När vi nu står inför en efterlängtad omställning där den svarta kolatomen ska ersättas av den gröna har vi inte råd att tappa en enda kilowattimme vattenkraftsel. Hur regeringen och myndigheterna hanterar dammar och vattenkraft framöver kommer ha stor betydelse för näringslivets konkurrenskraft.
Den svenska implementeringen av EUs vattendirektiv är ett av de större haverierna i svensk miljölagstiftnings historia. Detta är också (kanske) sämsta exemplet på en helknasig implementering av ett regelverk från EU.
När allt drog igång för över ett decennium sedan hamnade många människor i en hopplös ekonomisk och juridisk situation. Dammar och kraftverk som ansetts lagliga i flera generationer, ansågs plötsligt olagliga och till och med direkt miljöskadliga.
Länsstyrelser över hela riket skickade ut förelägganden till ägarna (i branschen kallat ”kärleksbrev”) där de ombads inkomma med ett juridiskt korrekt tillstånd och det blev ett omfattande grävande i de allra djupaste arkiven. Få lyckades tillfredsställa myndigheterna. Processerna blev så brutala att riksdagen till slut fann sig tvungen att kliva in och sätta ner foten. Centerpartiet var drivande i att få till en energiöverenskommelse där en bred majoritet slog fast att vattenkraftens produktionsförmåga skulle värnas, de äldre rättigheterna för gamla dammanläggningar skulle återställas (de skulle alltså anses lagliga igen). En 20-år lång prövningsplan för vattenkraften skapades där kostnaderna för såväl juridik som miljöanpassningar täcks av en ny fond.
Beskedet från politiken var tydlig: Miljöprövning – ja. Tvångsmässiga utrivningar – nej.
Nu blev det inte så i praktiken. Bevisbördan på anläggningarnas ägare blev fortsatt överväldigande och åtgärdskraven stora. De undantag som finns i direktivet nyttjades nästan inte alls och ställda inför fullbordat faktum aviserade många att man tänkte lägga ner sina verksamheter. Med minskad elproduktion i framförallt södra Sverige som följd.
När detta gick upp för politiken drog man i bromsen. Igen. Regeringen beslutade vintern 2022 att miljöprövningen skulle pausas då man såg att processen hotade vattenkraftens produktion.
Tvärtemot vad den gröna revolutionen behöver.
Nyligen beslutades att pausen ska förlängas till sommaren 2024.
Att målkonflikten är svår framgår av regeringens eget pausbeslut. Där står att: ”En baksida med vattenkraften är att den har orsakat stora skador på ekosystemen i Sveriges vattendrag”. Detta resonemang återkommer ofta. Men vilken skada åsyftas? De uppdämda vattendragen är en grund för hela vår industriella tillväxt och anläggningarna byggdes för i många fall hundratals år sedan – då dagens städer blott var små byar. Och vad hade vi varit utan de stora vattenkraftverken?
Så vilken är den största skadan? Urbaniseringen? Motorvägarna? Eller vattenkraften? Och om våra vattendrag ska ”återställas” till förindustriell tid – gäller det då även våra städer?
Det här håller helt enkelt inte och av alla energislag som finns så borde vi värna allra mest om det vi redan har. Ägarna av vattenkraft ska därför inte forceras till utrivning utan uppmuntras till att renovera för ökad produktion.
Men så har vi dammarna. De som inte producerar el och därför inte omfattas av någon paus. Trots lagändringen där äldre rättigheter skulle säkras så fortsätter ägare att ifrågasättas och allt från små skogsägare till stora bolag tvingas välja: Ta kampen i domstol, eller ansöka om utrivning med därvid hängande konsekvenser för respektive bygder? Här äventyras såväl landskapsmiljöer, skydd mot översvämningar, vattentäkter och den biologiska mångfald som över flera generationer anpassat sig till den uppdämda miljön.
Här är det uppenbart att lagstiftaren ännu en gång måste sätta ner foten.
De äldre dammar som finns runt om i våra marker, måste anses lagliga. När detta är klargjort går det att påbörja processer om hur de ska skötas långsiktigt.
Erik Evestam (c)
Kandidat till Europaparlamentet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar