Byråkratin kväver landsbygden

Debattartikel 

Jag läser intervjun med liberalernas partiledare Johan Pehrson i Land Lantbruk. Han betonar vikten självförsörjning på mat och att lantbruket behöver få ökade intäkter nu när kostnaderna stiger.

Den får mig att minnas våren 2019. 

 

Då var det också valår, men till Europaparlamentet och de flesta ville först av allt slåss för en så låg EU-avgift som möjligt – i spåren av Brexit. Allra längst gick liberalerna som utan darr på rösten krävde att EU-stödet skulle avskaffas. 

Men nu låter det annorlunda. Alla betonar jorden, skogen och landsbygdens betydelse och ingen vill trampa på några ömma tår. Inte ens liberalerna. 

 

Att vi producerar mer mat här hemma är numer en självklar del i landets totala beredskap, men det är även viktigt i den stora omställningen till ett hållbart samhälle. 

Men för att skapa den här utvecklingen krävs mer än bara krispaket. Det krävs ett rejält omtag i hela synen på landsbygdens företagande. Idag används juridiken för att driva på en utveckling där landsbygden ska förvandlas till ett museum – ett tittskåp för tillfälliga besökare. 

Det är en urban norm där brukare av skog och mark ses som svårlösta miljöproblem, allt medan städerna dagligen ersätter matjord med betong och asfalt.

I vardagen ser vi detta inom snart sagt alla områden. Villkoren blir fler, tillstånden krångligare, taxorna högre. Vi har myndigheter som hellre fäller än friar och hänvisar företagen till domstol när regelverket är tvetydigt. 

Företagarna blir villrådighetens krockdockor.

Problemet är växande och eftersom de flesta är verksamma i ett flertal branscher så slår regelverken till i alla delar av företaget. 

Det startas reservatsprocesser i din skog trots att inga pengar finns till ersättning. Och i den skog du får använda, där måste du först räkna antalet fåglar. Du får inte sprida gödsel på helgen, du ska söka krångliga tillstånd för vattenkraftverk som snurrat i hundra år, du ska ta orimligt dyra vattenprover till gårdshuset du hyr ut och du får absolut inte använda strandlinjen för utveckling.

Listan kan göras nästan hur lång som helst.

Detta är det största hotet mot landsbygdens entreprenörsanda. Mot föreningar som vill skapa liv i sina bygder, mot företag och mot enskilda medborgare. Det blir därmed ett hot mot hela länets – och landets – utveckling. 

Därför behövs ett alexanderhugg i regelträsket, där vi skapar ett samhälle som bygger på tillit och förtroende. Där myndigheter - såväl statliga som kommunala, blir möjliggörare istället för bromsklossar.

Det är bara då vi får hela landet att växa.