Det blev ett mycket välbesökt möte för Milkobönderna i tisdags. Och anledningen var den situation som mjölkproducenterna nu sitter i. Efter ett gott år för många 2008 dyker lönsamheten raskt.
Många sa sitt hjärtas mening och uttryckte frustration över att det inte går att få ut bättre priser i handeln. VDn Erik Gummabon tycker jag hanterade situationen mycket bra. Han konstaterade krasst att läget var illa såväl för bönderna som för företaget, framförallt eftersom den historiska principen för Milko har varit att dela ut varenda krona till ägarna. Bra för dem, men mindre bra för företaget.
En grupp producenter i västvärmland har florerat flitigt i media och riktat hård kritik mot LRF för att vi inte gör tillräckligt. Men föreningen äger inga mejerier, ej heller några butiker. Prisregleringens tid är dessutom förbi. Frågan är också om det är en gångbar lösning att ropa efter nödhjälp från staten och stödköp från konsumenten. Detta är en taktik som kan förefalla enkel, men är den långsiktig? Jag tror trots allt inte det.
Det grundläggande problemet är att priset i butik är för lågt. Mjölken kostar mer i exempelvis Danmark och Finland och vi måste ha upp nivån även här. Inte för att det är jobbigt för många just nu. Inte för att företag riskerar gå i konkurs. Utan för att svensk produktion levererar mervärden som det måste gå att ta betalt för.
Samtidigt är den krassa verkligheten idag likadan som den varit i många, många decennier; att utvecklingen gör att alla företag inte kan fortsätta på samma sätt som tidigare. Anläggningar måste förändras, produktion måste på sina håll ställas om eller i värsta fall läggas ner. Så är det förmodligen oavsett vad som händer med prisbilden framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar