Det är målkonflikten som är problemet i skogen

Skriver en debattartikel i Land Lantbruk som en kommentar till Marit Bohlin som tycker den stora bristen i skogsdebatten är att man inte lyssnar på forskningen. 

 Att forskningen hamnar i bakvattnet när det är mer fokus på åsikter, än på kunskap, det är tyvärr inget unikt för skogen. Så det är bra att vi påminns om detta.

Men det är inte bristande kunskap som är det stora problemet i skogen. Utan bristen på hantering av målkonflikter. 

 

 

Sverige har haft en skogslagstiftning för hänsyn och återväxt längre än alla andra. När andra skövlat sin skog så har vi sett till att den växer och mår bra. Så bra att en lång rad samhällsintressen vill dela upp den mellan sig – utan hänsyn till de som faktiskt äger den.

 

När jag jobbade på LRF mötte jag detta många gånger. Möten, konferenser, referensgrupper och projekt där det pratades och skrevs stort och brett om vad skogen ska användas till - utöver produktion av skogsråvara. Folkhälsa, kulturmiljö, naturvård, jakt, vandringsleder, cykelleder, besöksnäring… mycket samlat i begreppet Ekosystemtjänster. 

I alla de där sammanhangen var det kanske en från LRF och möjligen någon från en skogsägarförening som fick sitta i ett hörn med armarna i kors och lite försynt (och ibland något irriterat) påpeka att det är någon ANNAN som äger och brukar de ytor de pratade om – och ville dela upp mellan sig.

                                                        Och när politiken saknar förmåga att hantera                                                                     målkonflikterna så blir det till domstolen                                                                             markägarna får gå när någon myndighet stoppat                                                                 brukandet

Ett tillfälle som exemplifierar detta var när en regering gick ut med en skrivelse som berörde friluftslivet. Remissen gick till 400 olika instanser. Blott två av dem företrädde ägare av skog. De andra företrädde intressen som på olika sätt ville använda den. Gratis.

Obalansen blir inte så mycket tydligare än så. (Ändå är det ”skogslobbyn” som anses vara för stark…)

 

Den avvägning som finns i Skogsvårdslagen mellan hänsyn och produktion räcker uppebart inte till. Och när politiken saknar förmåga att hantera målkonflikterna så blir det till domstolen markägarna får gå när någon myndighet stoppat brukandet – men utan att vilja betala ersättning.

Att detta fått pågå så länge är en gåta. Eller tydligare uttryckt: Ett rättshaveri.

 

Naturvårdspolitiken måste naturligtvis vila på samma grund som all annan politik: Att mål och medel behöver vara lika stora. 

Det skulle till exempel aldrig gå att Trafikverket kommenderar fram ett vägbygge, med villkoret att företagen inte får betalt. Men att de måste göra jobbet i alla fall ”för ni vill väl inte att det ska fortsätta inträffa olyckor här”. 

I skogen verkar dock logiken vara sådan: markägarna ska stå för de ambitioner staten inte har råd med.

Att markägarna gör sin del är helt uppenbart. Det frivilliga skyddet har växt raskt och om det nu finns skogar med omistligt höga naturvärden som inte har något skydd, så är ju det bara ett kraftfullt underkännande av den statliga politiken som skyddat mark sedan 1960-talet.

 

Så forskning i all ära – men det är målkonflikten som måste redas ut. Och det ska inte ske i domstol.

 

070 316 52 16

Oljelobbyisterna jublar när politiken tvekar

Att gå före. Visa vägen. Ta täten. Det där är tankesätt som gjort Sverige framgångsrikt i världen. Det skapade jobb här hemma i växande företag – stora som små. Men det gjorde också världen lite bättre.

Idag är den politiska signalen att det är fult att gå före. Framförallt när det gäller den gröna omställningen. Där ska vi helst inte röra oss alls längre.  

 

Länge var den politiska signalen nästan helt entydig: Den gröna omställningen var viktig – inte bara för att långsiktigt rädda mänskligheten från klimathotet – utan även för att det ger en renare miljö och fler jobb här och nu. 

Och näringslivet hakade på. Innovationerna tog fart. 

De fetaste rubrikerna ser vi i gigantiska industrisatsningar kring grönt stål och batteritillverkning. Men bakom dessa finns tusentals andra företag som förändrar sin produktion och utvecklar nya produkter och tjänster. Med världen som marknad.

De gör precis det Sverige alltid har gjort: Vi tittar på vad som behövs och levererar det – liiiite tidigare än alla andra. Då är vi redo när resten av världen upptäcker samma sak.

En del av satsningarna har stött på problem. Och om det var sorgligt att se Northvolts konkurs så var det lika sorgligt att se hur många politiker (som ju ska stå för visionerna) skadeglatt raljerade åt denna tragik.

                                        Sverige och Värmland har många företag                                             som kan bli vinnare i den gröna                                                             omställningen.

Nu har vi en regering som anser att omställningen är ett hot och att vi inte alls ska gå före (trots att samma partier ingick den regering som gjorde stordåd på området under varumärket ”Allians för Sverige”). 

Koldioxidskatter sänks och bränslepriser har blivit ett så känsligt politiskt ämne att ingen ens förmår sig ha två tankar i huvudet samtidigt. Där det faktiskt är möjligt att lindra den galna världens prischocker, med en politik som fasar ut det fossila.

Nu blundas det för det uppenbara och på EU-nivå mixtras det med utsläppshandeln och flera av våra industriledare uttrycker oro för vad som händer om politiken sviker klimatarbetet. Det skapar oro, hotar investeringar och leder till färre jobb och utebliven klimatomställning. 

Oljelobbyn jublar såklart. Hela vägen till banken.

Sverige och Värmland har många företag som kan bli vinnare i den gröna omställningen. Vi har traditionen och kunnandet. Vi har dessutom redan kommit längre än många andra. Men då måste det finnas ett tydligt politiskt ledarskap som visar att det är den vägen vi ska gå. Inte kasta grus i systemet så att de som skapar jobben låter investeringarna ligga i byrålådan. 

För då kommer Sverige - och inte minst Värmland - bli fattigare.

 

 

Erik Evestam (c)

Regionråd och förstanamn på listan till Region Värmland

Daniel Bäckström (c)

Riksdagsledamot och förstanamn på riksdagslistan