Lagman vill köpa skog för en hel statsbudget

Det här handlar om skogen och dess ägande, men ni som inte känner er direkt träffade, häng med mig i alla fall, för det här berör faktiskt er också.

En stor snackis bröt ut i skogssverige när Charlotte Riberdahl - som har i uppdrag att utreda skogspolitiken - fångades av en ögonblicks inspiration i solgasset i Almedalen. Hon undrade om det är rimligt att en så värdefull resurs som skogen ägs av privata intressen. Det är ju så mycket att ta hänsyn till... miljö, naturvård, biotoper, arter, sociala värden och klimatet.

Hon erkände att det var en provokativ tanke men på den gren av miljösverige där hon uppenbarligen sitter, där är denna idé ingalunda ny.

Detta fick mig att börja räkna...

Den totala arealen produktiv skogsmark är (enligt Riksskogstaxeringen) svindlande 23,2 miljoner hektar och drygt 3 miljarder skogskubikmeter i virkesvolym.

81% av detta ägs av olika privata intressen. Framförallt 330 000 familjeskogsbrukare med stora eller små fastigheter. Här finns även några större privata bolag och stiftelser. Resten, 19%, ägs redan av samhället där statliga Sveaskog är den störste aktören. Här återfinns bla nationalparkerna samt de reservat där staten tagit makten över marken.

Om vi tillåter oss att tolka Riberdahl vänligt så antar jag att hon inte tycker att marken ska konfiskeras av staten utan att den ska exproprieras enligt svensk lag. Vilket innebär att om det allmänna tar över förfoganderätten över mark så ska det ersättas och sedan några år tillbaka sker detta med 125% av marknadsvärdet. Att ersättningen är högre än värdet kan ses som en kompensation för att markägaren blir av med något som denne inte ville sälja

Av 3 miljarder skogskubik ägs alltså 2,43 miljarder av privata sektorn och i genomsnitt värderas varje skogskubik till 389 kronor enligt LRF Konsults senaste skogsbarometer.

125% av detta blir en statlig inlösenskostnad på ungefär 1 200 miljarder kronor. Som av en händelse är det nästan lika mycket som hela Sveriges BNP 2016. Det behövs en hel statsbudget för att förverkliga hennes tankar.

Som en jämförelse kan nämnas att det totala anslaget till natur- och miljövård för 2016 är 7,4 miljarder.

Vad staten ska göra med all denna skog är ju höljt i dunkel, men vi kan väl gissa att det handlar one tt kraftigt minskat brukande, i syfte att ge plats åt alla de andra värden som bla Riberdahl värnar. Därmed riskeras 100 miljarder i exportintäkter, en stor del av vår tillväxt och typ 100 000 jobb.

Resonemanget om att skogen tillhör alla, det hittar vi lite överallt. Exempelvis läste jag ett stort reportage i en Skaraborgsk länstidning att en svampplockarförening gladde sig åt tankarna på ett nytt reservat i trakten. Detta för att marken (och därmed svampen) skulle skyddas från den skogsägare som ville nyttja sin egendom genom en avverkning. Storleken på reportaget indikerar att tidningen instämde i denna syn och spontant kan nog många av läsarna kanske göra det samma.

Och tycka, det får alla göra i vårt land. Den viktiga frågan är vilken rätt man som svampplockare, fågelskådare eller terränglöpare har att bestämma över sånt man inte äger? Marken ägs av en person som driver det som ett företag. Detta lilla företag satsar - i likhet med andra - tid, pengar och engagemang i sin verksamhet. Det ställs krav på att göra vissa åtgärder, med vidhängande kostnader. Och precis som vid allt annat företagande ska ägaren få ta tillvara på avkastningen.

Detta är dock inga självklarheter i skogen. Den där utredningen som Riberdahl basade för innan hon fick sparken ska titta på huruvida allmänheten ska ha rätt att överklaga avverkningar av skog. Dvs: om en förening för svampplockare upptäcker att skogen ska huggas ner så kan de dra skogsägaren till domstol.

En sådan modell skulle onekligen vara en enorm risk för landets skogsägare och det skulle också förlama rättssystemet. 

Vart detta kommer ta vägen, det vet ingen. Tanken på att tröska 50 000 avverkningsanmälningar genom landets domstolar, tycker nog ingen är en särskilt lockande tanke.
Dock är det viktigt att lagstiftaren - riksdagen - tar en större del i debatten. Hur mycket mer än dagens 7,4 miljarder kronor per år tycker vi ska användas för att skydda naturen från sina ägare?  

Och vilka bevis finns för att staten skulle vara en bättre skogsägare än enskilda företag? Är det inte så att staten historiskt har kommenderat fram ett skogsbruk som senare visade sig vara ohållbart?
Och att det var de envisa skogsägare som trotsade detta som idag visade sig ha rätt?