Hotet mot vattenkraften

Utrivningar av dammar fortsätter att väcka frågor och oro. Den här artikeln i VF tydliggör vilket läge som detta befinner sig i: Rätten att riva ut en anläggning som man inte behöver är inhuggen i lagstiftningen sedan över 100 år tillbaka. Om någon annan ordning ska gälla så behöver lagstiftningen ändras och målet då måste vara att förenkla juridiken så att det går att göra rimliga anpassningar och överlåtelser till andra aktörer.

Men något arbete på regeringsnivå vad gäller det, finns inte. Många riksdagsledamöter och andra har försökt lyfta frågan, dock förgäves än så länge.

Vad gäller vattenkraften så är jag orolig för att de ändringar som regeringen nu föreslår inte är tillräckliga för att säkra den småskaliga vattenkraftens fortlevnad. 

Det är oerhört viktigt för Värmland att vi tar hand om vattenkraften. Man kanske kan tycka att en mindre anläggning inte har någon nationell betydelse, men man ska snarare tänka att befintliga verksamheter genererar kilowattimmar till sina bygder och även ur ett beredskapsperspektiv är det otroligt viktigt. Behovet av el kommer att öka med 70 procent inom en tioårsperiod och den strömmen har vi inte idag och vi vet också att etableringar i Värmland inte blir av på grund av att det saknas elkapacitet i framför allt de västra delarna. Så det är här är allvarligt för både Värmlands konkurrenskraft och större än bara en enskild.

Konkurrenskraften hotas när åtgärder på elnätet dröjer

I Elkraft Värmland har vi samlat krafter från olika sektorer för att kartlägga framförallt näringslivets behov av elkapacitet. Omställningen pågår för fullt och detta kommer ställa ökade krav på hela elsystemet - även i Värmland. 

Inför vår stora energikonferens den 6 december skrev vi tillsammans en debattartikel som publicerades i Dagens Industri där vi beskriver situationen.

Den gröna omställningen pågår i hela landet och kräver snabbare elektrifiering än vad nuvarande system mäktar med. Vi ser behov som ökar i högre takt än utbyggnaden av nätkapacitet och produktion – nu behövs fler insatser från statligt håll om Sverige ska kunna behålla sin konkurrenskraft.

Det är lätt att tro att den gröna omställningen står och faller med de stora, energikrävande anläggningar som är under uppbyggnad i norra Sverige. När det skakar kring enskilda etableringar, kraxar olyckskorparna som om hela klimatomställningen vore på väg att ställas in. Då är det viktigt att påminna sig om att elektrifieringen pågår för fullt även i andra delar av landet. 
Låt oss ta vårt hemmalän, Värmland, som exempel. 

Våra energikrävande tillverkande industrier står redan i dag för hälften av elanvändningen, och kommer att behöva ännu mer el inom en snar framtid. I ett högscenario ökar länets behov från nuvarande 6 TWh till närmare 10 TWh fram till 2030.  Här finns en basindustri som exporterar över hela världen. Bolagen inom massa- och pappersindustrin och våra ståltillverkare vittnar om hur tillgången på fossilfri el är en stark konkurrensfördel på en global marknad. Så de ställer om, med siktet inställt på helt fossilfria produktionskedjor. Transportnäringen är en annan bransch där tekniken tar gigantiska kliv, elektrifieringen av tunga lastbilar går snabbt framåt och laddinfrastrukturen behöver byggas ut i samma takt. Ofta är det dessutom just transporterna som är den sista viktiga länken i den fossilfria kedja som andra bolag strävar mot.
Här har vi alla ett ansvar att bidra till lösningar. I Värmland har vi goda erfarenheter av samverkan. Näringslivet, länets kommuner, energibolag, regionen och länsstyrelsen samlas nu i en långsiktig process för länets energiomställning. Vi har bildat Elkraft Värmland, ett samarbetsforum med fokus på energifrågor. Här samlas vi för att hjälpas åt att lösa de frågor vi kan påverka, lokalt och regionalt i Värmland. Vi är inne i en intensiv process av lokal och regional energiplanering i syfte att bidra till stärkt näringslivsutveckling, minskad klimatpåverkan, förbättrad energiberedskap och trygg energiförsörjning. I våra olika roller tar vi ansvar för nätutbyggnad, tillståndsprocesser, att öka elproduktionen och uppmuntra elkunder att jämna ut elanvändningen. Vi finansierar projekt som ska hitta nya lösningar för flexibilitet, lagring och samverkan. Vi gör det vi kan, men har inte rådighet över allt.
Det som bromsar omställningsarbete, investeringar och nyetableringar är alltså inte brist på vilja, innovationsförmåga, tekniklösningar eller förmåga att arbeta tillsammans. Det är tillgången på el och effekt. I Värmland ser vi ett växande gap mellan förväntat elbehov och elproduktion de närmaste åren, samtidigt som stamnätets begränsade kapacitet sätter stopp för både ökad produktion och ökat uttag just nu. 

En lösning i form av ett förstärkt stamnät väntas vara på plats först om drygt tio år. Då har Svenska kraftnät förhoppningsvis färdigställt det så kallade Karlstadsbenet, 46 mil med dubbla 400-kilovoltledningar som ska förse Värmland, Västra Götaland, Dalarna och Jämtland med mer effekt. Men tio år är en lång tid, och vi är bekymrade över att detta jätteprojekt riskerar att dra ut ännu mer på tiden. Värmland har inte råd att vänta in nytt stamnät, vi behöver effekten redan i dag. 
Det som nu krävs är att vi tillsammans skapar de nödvändiga förutsättningarna om vi menar allvar med den gröna omställningen och budskapet om att hela landet ska fungera.
·       På kort sikt handlar det om att berörda myndigheter ges rätt förutsättningar för att ytterligare intensifiera arbetet med att korta ledtiderna och effektivisera tillståndsprocesserna så att nya ledningar och nyproduktion kommer på plats så snabbt som möjligt. Här pågår många bra initiativ, men vi får inte riskera några fördröjningar i processen med att få denna viktiga infrastruktur på plats. 
·       Vi behöver också hjälpas åt för att minska behovet av tillförd energi inom industrin – skapa incitament för att skynda på energieffektiviseringen där. Då minskar samtidigt belastningen på elnätet.  
·       Vid våra möten med företagen hör vi också en stark önskan om förutsägbarhet och långsiktighet inom energipolitiken. Med tydliga spelregler i en annars skakig värld, blir förutsättningarna för att våga satsa på elektrifiering bättre. Visa samma vilja som i försvarsfrågorna, kliv över partigränserna för att hitta en brett förankrad väg framåt.

Omställningen ger möjligheter för vårt näringsliv att förbli konkurrenskraftigt, generera jobb och tillväxt i hela Sverige

Omställningen ger möjligheter för vårt näringsliv att förbli konkurrenskraftigt, generera jobb och tillväxt i hela Sverige. Men för att detta ska lyckas, måste den gemensamma bilden av vad som behöver göras, delas av fler. Förankringen hos de som berörs av såväl ledningar som energiproduktion är en mycket viktig del som alla aktörer har ett ansvar för. Både i tillståndsprocesser och ersättningsmodeller. Flera saker har redan presenterats i den här riktningen, men sannolikt kan mer behövas.
Idag (6 december) samlas Värmland för energikonferens. Där ska vi fortsätta arbetet med att hitta lösningar för att möjliggöra elektrifiering och för ett fortsatt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv.  Vi gör det vi kan för att underlätta omställningen som redan nu pågår med full kraft. Här behövs en gemensam kraftsamling, lokalt, regionalt och nationellt.
Elkraft Värmland
 
Erik Evestam (C), regionala utvecklingsnämndens ordförande, Region Värmland
Stina Höök (M), regionala utvecklingsnämndens vice ordförande, Region Värmland
Georg Andrén, landshövding Värmlands län
Johan Lindehag, vd Ellevio
Erik Kornfeld, vd Karlstads Energi
Johan Larsson, vd Kristinehamns energi
Sandra Sundbäck, vd Handelskammaren Värmland

Riv inte ut dammar och kraftverk!

Kommunstyrelseordföranden och ledande företrädare för Region Värmland har samlats kring ett uttalande som publicerades i Svenska Dagbladet.  Där uttrycker vi vår oro för de prövningar som nu väntar vattenkraftverk och dammar. Vi befarar att för högt ställda miljökrav kommer leda till att verksamheter avvecklas och rivs. Vilket skulle göra Värmland fattigare.

Just nu pågår juridiska processer som radikalt kommer förändra det svenska landskapet som vi känner det. Samtidigt riskerar energikapaciteten att försämras och ett av samhällets verktyg för att hantera kraftiga regn och torka försvagas. Det är hög tid för regeringen att sätta stopp för de utrivningar av dammar och vattenkraft, som tvingas fram av en för snäv tolkning av EU:s vattendirektiv och svensk vattenlagstiftning.

Den som har varit i Värmland vet att det är ett landskap starkt präglat av vatten. Med Klarälven som livsnerv genom länet och massor av sjöar. Vi har mängder av uppdämda vattendrag som våra städer, industrier och fritidsboenden har växt upp runt, vattnet är en självklar del av vårt kulturlandskap – såväl i stad som i landsbygd. Vi delar vår historia med flera andra län, där kraften från vattnet också bidragit till industrisamhällets framväxt och Sveriges välstånd.

Men nu pågår två mycket viktiga och oroande processer som kan komma att förändra våra förutsättningar radikalt – med konsekvenser som är svåra att överblicka.
Den ena är omprövningen av vattenkraften. Det systemet sjösattes 2020 men havererade nästan omedelbart, när många av kraftverken aviserade att de skulle tvingas lägga ner sin elproduktion på grund av orimligt höga krav på miljöanpassning. Den fond som skulle stå för delar av finansieringen konstaterade också att kostnaderna blev mycket större än vad den skulle klara av att hantera. Prövningen pausades och ett nytt förslag till hantering är nu ute på remiss, men de berörda i branschen är starkt kritiska i sin analys av detta. Det beskrivs att förslaget inte åtgärdar tidigare brister och att hotet mot den småskaliga vattenkraften består. Detta är oroväckande signaler som måste tas på stort allvar. 
Vattenkraften är en stark, fossilfri och förnybar baskraft, och viktig som balanserande kraft vid sidan av sol- och vindkraft. I rådande energisituation kan vi inte vara utan den. Industrins gröna omställning och samhällets elektrifiering ställer höga krav på förstärkt kapacitet och mer elproduktion i hela Sverige. Därför behöver regelverket anpassas så att det blir enklare att öka produktionen, inte minska, i befintliga anläggningar. Varje kilowattimme räknas.

Den andra processen som pågår är betydligt mer osynlig på nationell nivå. Den handlar om Sveriges cirka 10 000 dammar. Som format ekosystem, landskapsbilder och boendemiljöer i hundratals år, men som idag inte ingår i någon elproduktionsanläggning. Allt fler av dessa får nu krav på tillståndsprövningar, och det finns mycket goda skäl att anta att sådana krav kommer att ställas på alla landets dammar framöver. 
Dammarna ägs av allt från privata och kommunala bolag till enskilda markägare. För de sistnämnda har det senaste decenniets juridiska hetsjakt på deras verksamheter inneburit enorm oro och stora ekonomiska risker. När valet står mellan att betala miljonbelopp för att bekosta utredningar och ombyggnationer, eller att riva ut, finns oftast bara en möjlig lösning för den enskilde. Många människor har farit väldigt illa av de här processerna, hur staten tillåtit detta att ske är obegripligt.

Vi måste ha ett system som fokuserar på lösningar utifrån de lokala förutsättningarna – inte som idag där hela fokus              ligger på att återställa till ett naturtillstånd som ingen sett på flera hundra år

Men när staten kräver moderna tillstånd, hotas inte bara enskildas privatekonomier. På samhällsnivå riskerar sjöar att förvandlas till träsk och åar till bäckar. Möjligheten att reglera vattenmängder vid kraftigt regn försvinner. I Värmland ser vi till exempel hur dammutrivningar i Hagfors redan nu märks genom ökade flöden, och hur den lokala räddningstjänsten varnar för den dominoeffekt i form av översvämningar, som kan uppstå när allt fler möjligheter till reglering försvinner. De totala effekterna av storskalig utrivning är nästintill omöjliga att förutse, men städer som ligger nedströms helt ”återställda” vattensystem kommer att drabbas när det inte längre finns någon möjlighet att reglera för dagens flöden eller de betydligt högre som väntas framöver. 

Låt oss vara tydliga med att även vi månar om god vattenkvalitet och ett rikt växt- och djurliv i och kring våra vattendrag. Men vi undrar över den totala effekten på våra ekosystem, om de ska återställas till något som varken djur, natur eller människa sett och upplevt tidigare
Det är uppenbart att varken lagstiftare, myndigheter eller domstolar hittills haft förmågan att hantera denna komplexa fråga och att EU:s vattendirektiv har tolkats för snävt. Lagstiftningen och tillämpningen måste ändras så att enskilda ägare av vattenkraftverk och dammar inte fastnar i en orimlig rävsax som tvingar fram åtgärder vars konsekvenser ingen kan överblicka. I fråga om vattenkraften handlar det om att säkra energiförsörjningen. Men det handlar också om förlusten av vattenbiotoper, våtmarker och sjöars kulturella värde, landskapsbilder, samt om svårbedömda risker för översvämningar, ras och erosion när hela sjösystem påverkas. 

Vi måste ha ett system som fokuserar på lösningar utifrån de lokala förutsättningarna – inte som idag där hela fokus ligger på att återställa till ett naturtillstånd som ingen sett på flera hundra år – en tidsperiod som inkluderar skapandet och tillväxten av alla våra städer. Här står stora värden på spel, i fråga om försämrad energiförsörjning och för drabbade människors och lokalsamhällets acceptans för beslutade och irreparabla åtgärder.
 
Undertecknare:
Jens Fischer (OR), kommunstyrelsens ordförande, Hagfors kommun
Peter Söderström (S), kommunstyrelsens ordförande, Arvika kommun
Hanna Andersson (M), kommunstyrelsens ordförande, Eda kommun
Christer Olsson (M), kommunstyrelsens ordförande, Filipstads kommun
Per Lawén (S), kommunstyrelsens ordförande, Forshaga kommun
Malin Hagström (S), kommunstyrelsens ordförande, Grums kommun
Solweig Gard (S), kommunstyrelsens ordförande, Hammarö kommun
Linda Larsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Karlstads kommun
Anders Johansson (S), kommunstyrelsens ordförande, Kils kommun
Lars Nilsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Kristinehamns kommun
Mathias Lindqvist (S), kommunstyrelsens ordförande, Munkfors kommun 
Eva-Lotta Härdig Eriksson (S), kommunstyrelsens ordförande, Storfors kommun
Henrik Frykberger (M), kommunstyrelsens ordförande, Sunne kommun
Markus Bäckström (C), kommunstyrelsens ordförande, Säffle kommun
Peter Jonsson (S), kommunstyrelsens ordförande, Torsby kommun
Jonas Ås (KD), kommunstyrelsens ordförande, Årjängs kommun
Åsa Johansson (S), regionstyrelsens ordförande, Region Värmland
Fredrik Larsson (M), regionstyrelsens vice ordförande, Region Värmland
Erik Evestam (C), regionala utvecklingsnämndens ordförande, Region Värmland
Stina Höök (M), regionala utvecklingsnämndens vice ordförande, Region Värmland

Nu ska Nobelbanan utredas!

NWT rapporterar om att vi nu är igång med utredningen kring Nobelbanan, den nya järnväg mellan Örebro och Kristinehamn som skulle bli ett väldigt stort lyft för Värmland. Det knyter oss närmare en ännu större arbetsmarknad, och ökar möjligheten till robust pendling på allt längre avstånd.
– Vi hade hoppats få 50 procent av kostnaden av EU och projektet fick väldigt höga betyg där, men tyvärr räckte vi inte till i den mycket hårda konkurrens från hela Europa.
– Därför är vi överens om att bekosta hela summan, men den fördelas alltså lika av oss sex parter och över åren 2024-2026 och är samtidigt en gigantisk förskottering. Detta eftersom vi får tillbaka pengarna av Trafikverket senare i projektet.

Studien kostar cirka 64 miljoner kronor och finansieras av ägarna bakom bolaget Oslo-Stockholm 2.55 Den beräknas vara klar i början av 2026

Värmland kan gå miste om etableringar

I NWT uttalar jag mig om näringslivets behov i den gröna omställning som just nu pågår. Vår industri - som gjort Sverige och Värmland rikt jobbar nu hårt för att bli fossilfria utifrån sina förutsättningar. Detta kräver insatser från hela samhället

Det finns etableringar som inte blir av i Värmland, men det blir sällan publikt. Det handlar både om befintligt näringsliv som överväger att växa - samt nya etableringar som inte får plats till följd av begränsningar i elkapacitet. På kort tid har detta blivit ett betydande problem för Värmland. 
Jag konstaterar också att den politiska uthålligheten inte är tillräckligt stark när den ställs mot exempelvis vad en liter diesel kostar. Tidigare handlade det om att få med sig näringslivet. Nu är de ikapp och förbi.
Det är risk att det blir mer av missade chanser framöver om vi inte får en ökat elkapacitet. Och vi har många stora företag som har ett fossilberoende fortfarande och det behöver de lämna så fort som möjligt. Det säger de själva, så det ställer ju krav på både politik, nätägare och andra.

Småföretagen ska inte kompensera för statens misslyckande

Värmlands Folkblad har i en ledartext angripit de skogsägare som hyser oro för rättsutvecklingen i skogen, kopplat till artskyddet. Jag kommenterar detta enligt nedan.
Att likt VFs ledarskribent försvara dagens artskydd i skogen innebär att man tycker det är ok att staten tvingar småföretagare på landsbygden till domstol för att få rätten att bruka det man faktiskt äger. En sådan logik hade aldrig accepterats om den nyttjats i våra städer. 
 
Om samhället behöver din mark för ett angeläget samhällsintresse så finns det – om man inte kommer överens – en möjlighet att tvångsmässigt lösa in den. Detta gäller bla vägar och järnvägar – eller skydd av natur. Men: Du har en grundlagsskyddad rätt till ersättning. 

I Sverige har vi med offentliga medel skyddat runt 6 miljoner hektar mark och sjöar. Vi lägger runt 3 miljarder per år på detta skydd. Till detta kommer en del andra skyddsformer som gör att vi undantar runt 25% av skogen från brukande idag. Det hårdaste verktyget är reservat och nationalpark och om staten trots 100 år av skyddsarbete och många, många miljarder av skattemedel inte haft förmågan att skydda ”Europas sista orörda naturskogar” så är det staten som ska ställas mot väggen – inte markägarna.
Ledarskribenten blandar stort och smått i synen på biologisk mångfald. Globalt finns det ett artutdöende, men någon ”biologisk kollaps” riskeras inte i Sverige – i alla fall inte till följd av vårt skogsbruk. I Artdatabankens rödlista bedöms runt 20 000 arters status. Knappt tio procent av dem är i någon utsträckning hotade, varav hälften finns i skogslandskapet. Att ett flertal av dessa störs av skogsbruk är tydligt, men de störs också av växande städer och av klimatförändringar. 
Artskyddet är dock något helt annat. Detta regelverk har helt gått i baklås då det stoppar brukandet av skogen, men det ger ingen självklar rätt till ersättning. Vilket tvingar markägarna till en ojämn kamp mot staten i domstol. Eftersom det i många fall handlar om arter som är mycket vanliga – i något fall till och med jaktbar - så blir konsekvenserna förödande för den enskilde. Tragedierna har staplats på hög de senaste åren och att ledarskribenten raljerar över min partikollega Helena Lindahls engagemang i dessa frågor är anmärkningsvärt. Jag skulle rekommendera att skribenten istället läser reportagen om hur dessa övergrepp drabbar de berörda familjerna.

Alla får såklart vara ute i skog och mark och leta efter arter om man så önskar. Men de konsekvenser det ger i dag är helt orimliga då det lägger ansvaret på helt fel plats. Trafikverket kan ju till exempel inte tvinga en entreprenör att bygga en väg– helt gratis – med motiveringen att det krävs för trafiksäkerheten. Samma logik måste gälla skogsskyddet. Riksdagens majoritet har klubbat en budgetpost som motsvarar den skyddsambition som aktuell majoritet har. Ner till sista kronan. Om man anser att detta är på tok för lite så kan man inte låta det bli småföretagens ansvar att täcka upp för statlig oförmåga.

Avslutningsvis: Ska vi lyckas med klimatomställningen är skogen helt avgörande. HELT avgörande. Det är växande, välskötta skogar som binder mest koldioxid och det är uttagen från dessa skogar som ger oss produkter, material och i sista hand bränsle som byter ut den svarta kolatomen mot den gröna. 
Den som vill kraftigt minska detta brukande behöver berätta hur vi då ska klara omställningen?

Bedrövligt okunnigt, Weimers (sd)

 EU-debatten hettade till i alla fall litegrann när Charie Weimers (sd) gjorde ett skrämmande okunnigt uttalande om EUs sammanhållningspolitik (jag vet, det ÄR ett hopplöst namn) 

Han menade att detta skulle skrotas då den inte gjorde någon nytta, vilket är helt felaktigt. Värmland har fått hundratals miljoner ur detta system till allt från bredbandsutbyggnad till diverse projekt för att stärka näringslivet och rusta personer som befinner sig på - eller utanför - arbetsmarknaden.

Det är bedrövligt att en EU-kandidat uttalar sig så raljant om ett område som har så stor betydelse för Värmland. Men vad gör man inte i populismens namn. Hör mer i Radio Värmland.