Det känns som att bli flyttad tillbaka till Bengt Bratts Hem till byn. Scenografin, karaktärerna. Staten mot bygden. Byråkratin mot entreprenören.
I den gamla fullmäktigesalen i Sysslebäck, framför en
väggmålning föreställande den vackra Klarälvdalen sitter Mark- och
miljööverdomstolens ledamöter. Lokalen är fylld till sista plats av bygdens män
och kvinnor som kommit för att följa den sista striden för det lokala
energibolagets utvecklingsprojekt.
På ena sidan sitter Näckåns energi som vill anlägga en liten
damm, en tub och en kraftstation för att utvinna utsläppsfri el till sitt
lokala elnät. Platsen är väl vald. Vattendraget har stor fallhöjd och är i ena
änden reglerat av en damm som har modernt tillstånd. I andra änden finns ett
flertal vandringshinder som naturen själv skapat och som fisken aldrig någonsin
kunnat passera. Den miljöpåverkan som uppstår berör 1800 meter däremellan, 25%
av Näckåns totala längd.
På andra sidan sitter staten som med alla tillgängliga medel
försöker stoppa deras projekt. De är understödda av föreningen Älvräddarna som åker
land och rike runt i sin kamp för att ta bort all elproduktion från rinnande
vatten. De människor som offras på vägen, det är ägg som måste krossas för att
omeletten ska bli gjord.
Staten har inga problem att sitta sida-vid-sida med denna
hårdföra organisation. Tvärtom, de verkar trivas bra ihop och vi kan knappt
höra skillnad på när staten och lobbyisten pratar. De är eniga om att den lilla
kraftstationen skulle ge obotliga skador på miljön. De kallar det en framtida
miljöskandal.
Det intressanta i den här berättelsen är inte att det
fortfarande finns entreprenörer som orkar satsa på denna energiform. Det mest
spännande är att mark- och miljödomstolen redan gett dem rätt att bygga
anläggningen. Trots att nålsögat för ny vattenkraft är extremt litet, så fick
de grönt ljus på alla punkter.
Länsstyrelsen och Älvräddarna accepterade dock inte expertdomstolens
utslag utan valde att överklaga till högsta instans. Och det är därför vi är
här idag.
Att myndigheten har en egen agenda blir extra tydligt när
företrädaren kallar den tidigare domstolens domslut för okunnigt och naivt. Då
sitter jag där på fjärde raden och undrar om det verkligen är så smart av en
myndighet att mästra en juridisk instans på det viset.
Kommunen är också här. Kommunchefen betonar vikten av att
stötta de entreprenörer som finns på landsbygden och att alla företag och alla
jobb är viktiga. Även han mästras av juristen; landsbygdsutveckling har minsann
inget med det här att göra. EU-rätten går före deras triviala lokala intressen.
Stämningen i rummet är återhållsamt irriterad. Det är många
tungor som bits och många nävar som knyts. Vid ett tillfälle blir muttret så
högljutt att domaren hyssjar oss.
På vägen hem undrar jag hur domstolens ledamöter tänker. På deras
resa till Nordvärmland kan de knappast ha undgått att reflektera över
utvecklingsmöjligheterna i denna del av vårt land. Såg de en överexploaterad
landsbygd i stort behov av ytterligare skydd? Eller fylldes de möjligen av
känslan att de här trakterna måste få använda de resurser de faktiskt har? Här
finns den skog och det vatten som gjort Sverige rikt – men intäkterna - de
hamnar i en kassakista långt härifrån. Och den lilla rännil som kommer
tillbaka, den kallas förnedrande för bidrag.
Jag är medveten om att utsikten från deras bilfönster inte ska
styra deras domslut. Lagen ska uttolkas i hjärnan, inte i hjärtat. Lagtext ska
gå före magkänsla, det är grunden i ett rättssamhälle. Men samtidigt som lagen
ska vara blind så måste den också vara trovärdig, den måste vara förankrad i
det demokratiska samhället och respekteras även av dem som inte får rätt i sak.
Och då haltar Länsstyrelsens resonemang betänkligt.
De sätter nyttan med den lilla kraftstationen i ett
nationellt energiförsörjningsperspektiv. Och då saknar den naturligtvis helt
betydelse. Miljöpåverkan däremot, där är perspektivet extremt lokalt: Hur
påverkas miljön på just exakt den här platsen. Inte ens hela vattendraget finns
då med i bedömningen utan endast de 1800 påverkade metrarna.
Man jämför äpplen med rymdraketer.
Om den jämförelsen accepteras, då har myndigheten ett
redskap att förbjuda all mänsklig verksamhet. För hur många enskilda företag
klarar av att hävda sin betydelse i ett nationellt perspektiv?
Trots de många tvivlande blickar jag möter där på
kommunhuset så väljer jag att tro att klokskapen i den högsta miljödomstolen
når samma slutsats som företrädarna i den förra instansen. Jag tror att när
sista avsnittet har sänts så är det entreprenören som segrat. Precis som det
ska vara i en bra TV-serie.
Och kanske, kanske kan det göra att statens förlängda myndighetsarm
börjar att fria istället för att fälla i frågor kring en landsbygds utveckling.
-----
Fotnot: Mark- och miljööverdomstolen följde de tidigare instanserna och avslog överklagan. Detta överklagades dock av Älvräddarna till Högsta Domstolen som i oktober 2017 meddelade att man inte tänker ta upp ärendet.
2019 invigs elproduktionen i den nya kraftstationen. Vid 100-årsjubileet ett år tidigare gjordes en film om bolaget. Den kan ses här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar