Fibernäten rullas ut i snabb takt över landet. Satsningarna
är synnerligen välkomna, men ivern att hitta enkla lösningar får inte bli så
stor att nätbyggarna tar genvägar som äventyrar de goda effekter som näten
syftar till.
Vi står mitt i den största och viktigaste infrastruktursatsningen på landsbygden sedan elnätet byggdes ut.
Utöver det stora ideella engagemanget i byarna, så är tillgången till mark nyckeln till framgång. Tusentals mil fiber ska grävas ner och genom frivilliga avtal med markägarna ges möjlighet att genomföra projekten på ett tids- och kostnadseffektivt sätt. På många ställen – kanske till och med de flesta - fungerar denna process bra. Markägare är delaktiga i fiberföreningen och det finns en bra dialog om avtal och arbetsmetoder.
Det växande antalet samtal från oroliga markägare visar dock att det inte fungerar överallt och att problemen förefaller att växa. Markavtalen är ihåliga och dåligt kommunicerade. Relationen i samband med bygget är ansträngd där markåtkomsten betraktas som någon form av allemansrätt.
Frågan är känslig. De flesta markägare vill ju själva ha uppkoppling och vill självklart inte bromsa utvecklingen i sina bygder. Samtidigt vill de ha långsiktigt hållbara villkor kring ledningen och extra vaksamma är de som har dåliga erfarenheter sedan tidigare av kabelförläggningar. Men när berättigade frågor ställs, så upplevs detta som att de krånglar.
Att ställa krav och vilja diskutera villkoren i ett fiberprojekt är dock inte att krångla. Utöver markägarens självklara rätt att påverka det som för evig tid kommer finnas i dennes mark, borde även nätbyggaren vara intresserad av att genom en bra dialog nyttja markägarens kunskaper. Det handlar ju om att bygga näten där de stör som minst för att därigenom slippa framtida problem och kostnader för alla inblandade. Alla frågor med skötsel, underhåll och ansvar måste hanteras i ett genomarbetat markavtal.
Fiberbygget är en av våra stora folkrörelser. Den har drygt 15 år på nacken och när de första stapplande stegen togs, så var det ingen förutom byarna själva som brydde sig om fibern. Skulle det byggas, så fick bönderna göra det själva. Idag, när kommuner, stadsnät och kommersiella företag står på kö utanför fiberföreningarnas styrelserum så är valmöjligheterna många. Samtidigt blir behovet av bredband akut när befintligt telenät avvecklas. Detta sammantaget skapar en villrådighet och en brådska som gör att viktiga faktorer blir lämnade åt sidan. I det läget är det ännu viktigare att stödja sig på den erfarenhet som faktiskt finns. För markintrånget så finns två bra mallar hos nationella Bredbandsforum. Det ena är från rådgivningsorganisationen Coompanion och det andra från intrångsexperterna på LRF Konsult. De innehåller rimliga avvägningar mellan nätägare och markägare och med detta som grund så kan man bygga en bra fiberrelation både i byggskedet och under de decennier som nätet kommer vara i drift. Därför finns det ingen anledning att göra egna hopkok, eller använda avtal som saknar både rättigheter och skyldigheter.
De här näten ska ju trots allt lösa problem – inte skapa dem.
Vi står mitt i den största och viktigaste infrastruktursatsningen på landsbygden sedan elnätet byggdes ut.
Utöver det stora ideella engagemanget i byarna, så är tillgången till mark nyckeln till framgång. Tusentals mil fiber ska grävas ner och genom frivilliga avtal med markägarna ges möjlighet att genomföra projekten på ett tids- och kostnadseffektivt sätt. På många ställen – kanske till och med de flesta - fungerar denna process bra. Markägare är delaktiga i fiberföreningen och det finns en bra dialog om avtal och arbetsmetoder.
Det växande antalet samtal från oroliga markägare visar dock att det inte fungerar överallt och att problemen förefaller att växa. Markavtalen är ihåliga och dåligt kommunicerade. Relationen i samband med bygget är ansträngd där markåtkomsten betraktas som någon form av allemansrätt.
Frågan är känslig. De flesta markägare vill ju själva ha uppkoppling och vill självklart inte bromsa utvecklingen i sina bygder. Samtidigt vill de ha långsiktigt hållbara villkor kring ledningen och extra vaksamma är de som har dåliga erfarenheter sedan tidigare av kabelförläggningar. Men när berättigade frågor ställs, så upplevs detta som att de krånglar.
Att ställa krav och vilja diskutera villkoren i ett fiberprojekt är dock inte att krångla. Utöver markägarens självklara rätt att påverka det som för evig tid kommer finnas i dennes mark, borde även nätbyggaren vara intresserad av att genom en bra dialog nyttja markägarens kunskaper. Det handlar ju om att bygga näten där de stör som minst för att därigenom slippa framtida problem och kostnader för alla inblandade. Alla frågor med skötsel, underhåll och ansvar måste hanteras i ett genomarbetat markavtal.
Fiberbygget är en av våra stora folkrörelser. Den har drygt 15 år på nacken och när de första stapplande stegen togs, så var det ingen förutom byarna själva som brydde sig om fibern. Skulle det byggas, så fick bönderna göra det själva. Idag, när kommuner, stadsnät och kommersiella företag står på kö utanför fiberföreningarnas styrelserum så är valmöjligheterna många. Samtidigt blir behovet av bredband akut när befintligt telenät avvecklas. Detta sammantaget skapar en villrådighet och en brådska som gör att viktiga faktorer blir lämnade åt sidan. I det läget är det ännu viktigare att stödja sig på den erfarenhet som faktiskt finns. För markintrånget så finns två bra mallar hos nationella Bredbandsforum. Det ena är från rådgivningsorganisationen Coompanion och det andra från intrångsexperterna på LRF Konsult. De innehåller rimliga avvägningar mellan nätägare och markägare och med detta som grund så kan man bygga en bra fiberrelation både i byggskedet och under de decennier som nätet kommer vara i drift. Därför finns det ingen anledning att göra egna hopkok, eller använda avtal som saknar både rättigheter och skyldigheter.
De här näten ska ju trots allt lösa problem – inte skapa dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar