillstånd som ingen sett på flera hundra år – en tidsperiod som inkluderar skapandet och tillväxten av alla våra städer. Här står stora värden på spel, i fråga om försämrad energiförsörjning och för drabbade människors och lokalsamhällets acceptans för beslutade och irreparabla åtgärder.
 
Undertecknare:
Jens Fischer (OR), kommunstyrelsens ordförande, Hagfors kommun
Peter Söderström (S), kommunstyrelsens ordförande, Arvika kommun
Hanna Andersson (M), kommunstyrelsens ordförande, Eda kommun
Christer Olsson (M), kommunstyrelsens ordförande, Filipstads kommun
Per Lawén (S), kommunstyrelsens ordförande, Forshaga kommun
Malin Hagström (S), kommunstyrelsens ordförande, Grums kommun
Solweig Gard (S), kommunstyrelsens ordförande, Hammarö kommun
Linda Larsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Karlstads kommun
Anders Johansson (S), kommunstyrelsens ordförande, Kils kommun
Lars Nilsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Kristinehamns kommun
Mathias Lindqvist (S), kommunstyrelsens ordförande, Munkfors kommun 
Eva-Lotta Härdig Eriksson (S), kommunstyrelsens ordförande, Storfors kommun
Henrik Frykberger (M), kommunstyrelsens ordförande, Sunne kommun
Markus Bäckström (C), kommunstyrelsens ordförande, Säffle kommun
Peter Jonsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Torsby kommun
Jonas Ås (KD), kommunstyrelsens ordförande, Årjängs kommun
Åsa Johansson (S), regionstyrelsens ordförande, Region Värmland
Fredrik Larsson (M), regionstyrelsens vice ordförande, Region Värmland
Erik Evestam (C), regionala utvecklingsnämndens ordförande, Region Värmland
Stina Höök (M), regionala utvecklingsnämndens vice ordförande, Region Värmland