Miljöarbetet har verkligen fått fäste i de byråkratiska systemen. Det har jag blivit varse efter att den senaste tiden kopplats in i en hel hög med administrativt miljöarbete.
Jag är i grunden miljöradikal och var en av dem som tjatade om nödvändigheten med en ekologisk omställning på den tiden då få brydde sig.
Problemet nu är alla dessa planer och projekt som syftar till att ta fram ännu fler planer, underlag och rapporter.
Räcker det inte med att konstatera att vi ligger jäkligt illa till?
Och hur många olika målbeskrivningar behöver vi egentligen?
Handlar detta om den traditionellt inlärda svenska modellen där allt ska tröskas fyra gånger i administrativa kvarnar innan det kan börja göras något? Eller vill vi bara begrava ämnet i papper för att slippa göra något på riktigt?
Och så blir jag lite trött på att det såväl i lågkonjunktur som högkonjunktur pratas om forskningens betydelse - men inte om produktionen.
Tänk om projekten inriktades på att producera hållbara energikällor i stället för att forska om dem?
Jag och kollegan Oscar i Borås kom in på det där häromdagen. Vi undrade över hur man för ett par decennier sedan kunde hälla ut olja i marken utan att tro att det skulle göra någon skada? Vilka ärkepuckon! Men den tanke som därefter infann sig var: På den tiden var miljödebatten mycket isolerad och relativt okunnig. Alltför många visste alltför lite om riskerna med allehanda utsläpp.
Nu vet vi.
Vi vet massor om miljögifter, tillsatser, kemikalier och om de fossila bränslenas elakartade konsekvenser.
Ändå tvekar vi inför att göra något.
Hur kommer kommande generationers dom över oss låta. Vi som inte har varken ointresse eller okunskap att skylla på.
Förmodligen kommer det låta så här: Vilka ärkepuckon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar