Nu kan jag bocka av ytterligare en sak på min ”måste-göra-lista”. I söndags kväll ägnade jag drygt tre intensiva timmar åt Bruce Springsteen på Stadion. Tillsammans med ungefär 32000 andra.
En del proffstyckare anser att han börjar tjata ut sitt varumärke med sina otaliga konserter i Sverige. Han har inget nytt att komma med och han har blivit mer underhållare än rockpoet, tycker de. Men för mig som såg honom för första gången lajv var anledningarna till hans flitiga Sverigebesök uppenbara. För det första är suget efter hans musik enormt och de som kommer är med honom från första minut till sista. För det andra är det ännu mera tydligt att karl’n verkligen älskar det han gör. Redan i första låten No surrender tar han i så att han nästan får hjärtinfarkt och sen råkör han i ytterligare tre timmar. Han plockade låtar till synes helt improviserat, han sprang ut i publikhavet otaliga gånger och utstrålade en energi och spelglädje som få av hans betydligt yngre kolleger i artistvärlden mäktar med.
Inte kan man tro att han hållit på med det där i sisådär 30 år.
Och inte ska väl musikrecencenterna förneka oss möjligheten att ta del av en av de största artisterna någonsin – så länge han står på benen och kan leverera.
Och inte ska vi väl förneka honom rätten att fortsätta att göra det han uppenbarligen älskar så mycket. Så välkommen tillbaka, Bruce!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar