Miljökatastrofen i Mallbacken

Publicerad i LänstidningenVärmlandsBygden 23 november

Miljöbovar kan komma i många skepnader. Vanligtvis tänker vi oss dem som stora, tunga industrier som utan varken kunskap eller hänsyn förgiftar sin omgivning.  

Men det finns andra också. Som Märta Eriksson i Mallbacken. 

I Sunne möts de inför tinget. Mark- och miljödomstolen är på plats när Märta, med hjälp av två ombud ska beskriva sin tillståndsansökan för en 220 år gammal damm mitt i den värmländska landsbygden. 

Vi som sitter på åhörarplats undrar varför vi egentligen är där. För hur kan statligt anställda tjänstemän ägna så enormt stor energi åt att stoppa denna lilla anläggning? Och finns det någon övre gräns för hur illa en myndighet får behandla sina medborgare? 

För några år sedan var Silverforsen förstasidesnyheter. Märta och Gunnar Eriksson hade fått Länsstyrelsen över sig efter att deras anläggning helt plötsligt inte bara ansågs olaglig, utan dessutom betraktades som ett stort miljöproblem. Här borde det till varje pris kunna passera fisk - något som varit inte varit möjligt sedan 1794 – och kanske inte ens då.  

Oron blev stor, framförallt för ägarna. 

Miljöåtgärder och tillstånd skulle kunna kosta över 2,5 miljoner. För en verksamhet som omsatte runt 60 000 kronor per år. 

Bygden blev rasande och det kallades till stormöte där länsledningen och riksdagsledamöter anslöt. Det utlovades att fallet skulle granskas igen eftersom effekterna för den enskilde helt uppenbart var orimliga.  

De där löftena var – om uttrycket tillåts - inte ens vatten värda. 

Länsstyrelsen gick nämligen vidare, krävde tillstånd - oavsett konsekvenserna. Men när paret fogade sig och startade sin process gjorde myndigheten klart att man inte tänkte acceptera att något sådant beviljades. 

Ett statligt sanktionerat bedrägeri, således. 

Gunnar har sedan dess avlidit och det är nu änkan Märta som står för prövningen. Och när hennes ideellt arbetande ombud presenterade sin ansökan så fanns allt med. Historik, kulturmiljö, biologiska värden, tänkta ombyggnader, ekonomiska kalkyler, miljökonsekvensbeskrivning... 

Det tog drygt två timmar att presentera det gedigna materialet. Varefter Länsstyrelsen ifrågasatte allt. Varför hade inte Märta utrett om dammen verkligen behövde ligga där den legat i 220 år? Varför hade de inte redovisat vilka biologiska förhållanden som rådde innan dammen byggdes? Och kunde man verkligen bevisa att det inte vandrat fisk där före 1794? 
Hela bevisbördan lades på sökanden och det togs inte någon hänsyn till att det av naturliga skäl är ganska svårt att exakt bevisa hur det resonerades när dammen byggdes och förnyades under de första 100 åren.  Vilka kostnader som miljöåtgärderna har - saknade helt relevans. Det var till och med så att det faktum att ombuden jobbade gratis med ansökan, minskade deras trovärdighet.
Vill man läsa hela deras Kafka-inspirerade text så finns det drygt 50 tätskrivna sidor att begära ut från myndigheten. Det är minsann ingen uppmuntrande läsning 

Men tyvärr är detta inget undantag. Det finns ett flertal märkliga berättelser där enskilda människor hamnat i kläm när myndigheter och miljölobbyister i broderlig förening pekat ut den småskaliga vattenkraftverk vår tids största miljöproblem. 

När den egentligen borde betraktas som raka motsatsen.