Länsstyrelsen har fått många slängar i den här bloggen. Och nu är det dags igen. I ett område i Årjäng vill man bilda naturreservat. Detta trots att bygden med eftertryck visat att man är fullt kapabel att sköta området själva - med utvecklad flora och fauna. De värden som finns där, har man nämligen skapat genom ett hårt och medvetet miljöarbete.
I detta ämne skrev jag en debattartikel som publicerades i
Länsstyrelsen vill bilda naturreservat i Sandaälven/Edsälven i Årjängs kommun. Detta trots att man inte visat hur man kan sköta vattnet bättre än bygden självt. Det här är ett bevis för den fartblindhet som råder i reservatsarbetet där antal hektar mark är viktigare än naturen som ska skyddas.
Vattendraget har tveklöst värden som behöver skötas med varsam hand. Men värdena finns inte där av en slump. Från att ha varit en rensad flottled, har älven återställts av bygdens eget folk. Lekplatser för fisk har byggts, kräftor har planterats in och vattnet har kalkats. Den lokala Fiskevårdsområdesföreningen (vars område är mycket mer omfattande än reservatsgränsen) har tagit fram en detaljerad plan för området – vad som har gjorts och vad som behöver göras. Belöningen för detta viktiga miljöarbete blir att marken ska läggas under statlig förvaltning.
Planerna på ett reservat presenterades vid ett välbesökt möte våren 2011. Tjänstemännen från länsstyrelsen mötte då ett kraftigt motstånd och flera gånger ställdes frågan på vilket sätt staten kunde sköta området bättre än bygden. Något svar gavs aldrig eftersom länsstyrelsen varken har någon skötselplan eller budget för området. Det enda man tycks veta är att området måste skyddas från de markägare som skapat de höga natur- och miljövärdena.
Fiskevårdsområdesföreningen sträckte på mötet ut handen mot länsstyrelsen och ville diskutera vilka ytterligare åtgärder som behövdes, samtidigt som man med det sunda bondförnuftet tillade att ett frivilligt samarbete skulle ge ”mer miljöarbete för pengarna” än ett påtvingat reservat. Förslaget möttes med en iskall hand.
Ordväxlingen mellan markägare och myndighet har sedan dess varit riklig och lokalt är man orolig för att ett reservat kommer förstöra området. Och det är en berättigad oro. Av länsstyrelsens egen sammanställning framgår nämligen att nästan en tredjedel av länets reservat saknar relevanta skötselplaner. I flera av dem bedöms behovet av revidering som akut.
Det här duger inte. Ett reservat måste ha tydliga mål som regelbundet följs upp så att det kan visas att kvaliteten bibehålls. Annars är det slöseri med skattebetalarnas pengar och med naturens resurser.
Årjängsfallet visar också den rättslöshet som råder på det här området. Om du är en tyst och snäll markägare, så får du din ersättning, men om du av någon anledning ogillar planerna, så är processen nästan omöjlig att stoppa. De skyddsvärden som anges är svåra att granska och möjligheten att få rätt mot staten, är obefintlig.
Det här skapar ingen bra grund för samarbete och att fortsätta på den inslagna vägen kommer bara ge förlorare. Det river upp nya sår i bygderna och det förstör det samarbetsklimat som är avgörande för att ett skyddat område ska utvecklas som planerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar