Småföretagen ska inte kompensera för statens misslyckande

Värmlands Folkblad har i en ledartext angripit de skogsägare som hyser oro för rättsutvecklingen i skogen, kopplat till artskyddet. Jag kommenterar detta enligt nedan.
Att likt VFs ledarskribent försvara dagens artskydd i skogen innebär att man tycker det är ok att staten tvingar småföretagare på landsbygden till domstol för att få rätten att bruka det man faktiskt äger. En sådan logik hade aldrig accepterats om den nyttjats i våra städer. 
 
Om samhället behöver din mark för ett angeläget samhällsintresse så finns det – om man inte kommer överens – en möjlighet att tvångsmässigt lösa in den. Detta gäller bla vägar och järnvägar – eller skydd av natur. Men: Du har en grundlagsskyddad rätt till ersättning. 

I Sverige har vi med offentliga medel skyddat runt 6 miljoner hektar mark och sjöar. Vi lägger runt 3 miljarder per år på detta skydd. Till detta kommer en del andra skyddsformer som gör att vi undantar runt 25% av skogen från brukande idag. Det hårdaste verktyget är reservat och nationalpark och om staten trots 100 år av skyddsarbete och många, många miljarder av skattemedel inte haft förmågan att skydda ”Europas sista orörda naturskogar” så är det staten som ska ställas mot väggen – inte markägarna.
Ledarskribenten blandar stort och smått i synen på biologisk mångfald. Globalt finns det ett artutdöende, men någon ”biologisk kollaps” riskeras inte i Sverige – i alla fall inte till följd av vårt skogsbruk. I Artdatabankens rödlista bedöms runt 20 000 arters status. Knappt tio procent av dem är i någon utsträckning hotade, varav hälften finns i skogslandskapet. Att ett flertal av dessa störs av skogsbruk är tydligt, men de störs också av växande städer och av klimatförändringar. 
Artskyddet är dock något helt annat. Detta regelverk har helt gått i baklås då det stoppar brukandet av skogen, men det ger ingen självklar rätt till ersättning. Vilket tvingar markägarna till en ojämn kamp mot staten i domstol. Eftersom det i många fall handlar om arter som är mycket vanliga – i något fall till och med jaktbar - så blir konsekvenserna förödande för den enskilde. Tragedierna har staplats på hög de senaste åren och att ledarskribenten raljerar över min partikollega Helena Lindahls engagemang i dessa frågor är anmärkningsvärt. Jag skulle rekommendera att skribenten istället läser reportagen om hur dessa övergrepp drabbar de berörda familjerna.

Alla får såklart vara ute i skog och mark och leta efter arter om man så önskar. Men de konsekvenser det ger i dag är helt orimliga då det lägger ansvaret på helt fel plats. Trafikverket kan ju till exempel inte tvinga en entreprenör att bygga en väg– helt gratis – med motiveringen att det krävs för trafiksäkerheten. Samma logik måste gälla skogsskyddet. Riksdagens majoritet har klubbat en budgetpost som motsvarar den skyddsambition som aktuell majoritet har. Ner till sista kronan. Om man anser att detta är på tok för lite så kan man inte låta det bli småföretagens ansvar att täcka upp för statlig oförmåga.

Avslutningsvis: Ska vi lyckas med klimatomställningen är skogen helt avgörande. HELT avgörande. Det är växande, välskötta skogar som binder mest koldioxid och det är uttagen från dessa skogar som ger oss produkter, material och i sista hand bränsle som byter ut den svarta kolatomen mot den gröna. 
Den som vill kraftigt minska detta brukande behöver berätta hur vi då ska klara omställningen?

Majoritetens budget i Region Värmland

Regionerna befinner sig i en mycket svår, ekonomisk situation. Värmland är inget undantag och därför tvingas vi i majoriteten i Region Värmland lägga förslaget om en skattehöjning på 60 öre, vilket ger ett tillskott på 420 miljoner kronor. Ny skattesats blir 12,28 som för närvarande är tredje högst i landet. Vi var dock först att lägga vår budget så detta kan ändras.

Pengarna används i första hand till hälso- och sjukvården, samt till kollektivtrafiken

De åtgärder för att sänka kostnaderna ligger fast, som bland annat innebär personalreduceringar på 500 tjänster under 2024. I preliminära ramar för 2026 och 2027 tillkommer ytterligare tryck på sänkta kostnader.

Sedan valet styr Centerpartiet i Region Värmland tillsammans med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Att ta beslut om skattehöjning är något vi helst hade velat slippa. Vi vet att det inte är till fördel för tillväxt och utveckling i länet och vi vet att det påverkar framförallt de med lägst inkomster mest.

Samtidigt kan vi konstatera att vi nu är inne i en stor omställning i regionen där vi går från att öka bemanningen med ca 250 personer per år till att minska med 500 tjänster under 2024. Procentuellt tas det mest på administrativa uppgifter, men till antalet är det flest i hälso- och sjukvården. Detta är en stor prövning för hela organisationen. Ytterligare en besparing ska uppnås genom att vi gjort gemensam sak med alla andra regioner för att sänka kostnader för hyrpersonal. Vi har dessutom sedan tidigare dragit ner på en lång rad poster i allt från städningsfrekvens till konferenskostnader.

Men trots detta omfattande program skulle det behövas ytterligare drygt 500 miljoner kronor för att få en ekonomi i balans. 

Vår bedömning är att konsekvenserna blir alltför allvarliga om vi skulle genomföra det som krävs under 2024. 

Framförallt drabbas hälso- och sjukvården, men även kollektivtrafiken skulle beröras med neddragen trafik och/eller ytterligare större avgiftsökningar. Även kulturen och den regionala utvecklingen skulle beröras. Därav detta svåra beslut. 

Senast skatten höjdes på regionnivå var 2012 och då var det ett borgerligt styre, där Centerpartiet ingick. Vi är medvetna om att vi därmed får den tredje högsta regionskatten i Värmland, men tror - med tanke på läget i regionsverige - att fler kommer tvingas haka på vårt beslut.

Vi hade såklart hoppats att de tidigare besparingsbeslut hade räckt längre, men inflationen har grävt djupa hål i våra fickor och regeringen har inte ställt upp i rådande kostnadskris. Av de 24 miljarder som regionerna förväntas gå i underskott 2024, så har hittills bara 6 levererats. Då blir detta effekten.

Förändringsarbetet kommer dock att behöva fortsätta, både för att stärka vår ekonomi och klara av kompetensförsörjningen

Beslut om regionens budget fattas slutligen av regionfullmäktige i juni.

Klåfingrighet hjälper inte skogen

Familjeskogsbruket är den bästa garanten för ett mångsidigt skogsbruk. Det är också grunden i den omställning vi nu är inne i där vi byter bort den svarta, fossila kolatomen mot den gröna, förnybara. Detta ska varken svenska staten eller EU detaljstyra. För det leder till sämre förutsättningar för alla.

 

Den svenska skogsdebatten är het och många är engagerade. Det visar hur viktig skogen är för hela det svenska folket och för samhället. 

Sedan 1990-talet har vi en stor frihet under ansvar som gett en sakta men säkert positiv utveckling av värdena i skogen med en kombination av biologisk mångfald och tillväxt. 

Men vi får inte blunda för målkonflikterna – för de kommer tvinga oss att välja. Det största hotet mot bland annat den biologiska mångfalden, det är klimatförändringen och skogen har då en helt avgörande roll i den omställning som nu är nödvändig. Dels utgör den en stor kolsänka där det framförallt är den aktivt brukade skogen som binder mest. Men cellulosafibern kan dessutom användas till en lång rad produkter som gör att vi kan fasa ut oljan. Något som är bra för jobb, tillväxt, beredskap – och miljö. Klimatarbetet handlar därför lika mycket om tillväxt där slutpunkten är en både rikare och bättre värld än den vi har idag. 

Det är då det enskilda ägandet kommer in i bilden. 300 000 skogsägare som på olika sätt, med olika filosofier brukar sin skog över generationer och som därigenom garanterar mångfald istället för enfald. 

Men det är en verksamhet som just nu står inför stora prövningar. Här i Sverige hamnar skogsbruket i den ena rättstvisten efter den andra och motparten är alltid staten. För när det hittas rödlistade arter har staten fortfarande inte något fungerande system att hantera detta på. Ersättning vill man helst undvika att betala och då hamnar den enskilde i kläm, med stora ekonomiska konsekvenser som följd.

Detta är helt orimligt.

 

Även EU lägger sig i. EU har egentligen ingen skogspolitik men flyttar ändå fram positionerna genom att försöka skapa ett stelbent regelverk som inte alls passar de länder med stora skogar, som exempelvis Sverige.

Därför måste Sverige ha engagerade parlamentariker som tar plats i förhandlingarna för att påverka på riktigt. Centerpartiet har tagit det ansvaret i Bryssel under den senaste mandatperioden och det vill vi göra även i nästa. Samtidigt måste vi bli betydligt bättre på att tolka EUs olika regelverk så att de anpassas efter de förhållanden vi har här hemma. Det är bara då vi får ett starkt och trovärdigt EU-samarbete.

 

Prövningen av uppdämda vatten har kollapsat

Replik till Christer Borg, NWT 15 april angående prövning av vattenkraft

All miljöprövning innebär en avvägning, så även för vattenkraften. Men till skillnad från Christer Borg anser jag inte att anläggningar som funnits i hundratals år plötsligt ska anses som en fara för miljön. Hade det varit sant skulle ju inga av dessa vattendrag innehålla någon biologisk mångfald alls. 

 

Christer Borg försöker ge bilden av att vattenkraftens miljöpåverkan är ny. Så är det verkligen inte. 

De dämda vattnen (vilket i Värmland är i klar majoritet) är äldre än i stort sett allt annat människan byggt och såväl ekoystemen som människan har anpassat sig efter detta. Det har byggts städer, tätorter, hus och infrastruktur utifrån att vattnet är uppdämt och reglerat.

Om detta vid en storskalig utrivning försvinner – samtidigt som klimatet blir alltmer lynnigt – så finns det ingen som kan bedöma konsekvenserna. Till detta kommer en lång rad andra värden som hotas, som kulturmiljöer och landskapsbilder. 

Den ”miljöskada” som uppdämda vatten eventuellt orsakar blir därmed snarare av filosofisk karaktär. För om det är den ursprungliga miljön som eftesträvas så är det snarare städerna som ska ”återställas”.

 

Prövningen av vattenkraften är omgärdad av en svårgenomtränglig juridik. Att de tilldelas moderna miljövillkor motsätter jag mig inte, men det som skedde när processen startade var att kraven på juridik och åtgärder blev så omfattande att många såg utrivning som enda alternativ. Såväl prognosen över åtgärdernas kostnader som tilltänkt tidsplan framstod som helt orealistiska. Nu har även miljöfonden beslutat om en ”paus” för nya ansökningar och i domstol trängs ärenden kring dammars äldre rättigheter. Hela systemet förefaller ha kollapsat.

Jag kan konstatera att hade någon annan av dagens alla industrier prövats med samma strikta syn på miljöpåverkan, så hade de sannolikt fått stänga allihop.

 

När Christer Borg menar att regelverket är ”späckat av skydd för vattenkraften” så är detta dessutom felaktigt. Det finns mycket som fonden inte täcker, exempelvis hänsyn till kulturmiljön. Men även om kostnadstäckningen hade varit fullständig, så står vi likafullt kvar med problemet med minskad produktion av utsläppsfri el i framför allt södra Sverige. Detta i en tid då vi behöver det motsatta.

Till skillnad från Christer Borg så ser jag vattenkraften som en helt avgörande resurs för ett hållbart samhälle. Den måste värnas och effektiviseras så att det helst produceras mer el än idag. Det kommer såväl klimatet som den biologiska mångfalden vinna på.

 

Vattenkraften avgörande i grön omställning

När vi nu står inför en efterlängtad omställning där den svarta kolatomen ska ersättas av den gröna har vi inte råd att tappa en enda kilowattimme vattenkraftsel. Hur regeringen och myndigheterna hanterar dammar och vattenkraft framöver kommer ha stor betydelse för näringslivets konkurrenskraft.

 

Den svenska implementeringen av EUs vattendirektiv är ett av de större haverierna i svensk miljölagstiftnings historia. Detta är också (kanske) sämsta exemplet på en helknasig implementering av ett regelverk från EU. 

När allt drog igång för över ett decennium sedan hamnade många människor i en hopplös ekonomisk och juridisk situation. Dammar och kraftverk som ansetts lagliga i flera generationer, ansågs plötsligt olagliga och till och med direkt miljöskadliga.

Länsstyrelser över hela riket skickade ut förelägganden till ägarna (i branschen kallat ”kärleksbrev”) där de ombads inkomma med ett juridiskt korrekt tillstånd och det blev ett omfattande grävande i de allra djupaste arkiven. Få lyckades tillfredsställa myndigheterna. Processerna blev så brutala att riksdagen till slut fann sig tvungen att kliva in och sätta ner foten. Centerpartiet var drivande i att få till en energiöverenskommelse där en bred majoritet slog fast att vattenkraftens produktionsförmåga skulle värnas, de äldre rättigheterna för gamla dammanläggningar skulle återställas (de skulle alltså anses lagliga igen). En 20-år lång prövningsplan för vattenkraften skapades där kostnaderna för såväl juridik som miljöanpassningar täcks av en ny fond.

Beskedet från politiken var tydlig: Miljöprövning – ja. Tvångsmässiga utrivningar – nej.

Nu blev det inte så i praktiken. Bevisbördan på anläggningarnas ägare blev fortsatt överväldigande och åtgärdskraven stora. De undantag som finns i direktivet nyttjades nästan inte alls och ställda inför fullbordat faktum aviserade många att man tänkte lägga ner sina verksamheter. Med minskad elproduktion i framförallt södra Sverige som följd.

När detta gick upp för politiken drog man i bromsen. Igen. Regeringen beslutade vintern 2022 att miljöprövningen skulle pausas då man såg att processen hotade vattenkraftens produktion.

Tvärtemot vad den gröna revolutionen behöver.

Nyligen beslutades att pausen ska förlängas till sommaren 2024. 

 

Att målkonflikten är svår framgår av regeringens eget pausbeslut. Där står att: ”En baksida med vattenkraften är att den har orsakat stora skador på ekosystemen i Sveriges vattendrag”. Detta resonemang återkommer ofta. Men vilken skada åsyftas? De uppdämda vattendragen är en grund för hela vår industriella tillväxt och anläggningarna byggdes för i många fall hundratals år sedan – då dagens städer blott var små byar. Och vad hade vi varit utan de stora vattenkraftverken? 

Så vilken är den största skadan? Urbaniseringen? Motorvägarna? Eller vattenkraften? Och om våra vattendrag ska ”återställas” till förindustriell tid – gäller det då även våra städer?

Det här håller helt enkelt inte och av alla energislag som finns så borde vi värna allra mest om det vi redan har. Ägarna av vattenkraft ska därför inte forceras till utrivning utan uppmuntras till att renovera för ökad produktion. 

 

Men så har vi dammarna. De som inte producerar el och därför inte omfattas av någon paus. Trots lagändringen där äldre rättigheter skulle säkras så fortsätter ägare att ifrågasättas och allt från små skogsägare till stora bolag tvingas välja: Ta kampen i domstol, eller ansöka om utrivning med därvid hängande konsekvenser för respektive bygder? Här äventyras såväl landskapsmiljöer, skydd mot översvämningar, vattentäkter och den biologiska mångfald som över flera generationer anpassat sig till den uppdämda miljön.

Här är det uppenbart att lagstiftaren ännu en gång måste sätta ner foten. 

De äldre dammar som finns runt om i våra marker, måste anses lagliga. När detta är klargjort går det att påbörja processer om hur de ska skötas långsiktigt. 

 

Erik Evestam (c)

Kandidat till Europaparlamentet

Luftslott löser inte Regionens utmaningar

I NWT kritiserar Värmlands Borgerliga Allians den styrande majoriten i Region Värmland och detta bemöter vi enligt nedan: 

De förändringar som behöver göras i Region Värmland – likväl som i alla andra regioner – är stora och svåra. På kort sikt handlar det om att möta den ekonomiska realiteten där kostnaderna är avsevärt större än intäkterna. Detta till följd av att regeringens finansiering av vården urholkats rejält, samtidigt som inflationen varit obarmhärtig. 
Underskottet för hälso- och sjukvården 2023 var runt 900 miljoner kronor. Det är en svindlande summa, men att budgeten för regionens i särklass största verksamhet överskrids är långt ifrån unikt. Underskott på hundratals miljoner har funnits tidigare men har då räddats av generösa statsbidrag och ökade skatteintäkter. 
Läget är illa i stort sett överallt och nu läggs enorma besparingspaket för att hantera underskotten.
 
En annan bild är att sjukvården fortsatt att växa. De sex senaste budgetåren har den tillförts närmare 2 miljarder kronor. Sedan 2020 har det tillkommit drygt 700 medarbetare. 
Att få kontroll på kostnaderna är nu helt avgörande och under hela 2023 har oppositionen krävt hårdare och snabbare åtgärder. Värmlands borgerliga allians lade också en budget som är 100 miljoner stramare än majoritetens. De vill alltså spara ännu mer. 
Oppositionens förmån är att man inte behöver berätta exakt hur det ska gå till när pengar ska sparas. Men när vi i majoriteten lägger förslag på bordet så är det samma opposition som vill spara mer, som ställer sig i främsta ledet för att driva opinion emot dem. Alternativt så avstår man från att delta i beslut.
 
I sin debattartikel hänvisar Värmlands borgerliga allians till "en lång rad konkreta förslag". Vi har läst dem och konstaterar att det är många målande ambitioner som är lätta att hålla med om – och som vi i många stycken redan jobbar med. Men det som omfattar hälso- och sjukvården innehåller i stort sett inget konkret som löser de problem vi står inför. Det mest konkreta är förslag om en ”ekonomisk krisledningsgrupp”. Vi anser dock att vi redan har alla de mötesforum vi behöver för att fatta nödvändiga beslut.
 
Jämsides med ekonomin har vi en annan utmaning som också måste hanteras. Demografins utveckling visar tydligt att behovet av vård och omsorg ökar kraftigt – samtidigt som tillgången på medarbetare kommer att minska. 
I ett längre perspektiv måste vi alltså ge mer vård, med lika många – eller kanske till och med färre – medarbetare. 
Detta är fakta som är lika tydliga som de ekonomiska realiteterna.
Den helhetsbild som efterfrågas är för oss en robust vård med bra kvalitet för alla värmlänningar, samt en bra arbetsmiljö. Att lyckas med detta kräver ett starkt förändringsfokus i alla led.
Det handlar inte om att stänga varken sjukhus eller vårdcentraler – för vi vet att de kommer behövas. Men vi måste också vara medvetna om att allt inte kan fortsätta och se ut som det gör idag. 
 
Vi är ödmjuka i utmaningens omfattning och förstår att många har frågor, är oroliga över sina verksamheter och sin egen roll i framtidens Region Värmland. Därför har vi beställt att omställningsarbetet ska ha förankring ute i verksamheten. 
 
Vi vill ta ansvar för Region Värmlands utveckling och då är det inte på barrikaden resultaten nås, utan med en målmedveten verksamhetsutveckling på alla våra golv, i alla våra avdelningar, enheter och arbetslag. 
Och oavsett varifrån de konkreta förslagen kommer ifrån, så kommer vi att lyssna.
 
Åsa Johansson (s)
Erik Evestam (c)
Elisabeth Björk (v)