Barnen springer runt och leker. Pressfotograferna trängs
i lingonriset. Länsstyrelsens tjänstemän skiner ikapp med solen. Gratis godis
och dricka serveras av kommunens personal. En musikgrupp underhåller.
Den västvärmländska vildmarken är i händelsernas centrum.
Prinsparet Carl Philip och Sofia har i bröllopsgåva från Länsstyrelsen blivit
högsta beskyddare åt ett reservat. Och nu ska det hela invigas.
Jag är här med blandade känslor. Att de låter Gunnarskog
vara den plats där de gör sitt första offentliga framträdande som prinspar är
hedrande. Och jag gillar ju dem. Jag gillar kungahuset och skulle inte byta det
mot en republik för alla granar i skogen. Och när man ser dem på riktigt är de
ännu vackrare än på bild. Såklart man blir berörd.
Men här? Och nu?
Han - en utbildad lantmästare från SLU i Alnarp. Hon,
uppväxt i Älvdalen vars bygder försörjt sig på jorden och skogen så länge
människan funnits där. Och nu är de hertigpar över ett län som hade varit helt
tomt och mörkt om våra förfäder inte fått använda den växande skogen och det
rinnande vattnet.
Och nu förmedlas en gåva till dem av människor som
tillbringar större delen av sina arbetsdagar åt att förhindra markägare från
att göra just detta: Använda skogen och det rinnande vattnet för att skapa
välstånd.
Det är då klumpen i magen kommer. En bröllopsgåva till
kungahuset är ju inget man slarvar med. Symboliken är viktig, vad ger vi bort
och vad vill vi att gåvan ska säga?
Och då borde Värmland ha valt en annan väg. Varför inte
en riktig skog? Varför inte ta dem till någon av alla de markägare som lever
av, på och med sin skog? Som kan berätta om varför de älskar skogen, om de
plantor som sattes när barnen föddes, som ska brukas och sedan överlämnas till nästa
generation för avverkning. Vi hade kunnat prata om alla de nyttor som skogen
ger för den enskilde och för samhället och hur vi behöver använda den ännu
mycket mer.
Men nu är det inte det budskapet prinsparet får höra.
Symboliken blir istället en helt annan. De får höra
statens förlängda arm i Värmland, landshövding Kenneth Johansson, berätta om
att det viktigaste med skogen, det är skyddet. Den ska skyddas och bevaras så
att kommande generationer, våra barn och barnbarn kan njuta av den.
Skydda skogen så att dess ägare inte kan använda den.
Klumpen i magen växer och jag undrar vad de närvarande markägarna
tänker. Men jag törs inte ta den diskussionen där och då. Alla har fått gratis
chokladkakor och verkar vara så glada över att reservatet är bildat. Jag vill
inte förstöra stämningen. Ingen gillar ju en partykiller.
Äganderätten är gammal. Den sågs som själva
förutsättningen för att skapa ordning och reda i skogen eftersom det tidigare
systemet där alla ägde allt, innebar en rovdrift på naturen. När man fick
möjlighet att äga sin mark så föddes också viljan att vårda den.
Nu – ett par hundra år senare – ses brukandet som ett
problem. Inskränkningarna blir allt fler men utanför de skogliga
organisationerna, finns knappt något ifrågasättande av detta. När reservat
bildas så ger det inga negativa rubriker, ingen upprörd allmänhet. Trots att
det varje år kostar flera miljarder kronor.
Och det är ändå bara början. Markägarna i prinsparets
skog får i alla fall ersättning. Det finns andra skyddsformer som nyttjas allt
flitigare där staten stoppar brukandet utan att betala något alls. En ren
konfiskation. Sånt som väcker vår bestörtning när det sker i andra länder, men
som pågår hela tiden i våra egna bygder. Drabbar våra egna grannar.
Det är därför budskapet blir så starkt denna soliga dag i
Gunnarskog. Den finaste gåva ett hertigpar kan få av sitt län, det är en mark
som ska skyddas från sina egna ägare.
Symboliken blir inte tydligare än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar